OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok, sista dan i mars…
Det hjälper inte att grina.
Och det blev en trist tisdag, men… Jag visste det redan när jag vaknade. Gårdagskvällen var så tung. Allt kändes hopplöst. Att gråta en skvätt hjälpte förstås inte, men det var vad jag gjorde. Det är så skönt nu när ingen ser mina tårar eller hör min gråt.
Fast… som sagt… att grina hjälper ju inte. Det är bara att ta sig i kragen och tänka ut nåt. Jag måste ha en plan. Eller också lägger jag mig ner och bara dör. Det vore det skönaste. Att ge upp. Det är så många motgångar nu och hur jag än tänker hittar jag egentligen inget att kämpa vidare för. Jag orkar inte försvara mig igen med att säga att jag är sjuk, att jag måste gå på kryckor för att inte belasta en fot med en eventuell fraktur. För det räcker inte. Jag måste arbeta ändå.
Så jag klev upp i vanlig tid, duschade som vanligt och åt min vanliga, trista frukost. Nätter utan gryning gick mot slutet. Boken tog en obehaglig vändning.
Trist tidsdagsfrukost, men spännande läsning.
∼ ♦ ∼
Sillproblemet
Dagens utsikt från min hemmaarbetsplats ut mot en grå dag. Övervakarna i trädet var tillfälligt nån annanstans.
En mulen och kylig tisdag som denna (två grader plus först bara, men det blev soligare och varmare) var det ändå lite skönt att slippa gå iväg. I skrivande stund lär foten inte bära mig ända till jobbet, men jag tänker försöka ta mig till Korgtassen på torsdag efter laserbehandling av fossingen och jobb. Det blev nämligen så att jag ringde (ja, man kan ringa från mobilen också!) och beställde tre sillinläggningar och en bit smörgåstårta. Jag har gett mig fan på att jag ska ha sill till påsk. En krycka tänker jag gå med. Det är bättre än ingen och det är ju inte långt till affären, bara typ fem minuter. Jag behöver gå, vill gå, för jag är livrädd för proppar igen. Ryggsäck blir det som vanligt till varorna. Det borde funka. Jag kunde ju gå i söndags till och från Byblos och det är tre minuter längre väg dit. Anna hade erbjudit sig att handla åt mig på torsdag eftermiddag när hon har slutat sitt jobb, men jag vet ju att hon har mycket för egen del och jag vill försöka klara mig själv. Nu har hon lovat att rycka in om jag absolut inte klarar att gå. Det känns mycket gott att veta att hon både kan och vill hjälpa, att hon erbjöd hjälp. Det har ingen annan gjort och jag har inte heller frågat nån. Det är slut med att förnedra sig med sånt.
∼ ♦ ∼
Arbetsdag och litteratur
Bokbyte från en svensk deckare som utspelar sig under 1980-talet till en dansk kriminalroman i nutid.
Idag satt jag hemma och jobbade och hade inga planer på att gå ut. Ett möte hade jag, korrekturläsning och så fortsatte jag med mina förberedelser för kommande jobb som jag inte vet hur det blir med nu.
På förmiddagsrasten läste jag i alla fall de sista sidorna i boken om den försvunne brevbäraren. Raskt lämnade jag 1980-talet och Dalarna för nutid och Danmark och en kvävd ung kvinna. Jag högg den tredje delen i Martin Juncker-serien, Blodland, som också är en bok jag köpte på årets bokrea. Båda de här serierna är bra, men sinsemellan väldigt olika. Ninni Schulman skriver mer åt det psykologiska thriller-hållet, medan paret Faber & Pedersens böcker är ganska… blodiga.
Mitt på dan tog jag lunch utan att vara hungrig. Måste dock peta i mig så att jag orkar och inte tappar sugen helt. Äta och dricka är nåt som tillhör det roligaste numera – men så jävla rolig var inte min lunch. Boken verkar bra i alla fall. Det hjälper. Lite.
Inte så rolig lunch, men även den här boken verkar bra.
∼ ♦ ∼
Kvällssaker
Efter avslutad arbetsdag klockan 16 vilade jag en stund på soffan. Sen letade jag fram några påsksaker, har gjort det lite då och då. Inte för att överdriva utan bara för att ta det försiktigt med onda foten. I morrn efter jobbet ska jag försöka mig på att dammsuga. Det borde funka med en krycka om inte dammråttorna anfaller alltför tungt beväpnade. Jag har ingen aning om det funkar, men jag får testa. Om det inte går bryter jag säkert ihop, men vad ska jag göra?
I vanlig tid åt jag och det blev samma som igår, det vill säga resten av skogssvampsoppan tillsammans med Hopptisarna. Mackorna var nybredda och boken har jag precis börjat läsa.
Samma som igår till middag, fast nybredda mackor och ny bok.
I kväll tänkte jag inte dansa vare sig wienervals eller balett. Det blir att hänga över en bok. Jag ska väl glo på Oxen på TV4 också. Det är säsongsavslutning. Delen ligger på TV4 Play, så jag kanske kollar där.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
Idag har jag inte haft så ont i foten, vare sig på ovansidan eller i hälen. Alltid något! Det kanske är bra att foten får vila från promenader till och från jobbet. Men det är otroligt deprimerande att sitta instängd med ett par kryckor…
Hittade det här otroligt passande citatet i Blodland:
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Förutom en massa recensionsexemplar köper jag förstås böcker också. I skrivande stund har jag flera bokreaböcker inköpta i år, 2026, kvar att läsa. Böcker som jag längtar efter att kasta mig över. Nu var det 
Gubbsjukt eller inte, jag gillar 
En serie böcker jag genast gillade mycket hade nåt så i mina ögon knasigt som ett manligt polishologram som huvudkaraktär. Eller… Lock är ett AI-hologram som testas i polisarbete tillsammans med kriminalintendent Kat Frank. I första delen jobbade de med ett kallt fall. I denna del två, 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 