OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett inlägg om en historisk deckare, skriven innan historiska deckare var så inne.
Att göra bokfynd second hand tycker jag är kul. De flesta titlar försvinner snabbt från bokhandlarna och då kan man missa mycket. Uppsalaförfattaren Carina Burmans tidiga romaner har jag vid flera tillfällen hittat just second hand. Nu senast var det Vit som marmor, en bok som kom ut första gången 2006. Eftersom det är del två i en deckartrilogi ska jag jaga de andra två delarna framöver.
Euthanasia Bondeson är både deckarförfattarinna och privatdetektiv. År 1852 befinner hon sig i Rom bland konstnärer och arkeologer. Här möter hon det förflutna i antiken men också från sina ungdomsår. Och så gudarna Amor och Döden, förstås.
Jag blev jätteglad när jag insåg att Euthanasia Bondeson är en föregångare till författarens karaktär Florence Florrie Granat, böcker som utspelar sig hundra år senare, på 1950-talet, men som är utgivna ungefär tjugo år efter Euthanasia Bondeson-serien. Andra likheter mellan de två karaktärerna är deras litteraturanknytning. Euthanasia är författare, Florrie litteraturkritiker. Och så råkar de ofta vara i närheten av mord. Vilken tur att de gillar mordgåtor!
Sen gillar jag att Carina Burman skrev historiska deckare redan för 20 år sen och inte bara nu när det är väldigt inne. Utöver det, och nu ska jag inte recensera den är boken eftersom jag har köpt den själv, vill jag säga att nåt om dess utseende. Omslaget är rätt trist, fast formatet… Det gillar jag mycket! Det gör detta till en bok som passar mig bra för att den är lätt att ta med sig.
Redan för 20 år sen var Carina Burman en driven författare. Språket är vackert även när det fula skildras. Jag skrattar åt vissa uttryck och vändningar, till exempel att unge Seger är en flep. Kan detta vara ett östgötskt uttryck? I vart fall förstår jag det och använde det i min ungdom. Författaren skriver understundom, rätt ofta, faktiskt, både rappt och roligt trots att det faktiskt så småningom handlar om ett mord. Särskilt gillar jag den där hakan och näsan som är för nära varandra på en person, enligt Euthanasia, nåt hon återkommer till. På ett ställe till och med strävar näsan envist ned mot hakan. Jag skrattar högt i min ensamhet.
Vad gäller morden i boken, ja det blir flera, är de ganska läskiga i sig, men det här är en deckare som inte utspelar sig i nutid med massor av våld och blod. Här är gåtan i centrum, på strax över perfekta 300 sidor.
Toffelomdömet blir högt.
∼ ♦ ∼
De här böckerna ingår i Euthanasia Bondeson-serien:
- Babylons gator
- Vit som marmor (läs inlägget ovan!)
- Hästen från porten
Livet är kort.
I ett läge i livet när jag inte har nån större lust att arbeta gratis bestämde jag mig ändå för att tacka ja till ett recensionsuppdrag. Läsa böcker gillar jag ju och jag har läst flera av författaren 
Det finns ingen annandag midsommar, tack och lov! Jag har dessvärre överlevt. Varför kan jag inte få dö när jag inte har nåt att leva för? Dessa storhelger blir såna bevis på min värdelöshet. Tystnaden runt mig är total. Och nej. Jag räknar inte knäppa meddelanden från somliga som inte förstår sin skuld i vår relation. Fast jag vet också att människor har mycket svårt att säga förlåt. Jag själv är inkluderad i den skaran och jag gör ofta fel. Ibland försöker jag be om ursäkt. Ibland är det man har gjort mot andra människor oförlåtligt. Då får man släppa taget och gå vidare.
En författare som jag tidigare har läst en del böcker av är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 