Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, nån familj har jag inte…

Min lille Pappi…

Och idag, på eftermiddagen, var det 20 år sen min Pappa drunknade. Tiden har mildrat sorgen och saknaden, men de finns alltid där.

Min lille Pappi… Som kunde reta gallfeber på mig – han var bra på att retas – men ställde alltid upp och hjälpte mig som ingen annan. Han hade synpunkter på mina ”flickaffärer”, sa han. Samtidigt, när separation var faktum, lånade han mig pengar när banken inte gjorde det. Det gjorde att jag kunde bo kvar i mitt dåvarande hem.

När jag separerade 2024, efter nästan 17 år med Anna, fanns inte Pappa kvar i livet. Men jag vet att han hade blivit ledsen. Trots att han aldrig träffade Anna vet jag också att hon var den kärlek han hade tyckt var min allra bästa och största. Det misslyckandet slapp han i alla fall uppleva.

Rosa rosor till mormor och morfar och röda till mamma och pappa. Tack M! Som synes är isbegoniorna betydligt fler och finare i verkligheten än på den förskräckliga bild jag fick mig tillsänd i förra veckan. Juli 2026.

Tiden går och 20 år kan vissa dar kännas som igår. Jag minns precis vad jag gjorde den dan, vem jag hängde med, resan ner till Småland där mamma och pappa var på semester. Det dröjde hela dan innan jag fick beskedet att han hade drunknat, han hade gått bort. Efteråt försökte jag stötta mamma så mycket jag kunde, såväl genom att lyssna som att göra praktiska saker. All gammal mat jag tömde kyl och frys på, till exempel… Det blev många vändor till stans soptunnor. Pappa var nämligen uppvuxen i ett land som var i krig och då sparade man allt ätbart. Länge. Inga jävla bäst före-datum där, inte. Att slänga den gamla maten var emellertid den enklaste biten. Att lyssna på mammas skuldkänslor – hon hade försökt rädda honom och fick upp honom ur vattnet trots att hon var handikappad… Det var värre. Nu är mamma också borta. Det är tio år sen i höst. Tiden går. De är för alltid älskade och saknade, men aldrig aldrig glömda.

∼ ♦ ∼

Dämpad

Spännande bok och svart kaffe på sängen i morse.

Det är fredag och juli och jag har semester, men de här årsdagarna har liksom ett sorgetäcke över sig. Nu när jag själv börjar bli gammal och skröplig känner jag mig nog lite mer eländig en sån här dag.

Just idag, tack vare fin hjälp, klarade jag av att ta mig i kragen. Jag kunde inleda dan som en vanlig ledig dag, med kaffe på sängen och läsning. Genom eld är så spännande. När jag slog ihop pärmarna för att kliva upp hade jag läst över två tredjedelar av boken redan. 

Rent badrum (ganska, i alla fall), rena handdukar, rent hår och ren kropp i duschen. Det var nästan så att min doft konkurrerade med min nya orkidé i arbetsrumsfönstret när jag satte mig ner för att börja skriva det här inlägget. Dämpad var jag, dämpad hela den här dan. Det tillät jag mig.

Sen frukost blev det. Men vad spelar det för roll när en har semester?

Fredagsfrukost med Hopptisarna och Genom eld.

Efter tandborstning och bäddning hade jag bestämt mig för sedvanlig fredagspromenad – och lite till. Vädret var sisådär – lite mulet, ganska blåsigt och knappt 20 grader.

∼ ♦ ∼

Sedvanlig promenad

Så länge jag orkar och kan ska jag ta min sedvanliga fredagspromenad ner till tunnelbygget. Idag var de mycket aktivitet där och många gula gubbar. En skottkärra med grejor skickades med kran i allén ner på det som ska bli gata igen. Spännande! Jag var inte den enda som såg på… Roligt att se att det går framåt.

Tunnelbygget på S:t Olofsgatan från höger sida…

…rakt fram…

…och från vänster sida.

Här lyckades jag fota från hörnet S:t Olofsgatan – Österplan.

Självklart blev det ett besök på Butiken på hörnet. Hon är så gullig, den unga tjejen som jobbar senare delen av veckan, men lite saknar jag trevliga Åsa som är aningen närmare mig i ålder. Helgens två Noisette blev i vart fall inköpta. I morgon och på söndag ska jag festa på dem som vanligt. Tills vidare får de bo i blomburken i kylen.

Helgens två Noisette är inköpta, inflyttade i blomburken och numera i kylen också.

∼ ♦ ∼

Lite till för att känna gräs under skorna

Gräs under skorna i björkallén utanför.

Idag ville jag gå lite till, lite längre, dels för att jag behöver röra på mig, dels för att jag ville känna gräs under skorna. Det senare är inte det lättaste när en bor centralt, men jag har nära till en park. Höganäsparken var i princip tom idag när jag gick in i den. En tant med rollator satt på en bänk vid ingången från Väderkvarnsgatan och en person med barnvagn gick ett motsolsvarv i parken.

Jag äntrade kullen och tog några bilder. Inga barn för övrigt i parken, hurra! Fast det låg en person längre ner och solade på mage, endast iförd nåt svart minimalt på kroppens nederdel. Tur att jag inte gick förbi där, jag såg från höjden. Hade rodnat ihjäl mig annars. Sista biten hem gick jag i gräset i björkallén utanför.

En mystisk sten med lucka i Höganäsparken.

Så härligt grönt vid kolonilotterna.

Många bord med bänkar, men inte en människa där.

∼ ♦ ∼

Bokpaket igen

Numera är det tyvärr bara postutdelning två dar i veckan. En kan tro att en bor i öknen eller nåt ställe där det är svårt för brevbärare att ta sig fram. De rider inte på kameler utan åker nån sorts mopedliknande bil. Jag väntar så ivrigt på en bok för recension, men den kom inte idag heller. Däremot kom ett annat paket, med en annan bok för recension. Modernista hade skickat Pernilla Yasins debutroman Bortom lagens gränser, den första boken i deckarserien Öresundssviten.  Tusen tack!

Bokpaket idag igen!

Inte den bok jag väntade på, men Pernilla Yasins bok Bortom lagens gränser var ingen besvikelse att få, tvärtom!

∼ ♦ ∼

Gin o’clock och smörgåstårtedito

En stor del av eftermiddagen tillbringade jag vid datorn med att skriva. Men så såg vädret så lockande ut att klockan slog gin o’clock. Jag släpade ut alla soffkuddar på balkongen och låg på balkongsoffan och sippade GT och åt chips och läste. Just chips äter jag väldigt sällan, men Gårdschips gillar jag, idag havssalt. Och det blev till och med två GT och påfyllning av chips i skålen.

Gin o’clock i eftermiddags.

Men sen blåste det upp och jag drog in alla jävla soffkuddar igen, skrev lite till och så var det dags att duka, smörgåstårta o’clock. Som vanligt var smörgåstårtan från Korgtassen utsökt. Till maten drack jag ett glas av födelsedagschardonnayn jag fick av Annas snälla mamma.

Smörgåstårta o’clock.

I kväll hänger jag framför säsongsavslutningen av Morden i Midsomer. Det plus gin o’clock vet jag att Pappa hade gillat.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Lördag är det i morgon och jag har inga planer alls. Ungefär som resten av mitt liv…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.