OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett recenserande inlägg om en bok om Karin.
Det är nyttigt att gå utanför boxen och sin comfort zone ibland. Och så var det nåt med Birgitta Gunnarsons bok Hej då, Karin som lockade mig. Inte omslaget den här gången kanske, utan snarare att baksidestexten beskrev att boken handlar om tomheten en kvinna som går i pension känner. Min egen pension närmar sig (fleeera år till nya riktåldern, dock!) och jag tänkte att boken kunde bli en bra förberedelse. Dessutom kanske det skulle vara lite spännande utan att vara en spänningsroman, en genre som jag oftast läser. Modernista skickade generöst ett häftat recensionsexemplar. Tack!
Karin lämnar sitt arbete på skolexpeditionen med en låda under armen och 35 års erfarenhet i bagaget. Hon ska gå i pension. Men hon känner inte frihet utan tomhet. Hon känner sig bortstädad till förmån för en yngre förmåga. Livet som nybliven pensionär känns inte som en nystart, för arbete är det som får henne att må bra. Att göra nytta, känna att hennes kunnande betyder nåt för andra. Hur ska hon kunna fylla en ändlös rad av tomma dar med vettigt innehåll? Men redan framåt vintern kan Karin konstatera att livet som pensionär är allt annat än ödslig sysslolöshet.
Omslaget till den här boken är passande, men jag är inte överförtjust i flexibandsutgåvor. Dels är de tunga och dels är de svåra att hålla uppslagna.
När jag väl får upp boken och börjar läsa den blir jag emellertid överraskad – i positiv bemärkelse. Det här är en både rörande och jordnära berättelse om en kvinna som inte alls vill sluta jobba. Hon vill fortsätta vara behövd, sånt man blir genom att ha ett arbete. Hög igenkänningsfaktor där. Utan mitt arbete har jag verkligen inget liv. Det hela skildras med ett fint, flytande språk som gör läsningen enkel och boken svår att lägga ifrån sig.
Men Karin har barn, barnbarn, svärdotter, syster och svåger – och en ex-man, som plötsligt vill ses. Vänner är det mer sparsamt med, men hon lyckas göra både nya bekantskaper och återknyta gamla. Och så lyssnar hon på en podd. Kanske är det det jag ska göra när det är min tur att gå hem från jobbet och aldrig mer gå dit. Jag, som precis som Karin först, aldrig lyssnar på poddar. Men det slår mig att Karin faktiskt inte är ensam. Hon har ett socialt nätverk, hon har familj. Kanske är det en förutsättning för att det skulle bli en roman? Fast… det är ju faktiskt det vanligaste, att folk har nån sorts sammanhang fast de inte tror det. Där är det jag som är ovanlig, som varken har familj eller särskilt många vänner kvar.
Under berättelsen händer nåt med Karin, främst genom att hon träffar nya människor – och gamla bekanta. Relationen till systern Mari förändras också. Det Mari till sist berättar om distansering får mig att inse att det är så det har varit även för mig. Karin får vidare möjlighet att ge tillbaka, att vara ett stöd. Båda systrarna växer och utvecklas. Vad säger att man inte kan göra det fast man är 60+? Varmt, inkännande och realistiskt skildras detta av författaren.
Nu ska inte den här recensionen vara fokus på mig, men genom att jag berättar om mig själv vill jag förklara hur mycket boken berör mig. Den ger mig verkligen nånting, nånting annat än de spännande gåtor jag vanligtvis läser om. Boken gör att jag börjar tänka och fundera över hur jag själv har varit och är och hur jag vill vara och ha det, vad jag önskar, orkar, kan och ska göra när det är min tur att bli… ledig.
”Ingen ska behöva sitta ensam i jul
säger en av karaktärerna.
Det får mig att fundera på kommande jul. Kanske ska den inte bli min tredje ensamma..?
Toffelomdömet blir det högsta.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
I 
En serie spänningsromaner som jag alltid läser och som jag har läst i många år är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 