Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, ta nu inte det här på fel sätt…

Bara lite tokig – och social på jobbet.

Tro inte att jag är komplett galen. Möjligen lite tokig. Men… Det känns som om jag har två liv och är två personer. När jag jobbar är jag social (till en viss gräns, nota bene!) och jag ingår i ett socialt sammanhang. Det kanske är flera års träning, jag är ju inte purung, som gör att jag är social. Men jag känner mig inte som nån fejk, utan jag är genuint social, helst med dem jag uppskattar.

Sen privat och hemma är jag… ensam… rätt introvert. Eller… jag uttrycker mig på sociala medier, i text och bild. Mycket troligt för att jag inte har nån att prata med här hemma. Nu ska jag inte förtiga att jag sen många år tillbaka har ägnat mycket tid åt att skriva, de senaste 16 åren i sociala medier. Anna har berättat att jag minsann inte alltid var så social och trevlig hemma när det bara var vi två.

Fast… vi var inte bara vi två så ofta. När barnen var… barn… var de ibland hos den andra föräldern och då kunde vi få ensamma dagar och helger. Helgerna utgjordes av Annas jobbhelger medan jag var ledig.

Jag för tio år sen (2016).

Jag har ett behov av att uttrycka mig och det var inte alltid det behovet uppfylldes genom andra. Då fick jag hitta på egna sätt – vilket jag är van vid sen jag själv var barn. Och till sist tröttnade väl Anna. Jag var inte den sociala person som jag kanske uppfattades som. Men när vi träffas numera är det annorlunda, då är vi väldigt sociala båda två. Notera dock att vi inte träffas så jätteofta. Våra liv, själar och hjärtan är skilda.

Det finns en stor sorg i det hos mig. Sorgen ligger i att jag tycker att jag har misslyckats. Men ett par består av två personer och jag kan knappt styra mina egna känslor än mindre nån annans. Och andra människor har ju egna viljor, drömmar, känslor, önskningar, förväntningar. Jag säger bara att jag sörjer misslyckandet som sådant och att jag inser att jag gjorde många fel. Men det gjordes också fel gentemot mig. Och vill man olika saker då är det klokt att göra det val som Anna gjorde, ett val som fick konsekvenser för oss båda två. Jag har aldrig varit den som hänger kvar när det är över.

Skuldfrågan är jag dock inte intresserad av. Det blev som det blev och en av två kan inte vara skyldig allena. Nu lever jag ensam och kan vara som jag är. Ingen bryr sig. Jag bryr mig inte. Ensamheten är lite av ett straff, men också en möjlighet att se över sig själv. Mest av allt är den ett tillfälle att vara sig själv. Uppenbarligen gillar ingen mig som jag är och jag gillar ingen. I övrigt är jag för gammal för att lära om och bli en bättre människa. Om cirka två månader fyller jag 64 år. Det är hemskt, jag vet. Jag är egentligen bara 14.

Utsikten hemma från vardagsrumsfönstret.

∼ ♦ ∼

Arbetslivet

Det snöade nästan hela dan idag.

Tisdagsmorgonen var mörk först, men ljusnade snabbt, typ nästan snabbare än måndagsmorgonen. Jag tände kökslampan, för de levande ljusen är fortfarande för klena i sin upplysningsförmåga och jag vill kunna läsa. Dit du går, följer jag är tung och sorglig just nu, väldigt svår att släppa. Det serverades fil idag igen och det blir samma lika i morrn. Därefter kan det tänkas bli gröt igen. I morse var det emellertid betydligt varmare än igår, om än inte direkt vårvärme. Sju minusgrader indikerar fortfarande vinter. Men nu är jag van och med andra ord gick det bra att äta fil, jag höll värmen ändå när jag promenerade upp till jobbet. Sen snöade det, men inte förrän jag satt inomhus och jobbade. Den jävla väderappen på mobilen ljuger, för den sa noll procents nederbörd och mulet, bara. Det var stundtals värsta vinterstormen.

Tisdagsfrukost med tänd kökslampa så att jag kan läsa.

Idag hade jag ett enda möte på agendan. Det är ovanligt! Mötet var via Zoom och mina nya hörlurar är jag inte riktigt överens med, så jag missade halva mötet eftersom jag inte fick igång dem i tid.

Resten av dan ägnade jag mig åt att skriva, redigera, korrläsa och ladda inför ett möte i morrn. I morrn är mötena betydligt tätare, jag har tre på raken under förmiddagen.

Nåt godis låg inte och väntade på mig idag. Därför fick jag själv piffa till en rätt tråkig skrivbordslunch med en kexchoklad. Det kan jag vara värd när jag går så mycket och långt. Igår blev det nästan 11 300 steg… Samtidigt insåg jag hur jävla stor i orden och liten på jorden jag är på jobbet. Jag ser knappt på skärmen. Det är tur att jag kan tangentbordet utantill. Eller… det sitter i fingrarna.

Skrivbordslunch med kexchoklad.

∼ ♦ ∼

Hemmalivet

Jorå jag tog mig hem idag också. Hade det inte varit för den där jävla onda foten skulle jag ha njutit av promenaden. Det hade nämligen slutat snöa och var lite varmare. Men jag behöver nog inte vara orolig, det kommer säkert mer elände från ovan.

Jag tog en liten promenad till inomhus med vattenkannan. Elementen går på högvarv och det gör krukväxterna törstiga. Sen vilade jag en stund innan jag skrev det här och så blev det dags för kvällsmat. Och du vet ju vad, kära dagbok: resten av tomatsoppan från igår och nybredda mackor.

Kvällsmat som igår, ungefär.

Efter disken tänker jag inte göra ett skit annat än att läsa. Boken närmar sig sitt slut och jag har valt en biografi som jag ska läsa sen bara för att kontrasterna ska bli större. Sen vill jag förstås läsa Electronic Flora, men den är en sån njutning att jag gärna sparar den till helgerna.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

I morrn är det möten på jobbet hela förmiddagen. Det mest intressanta av dessa har jag själv kallat till och det är jag rätt spänd inför. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.