OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära lilla mamma…
Jag släppte din hand, mamma, men jag tror att pappa väntade på dig.
Ett decennium har passerat. Det är tio år sen jag släppte din hand för att låta vården försöka rädda livet på dig. Och det gick ju inte.
Du gick vidare, till pappa, är jag säker på. Jag blev kvar här på jorden. Trösten var då att jag är säker på att pappa hade väntat på dig och att ni gav er av tillsammans. Sen dess har jag hoppats på att ni väntar på mig nånstans också.
Det händer fortfarande att jag tänker att jag vill berätta saker för dig. Men det går ju inte. Jag kan inte ringa till dig. Och kanske är du nära nånstans och vet ändå. Då vet du att jag kämpar med ensamheten och krämporna. Jag är inte stoisk som du var, jag är en gnällspik. Men jag har ingen som håller mig i handen när det är svårt.
Det går emot höst på året och i livet.
Nu går det mot höst såväl på året som i livet. Jag hade behövt rådfråga dig och pappa om saker, men jag har kloka vänner som vet en del och som lugnar. Annars har gamla vänner svikit och ersatts av nyare. Men jag släpper inte in nån riktigt så långt inpå längre. En del kanske tror det. Det är fel. Precis som du vill jag få nya kompisar. Jag har träffat en dam med en hund, en hund som bär samma namn som min hund. Vi möts ibland i området. Och jag pratar med en trevlig tjej i brödbutiken. Du hade gillat att snacka med henne också – och deras underbara kakor. Sen telefonerar jag ibland med dem som inte bor här. Jag har kontakt med några av dina kusiner, mamma. Det är gott. En fin man och vän träffar jag ibland över en fika tillsammans med hans hund. Anna och jag har snart varit separerade i tre år, men hon hjälper mig med medicin och handling när jag är sjuk.
Jag har inte kunnat besöka graven alls i år eftersom jag hela tiden är sjuk eller skadar mig. Nu till tioårsdagen av din bortgång och till pappas 99-årsdag nästa vecka har jag fått hjälp att sätta upp några rosor av en av dina kusiner som tillsammans med sin man lämnade ett ljungträd till er också.
Rosor till mormor och morfar, mamma och pappa samt ljungträd, oktober 2026.
Så nej. Jag är inte ensam. Men jag saknar min mamma.
Hon har fattats mig i tio år idag.
Jag saknar dig, mamma.
∼ ♦ ∼
Ont, vård och träning
En bra bok är aldrig fel när man har ont och inte kan sova.
I natt vaknade jag av värk i knäet. Inte bra. Det var inte värsta värken, men ändå, så klart jag blir rädd när jag ändå har tyckt att knäet känns bättre. Nåja, jag fixade kaffe vid sextiden och låg och läste Systrarna på Sophiahemmet tills det var dags för morgonmedicin klockan sju.
Jag tog sen en dusch eftersom jag ändå var uppe och jag skulle ju till vårdcentralen idag och träffa en sjukgymnast. Då vill man vara ren och fräsch eftersom jeansen skulle av.
Det blev tidig frukost med fil och de sista jordgubbarna. Jag tände ljus och åt i stillhet med Hopptisarna, systrarna och mamma. Det kändes ändå rätt… fint.
Frukost med Hopptisarna, systrarna och mamma.
Nåt som inte kändes fint var magen. Nästan ända fram till dess att jag skulle åka var den besvärlig. Så tröttsamt… Det räcker med besvärliga kroppsdelar nu.
I vart fall träffade jag en sjukgymnast som jag direkt fick förtroende för. Det var inte så skönt att bli undersökt, men det måste göras. Jag fick en preliminär diagnos, ett första skov av knäartros. Till detta fick jag ett träningsprogram om fyra enkla övningar som ska göras två, tre gånger om dan så länge jag är sjukskriven. Vidare ska jag ta två kortare promenader per dag, kortare än den jag tog igår och fick ont av. Sen ska jag öka försiktigt successivt.
Målet är att kunna jobba på måndag, men sjukgymnasten tyckte att jag skulle höra med chefen om distansjobb åtminstone halva veckan. Och har jag fortfarande jätteont på måndag ska jag kontakta läkare för en eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag har gjort rätt som redan har börjat ta korta promenader och använt kyld vetekudde. Vila är viktigt och det ska jag göra även dagtid. Sjukgymnasten var tveksam till om jag klarar att gå till och från jobbet på måndag. Meeen… jag har sex dar på mig att ”bli frisk” och det verkar som om jag är på väg ut ur skovet nu. Frisk blir man ju inte av artros, det blir bara fler skov och mer värk. Det jag kan göra är att försöka hålla skiten i schack. Och vara beredd.
Sjukgymnasten sa att jag kunde räkna bort ett träningsprogram och en promenad idag, men göra resten. Efter en kort vila åt jag ett par rostade mackor och ett ägg i förhoppningen om att det skulle stanna kvar i magen. Därpå tog jag dagens andra promenad. Den fick gå till Kvarnen, för dit är det ett halvt kvarter, sen skulle jag gå lite inomhus och därefter hem igen. Borde bli ungefär två kvarter totalt, vilket är det jag ska gå just nu max om det inte gör ont. Det blev ungefär en kilometer, trots allt, men jag behövde handla både på apoteket och på Korgtassen. Det var inte mycket jag skulle handla, så det var skönt.
När jag kommit hem och plockat in varorna gav jag mig ut i bilen igen för att hjälpa nån. Som tack för det fick jag röda, fina äpplen. Förhoppningsvis kan
”an apple a day keep the doctor away
Håller doktorn borta?
Och därpå ett träningspass, dagens andra, och sen en stunds vila.
∼ ♦ ∼
Fina fisken eller den som väntar på nåt gott..?
Eller ja, fin och fin… fisk och fisk… Idag skulle jag äta fiskgratäng till middag. Och det visade sig att det blev ett riktigt långkok: Garants fiskgratäng med räk- och dillsås skulle tillagas i vanlig ugn i 45 till 50 minuter. Nåja, den som väntar på nåt gott..?
Långkokt fiskgratäng med Hopptisarna, systrarna och mamma.
Jag väntade under tiden på en paketleverans. I lördags nätshoppade jag kontaktlinser och dessa skulle levereras hem i kväll. Jag hade tänkt efter där ifall jag inte kunde gå. Paketet med linserna levererades i tid och innan middagen blev klar.
Och nu ska jag försöka kolla lite nyheter…
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
Om jag bara kunde få träffa mamma en gång till… Om det bara vore möjligt…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Det är inte bara svenskar och norrmän som skriver bra kriminalromaner. Danskarna kan de också. En serie som jag har plöjt tack var 
En serie kriminalromaner som jag har läst genom åren och gillat mycket är 
Gå till Toffelprofilen
