OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok, hjärtat har skärpt till sig, men…
Tisdagen var lite mörkare än måndagen, men varmare. Det är svårt att veta hur en ska klä sig. Och till frukosten idag blev jag tvungen att tända kökslampan för att se att läsa Satans sommar. Nåja, jag gillar att jag kan ha gympadojorna hellre än de tunga vinterbootsen när jag är ute och går. Det är näst största vinsten efter att nästan kunna läsa utan lampa. I morrn, när vi ska ha avdelningsdag på en annan plats än på jobbet, tänker jag ta inläggen från jobbinneskorna med mig och prova i ytterskorna, så att säga, eftersom jag ska ha de senare på mig hela dan. Det är mina specialgjorda inlägg jag har på jobbet och jag tror i ärlighetens namn att de är bäst. I vart fall hade jag mindre ont i foten i morse än igår morse, men ljumsken gör ondare. Summan av krämporna är visst konstant. Det enda som verkar ha skärpt till sig är hjärtat.
Mörkare tisdagsmorgon, men Hopptisarna och jag var vakna.
Varför står du här, lilla kran?
Jag traskade iväg, var lite sen. Såg en liten kranbil som stått på samma ställe i flera dar. Undras vad den funderar på. Den blev fotograferad av mig i alla fall. Jag önskar att den hade lyft mig över domkyrkotornen, Carolina Rediviva och ända till Segerstedthuset. Men nej. Jag fick gå.
Jag tycker att jag går så långsamt, men när jag kollar stegmätaren på mobilen ser jag att jag går snabbare än tidigare. Nu närmar jag mig fem kilometer i timmen. Notera att jag har varit nere på 2,8 kilometer i timmen. Tant verkar få upp sin kondis även om hon inte tycker det.
∼ ♦ ∼
Dramer och oväsentligheter
Ett par små dramer inträffade kring jobbet genast i morse, men de var mest skrattretande. Jag gav onda ögat till en person som jag trodde skulle cykla på mig. Så visade det sig att det var en trevlig arbetskamrat från en annan avdelning. Och vid hissen blev det lite upp och ner för att jag försökte vara snäll och hjälpsam. Men största dramat av alla var att jag fick en rapport om att Hologrammet hade siktats – utomhus! (Jag kommer aldrig att avslöja vem Hologrammet är.)
Att jag skriver såna här oväsentliga saker om jobbet är dels för att jag skrivtränar, dels för att jag inte vill skriva om allt jag jobbar med. Inte för att det är hemligt, direkt, kanske lite, till dess att det är klart. Idag var det som vanligt möten, men också korrekturläsning, jag hjälpte till att språkgranska och editera en arbetskamrats text, fixade lite med bilder och åt lunch mitt på dan.
Skrivbordslunch, likadan som igår.
∼ ♦ ∼
Klippt och hemma
Nä nån skönhet har jag aldrig varit, men jag försöker vårda mitt hår. Det har kanske varit det enda jag har gillat som har med min kropp att göra. Nu har mediciner och sjukdom gjort håret tunt och dessutom har färgen i guldlockarna försvunnit av nån anledning. Fötter och ben värker och ansiktsmusklerna hänger. Men idag fick jag två (2) kramar av en före detta arbetskamrat som jag mötte efter jobbet. Bara det… Jag skuttade glad in till Igor och han klippte mig så fint som bara han kan.
Hemma var det lika tomt och tyst som alltid. Inte ens köksklockan tickar längre. Jag hade inte tänkt ut nån kvällsmat så det fick bli Thaisoppa och mackor, sånt finns alltid hemma. Hopptisarna var nöjda med det också.
Kvällsmat med Hopptisarna.
∼ ♦ ∼
Glänsande latinkunskaper
Jag hoppas att vi får nån godare lunch i morrn på avdelningsdagen än den skumgummimacka jag åt idag och igår. Men jag kunde inte låta bli att påpeka för chefer och arbetskamrater att nån ”sal tretton – XIII” – inte finns i Universitetshuset. Äntligen fick jag glänsa lite med mina latinkunskaper. Kanske är det ett test, typ
”Gissa vilken sal vi ska vara i egentligen – och du blir inte uppsagd under omorganisationen!
I kväll tänker jag inte fundera så mycket över vare sig omorganisation eller romerska siffror utan mest läsa. Och fundera vilken bok jag ska läsa härnäst…
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
För att få göra reklamfilm behöver man då antingen ha för stora och för vita tänder eller ett talfel eller både och? Allt för att såväl sälja en tjänst eller vara samt förenkla för tittarna, menar jag..? Det enda jag funderar över är hur h*n ens kan prata alls med såna gaddar och, på ren svenska undra
”Va’ fan säger h*n???
//En som ofta frågat förr
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 