Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Så fick jag falla till föga för min besvärliga kropp och sjukanmäla mig. Om man knappt kan gå, har fruktansvärda smärtor hela tiden och är oförmögen att hitta en ställning för den onda kroppsdelen så att den inte gör så förlamande ont… Då ska man inte jobba. Jag fick en bra natt, dock, och det gör mycket. En enda gång var jag upp och knäet kändes mindre ont, mindre stelt. Fast jag låter mig inte luras. Jag fick en läkartid på förmiddagen idag och den skulle jag givetvis utnyttja. Men det är så här det har varit. Knäet har känts lite bättre efter en helgs vila. Sen har jag gått till jobbet, ibland från också när jag inte har åkt med U-bilen, och så har jag fått ont. Sitter inte stilla på jobbet direkt heller.

Larmet var ställt på sju i morse, medicintid, men jag vaknade halv. Gick då upp och sjukanmälde mig via jobbdatorn, skrev några mejl, besvarade ett par. Sen loggade jag ut och stängde av jobbmobilen. Inte kröp jag ner i sängen igen utan dukade fram frukostfil. Läste Lev kreativt och har nu lyckats läsa mer än halva boken. Det är en bedrift…

Onsdagsfrukost med Hopptisarna och Lev kreativt, men utan att behöva stressa iväg till jobbet.

Björken utanför mitt arbetsrumsfönster går allt mer från grönt till gult.

Eftersom jag hade några andra saker jag behövde fixa vid datorn passade jag på när den ändå var påslagen. Sen fixade jag till mig själv också och gjorde mig redo för läkarbesöket. Det skulle nog funka med bilkörning och nån morfintablett hade jag inte tagit igår.

Utanför arbetsrummet var det en underbar höstmorgon. Björken utanför arbetsrumsfönstret går allt mer ifrån att vara grön till gult. Himlen var väldigt blå – fram till lunchtid, ungefär. Men jag såg det bara genom mitt fönster.

Eller jag såg både himmel och björk genom bilfönstret också när jag körde förbi runt halv elva för att åka till doktorn.

∼ ♦ ∼

Hos doktorn och hemma

Rätt lugnt i väntrummet.

Hos doktorn kändes det rätt lugnt. Det var väl att jag hade fått en sen förmiddagstid och inte en tidig morgontid när massor av patienter ska till labbet också. 

Jag fick träffa en ung kvinnlig AT-läkare, doktor T. Hon lyssnade på mig, ställde frågor och undersökte. Det kändes som om hon var mycket noggrann och det blev jag glad för. Vissa som har varit doktorer ett tag borde ta tjänstledigt en stund, för de är så otroligt oengagerade.

Nån diagnos fick jag väl inte direkt. Det kan vara artros, det kan vara ledband. Det var i alla fall inte nån ny propp. En sjukgymnast ska avgöra mer exakt vad det är, men jag har inte fått nån tid förrän den 13 oktober. Jag ska knapra medicin var sjätte timme tills vidare och inte överanstränga knäet, men gå lite grann, typ hemma. Bara det att jag måste gå och plocka ut mer medicin om jag ska kunna äta så mycket. Fast jag tänker att jag försöker, apoteket ligger ju ändå i Kvarnen och dit är det fem minuters promenad. Det blir bra, för jag behöver handla nåt ätbart. Hade inte precis planerat att vara sjukskriven och hemma, men nu ska jag vara det till nästa vecka om knäet inte blir mycket bättre tidigare. Ett paket ska jag få hämta i en instabox också. Så ja. Jag bestämde mig för att försöka mig på en kort promenad. Jag måste röra på mig lite för att minska risken för propp.

Hemkommen var jag mycket trött och hade ganska ont. Doktor T var försiktig, men hon måste ju undersöka mig ordentligt. Jag slängde mig ovanpå gästsängen och vilade en stund. Framåt 13-tiden knorrade magen och då rostade jag mig ett par ostmackor och drack kaffe till. Jag skulle ändå ta två tabletter då. Tänkte att det var smart att ta de ”nya” tabletterna (jag hade en påbörjad ask hemma) samtidigt med morgon- och kvällsmedicinen samt vid 13-tiden så blir det sex timmar emellan.

Hemmalunch med rostade ostmackor och ”nya” medicinen.

Efter denna spännande lunch blev jag trött och behövde vila igen. Ja, egentligen är det väl smärtan jag blir trött av. Men jag är ju sjukskriven, så jag la mig på gästsängen, min nya dagbädd, och drog en filt över mig en stund när jag hade skrivit det här.

∼ ♦ ∼

Hemsläpat och magpaj

Jodå, jag klarade att gå till Kvarnen. Köpte bröd och soppor, pålägg, fil, kex med mera på Korgtassen. På apoteket hämtade jag ut två burkar ny medicin. Och innan jag gick hem gick jag och hämtade ut mitt paket på instabox.

Inte fan vet jag hur jag tog mig hem, haltandes och släpandes på en proppfull rygga, en kasse och ett paket som vägde 1,7 kilo. Men jag kunde fixa det och det blev jag nöjd med. Tyvärr pajade magen när jag kom hem, så fisksoppan jag hade tänkt äta får blir morgondagens middag – jag vågar inte äta nåt just nu.

Ryggan var fullproppad med det här…

…och paketet vägde 1,7 kilo.

Det blev en lagom promenad för mig till Kvarnen tur och retur även om det var i tyngsta laget för mig att bära. Men innehållet i det orange paketet var roligt. De fyra böckerna jag beställde från Bokus i torsdags – Systrarna på Sophiahemmet, Rymlingen, Ängladåd och Den falska profeten – hade kommit. Tre ganska nyutkomna böcker och en lite äldre pocket.

I morgon ska jag gå till Kvarnen igen, dels för att köpa fredagsmiddag (en bit smörgåstårta), dels för att posta ett brev. Idag kom nämligen ett brev från Norrköping om att det var dags att förnya gravrätten på farmors, farfars och mostrarnas grav. Jag förnyar den på 25 år även om jag själv inte lever så länge.

Roligt innehåll i det orange paketet.

Jag har förlängt gravrätten på Norrköpingsgraven i 25 år.

Och nu när jag inte kan äta får jag sätta mig ner en stund och dricka vatten, upp med knäet på fotpallen med kudde under och invänta döden. Eller läggdags. Vilket som kommer först vet jag inte.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Jag tycker nog att den som har avslutat en vänskap ska sluta läsa här. För det som handlar om mig kan väl inte intressera nån som inte vill vara min vän? Jag behövde inte saker och jag behöver inte bilder avsedda att reta mig eller ge mig dåligt samvete. Jag behövde en hjälpande vän. 

Även idag har mobilen ringt, men bara oönskade samtal. Och bara fem stycken. Jag låter mig inte luras, jag svarar inte. Fast de stör, framför allt när jag vilar.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.