Kära dagbok…
Igår kväll kom protesten. Från ryggen. Jaa, jag hade väl suttit i fel stol för länge och det räckte. Jag fick skitont. Så jag gjorde övningar och rörelser, drog på Linnex och lånade Fästmöns massagekudde och körde den med värme – tre gånger. Det hjälpte föga och jag gick och la mig med värk.
Upplivningsförsök i morse.
Jag har fått kallelse till mammografi. Det tänker jag inte gå på. Jag behöver träffa en doktor som kan klura ut sambandet mellan det onda i rygg, fot och fingrar. Naturligtvis gjorde foten ont idag också. Fingertopparna på ringfingret och långfingret är avdomnade som vanligt.
Det var inte nya grannarnas borrande som väckte mig i morse utan den dumma kroppen. Efter jag fyllde 60 i slutet på april var det som om Gammeln tog över. I morse fick jag till och med tvinga mig själv att ligga kvar i sängen för att läsa och dricka kaffe, ryggvärken till trots. Försökte liva upp mig med lite skånsk feelgood.
Jag har handlat lokalproducerat idag.
Men det som gäller vid ryggont för mig är att jag måste ut och gå. Efter en kort stund vid datorn för att besvara mejl, kattpottömning, frukost och dusch tog jag kattskiten i en påse, pant i en annan och gick först till soprummet och sen till Korgtassen. Överenskommet med Anna per sms var att jag skulle handla det mest akuta. Det blev bland annat en flaska lokal olivolja. Alltså Länna Bruk Dryckeshandel har känningar och odlingar i Grekland och producerar olivoljor och viner gjorda på druvor därifrån. Det känns bra att handla lokalproducerat, för produkterna görs nämligen i just Lännabruk. Det vore kul att nån gång göra ett besök där. Vinprovningarna ska vara bra, säger ryktet, och såna gillar vi ju. De gör även gin och öl.
∼ ♦ ∼
Blomsterprakt på Haglunds bro.
Idag var det lagom varmt och soligt. Då vill jag inte häcka inomhus hela dan utan beslutade mig för att göra en liten utflykt neråt stan. Jag tittade in i två bokhandlar utan att köpa nåt och bara för att njuta. Dels Uppsala Bokhandel på Sysslomansgatan, dels Böcker & Bläck, tillfälligt inhyst till över Kulturnatten i september i ett hus på Walmstedtska gården. Därefter tog jag en repa inne i Saluhallen innan jag gick över ån på en av stans fina broar, Haglunds bro, utsmyckad rikligt med blommor.
Mitt mål var Linnéträdgården, den som ligger på Svartbäcksgatan i centrala Uppsala. Trädgården och Carl von Linnés vinterbostad, ska tilläggas. Där bodde han med sin familj – hustru och sju barn, varav endast fem av de senare levde till vuxen ålder. Två av döttrarna fick var sitt barn, så Linné hade inte fler än två barnbarn.
Carl von Linné enligt Carl Eldh.
Carl von Linné i olja – och hans lilla säng.
Det kostar 100 spänn att gå in i trädgården, orangeriet och museet. Pensionär betalar 80 pix, anställda och studenter vid Uppsala universitet går in gratis. Alltså kostade besöket mig ingenting. Men jag kände mig lite otrevligt bemött – inte av hon som skämtsamt undrade om jag var student eller anställd – utan av hon i museet. I otrevlig ton beordrade hon mig att ha ryggsäcken på magen eller lämna den till henne. Jag valde att ha ryggsäcken på magen och det var en pina för ryggen samtidigt som jag kände mig otymplig och nästan gravid. Det la lite sordin på humöret inför museibesöket.
En monter med prylar.
En monter till med prylar.
En väldigt hal trappa upp.
Äntligen böcker!
Trädgården såg vildvuxen ut på sina håll, men den som gillar växter får sitt lystmäte. En naken staty invid näckrosdammen skapade uppståndelse bland de mer pryda Uppsalaborna när Linné hade skaffat den. Jag vågar inte lägga ut nån bild på den, du får glo på dammen i stället. I orangeriet finns en utställning om Linnés arbete och trädgård samt vad som hände med det hela efter hans död. Där fanns även en liten, men fin fotoutställning.
Vildvuxet.
Näckrosdammen.
En läsvärd utställning om Linnés arbete och arbetet efter hans död.
En rejäl fika med morotsTÅRTA.
Fika kan man tyvärr inte göra i Linnéträdgården, men på Svartbäcksgatan finns det till och med två Café Linné. Jag gick till det ena och lyckades få ett bord utomhus – i stekande sol eftersom markisen inte räckte till. Det var väl därför det var det enda lediga bordet.
Det blev en rejäl bit morotsTÅRTA till kaffet och efteråt var jag tvungen att ta en lika rejäl promenad. Jag gick längs med ån ner till Stadsträdgården. Satt en stund i skuggan och tittade på båtar i hamnen. Funderade över saker och ting och var jag skulle äta. Slutsatsen jag kom fram till var att jag inte var hungrig. Så jag gick hem. Anna hade precis kommit hem från jobbet och jag gick för andra gången idag till Korgtassen för att handla. Ryggen älskar att jag går, men foten protesterar.
Anna lagade sen mat till sig och sonen. Jag åt rester i form av stekt kycklingfilé, potatisgratäng och ett glas Johanna. Salladen gjorde jag ny, dock. Jag åt inte nån jätteportion. Eftersom det långsamt blir varmare tappar jag lite lust för mat och vill hellre ha nåt kallt att dricka. Och äta. I morrn funderar jag på att göra grekisk sallad till middag, helt enkelt.
Go-rester till middag.
∼ ♦ ∼
I kväll är det Vera, en av veckans två (2) TV-höjdpunkter den här sommaren.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Är det nåt jag unnar mig och icke gör avkall på så är det mina bokinköp. Min andra semestervecka gick jag till English Bookshop för att kolla om några av mina vill-läsa-titlar på Goodreads fanns att köpa. Tyvärr orkar jag inte vara inne i bokhandeln nån längre stund. Där är trångt och personalen (alldeles för många) står och pratar högt, med varandra helst. (Det vore inte helt fel om nån av dem ägnade sig åt att uppdatera Uppsala-sidan på webben som har en text kring ett evenemang från 2017…) Men en bok kom jag ut med sist jag var där. Det var nya författarbekantskapen Alyssa Coles bok When no one is watching.
Ibland inser jag att det är ganska sjukt att jag läser så många kriminalromaner. Ofta är det tunga böcker. Då får jag sticka emellan med nåt lättsammare. Vanligen faller valet på 
Om jag skulle skriva det jag verkligen… Nej. Det är omöjligt. Kära dagbok, jag kollade 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 