OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok, det blev en förfärlig start på fruntimmersveckan…
Nu är jag säker på att det ska regna hela veckan, för jag grät nästan hela dan och kvällen igår. Bara för att nån skickade mig ett foto mitt på dan. Jag grät ner i Noisetten, i böckerna jag läste, i maten… Jag dissade godiset jag hade hällt upp i mammas hallonskål. En stund lyckades jag koppla bort eländet och det var när jag började titta på brittiska serien The Capture på SvT Play. Den handlar bland annat om att man inte ska tro allt som kameran visar… Detta är en konspirationsthrillerserie och den är riktigt bra.
En riktigt bra konspirationsthrillerserie.
Rätt ironiskt, egentligen, för bilden jag fick mig tillsänd visar nog sanningen. Men varför i hela helvetet bryr sig folk om min grav? Ja, det är min grav, för där ska resterna av mig läggas. Hoppas jag. Där ligger resterna av mina morföräldrar och mina föräldrar. Jag hoppas att jag får komma hem en sista gång.
Runt 23.30 gick jag till sängs. Och fortsatte gråta. När kudden blivit genomblöt av mina tårar bytte jag den bara mot en annan, torr kudde. Nallisen var den enda som hörde min gråt. Ensamheten personifierad. Sen somnade jag.
∼ ♦ ∼
Jag behöver ingen, men nån erbjöd hjälp
I morse kunde jag läsa igen. Jag var ungefär en femtedel in i boken när jag slog ihop pärmarna.
Tyvärr vaknade jag i morse, men underligt nog kändes det lite bättre. Jag har kontrollerat och är medveten om att en av mina mediciner har depression som biverkning. Det kan förklara min starka reaktion. Men det kan givetvis inte ursäkta andra människors klantiga beteende. Jag klarade mig igår utan att söka hjälp. Ett litet rop skickade jag iväg utan att antyda tema. Det bemöttes av mottagaren med att den inte hade tid. Och det förstår och accepterar jag. Bara det att idag är jag över kanten och behöver ingen. Jag behöver ingen. Fast senare insåg jag att i ett visst fall gör jag det. På seneftermiddagen telefonerades det. Min börda är lättad. Nån erbjöd hjälp – utan att jag ens hade tänkt tanken att fråga. Jag blev så tacksam, så tacksam.
När jag hade vaknat till ordentligt fixade jag kaffe. Och medan kaffet fixade sig självt i perkolatorn fördelade jag veckans mediciner. Sen gick jag tillbaka med en senapsmugg svart kaffe till sovrummet och sängen och läste tre kvart. Ganska precis 50 sidor. Nästa gång jag klev ur sängen var det för att påbörja recensionen av Den galna massan.
Jag har fortfarande ont i armen och handen, men när jag vaknar är de mindre onda och det funkar att hålla i en bok en stund och att skriva ett tag. Jag vill tro att även detta elände går åt rätt håll så att jag slipper söka den förhatliga vården där personalen är det viktigaste, inte patienterna.
∼ ♦ ∼
Semestersöndag
Dagens dusch var skön. När jag var sambo brukade jag gråta i duschen. Det behöver jag inte nu. Utomhus regnade det, men jag bestämde mig ändå för att ge mig ut på en åktur. Först tryckte jag dock i mig ett par mackor med salt pålägg för att återfå saltbalansen i kroppen och läste ett kapitel till i Den galna massan. Som vanligt var jag övervakad av Hopptisarna. Sen stack jag iväg.
Smörgåsfrukost med Hopptisarna och Den galna massan.
Ironin i texten…
Det blev en åktur för att ladda bilens batteri och mitt eget inre dito. Bland annat besökte jag Loppismagasinet. Tyvärr regnade lite mer och tyvärr var det lite för mycket folk där för att passa mig. Gubbar med gravidmagar som stod som fastvuxna i golvet och agerade herrbetjänter med tyger, långskånkiga tjejer som blev förälskade i skitfula byråar, gapiga killar med keps. Och så jag. Fet och ful, blek och arg. Som såg ljusstaken på bilden, ironin i det hela, som inte har bra vänner eller ens vänner. Fast jag måste medge att lite humor har jag allt. Brödkaveln intill passade alldeles utmärkt. De två prylarna bildade en sorts stilleben. Jag åkte därifrån. Jag åkte hem och söndagsfikade med Noisette och en stunds läsning.
Söndagsfika med Den galna massan och Noisette.
Efteråt gick jag med dammvippan. Det gör jag varje vecka, framför allt över alla mina böcker. Lite städmanisk, ja. Tyvärr kan jag nu på semestern inte storstäda badrummet som jag hade tänkt på grund av min skadade arm och hand. Det svider i den rena själen. Eller tja…
∼ ♦ ∼
Pajmiddag
Det var väldigt skönt att ha middagsmat hemma idag. Fetaost- och spenatpaj, givetvis från Korgtassens delidisk. Grönsaker hade jag, så jag fixade en sallad direkt på tallriken. Bättre att göra lagom mängd som jag äter upp än att göra för mycket som måste slängas. Men det höll på att komma både kött och blod i salladen. Först skar jag mig i lillfingertoppen, sen stack jag mig i tummen – givetvis i den onda handen. Tyvärr överlevde jag även dessa skär- och stickskador.
Fetaost- och spenatpaj med grönsaker utan kött och blod.
I kväll ska jag troligen se ytterligare avsnitt av The Capture. Eller kanske läsa. Eller bara vara.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
I morrn ska jag göra ett allvarligt försök att gå ut och gå lite längre bort än till garaget eller till Korgtassen.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: 
Efter att tidigare ha läst 
Våren 2026 gjorde jag den här författarbekantskapen när jag köpte 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 