OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Kolsvart och kall. Så kan man sammanfatta måndagsmorgonen. Men jag sov OK i natt och jag kom upp i morse. Knäet var samarbetsvilligt, kylan till trots. Eller, jag har en förvånansvärt varm lägenhet, den ligger trots allt i en ände av huset. Första timmen flöt på bra och jag kom iväg vid sjutiden.
Måndagsfrukost med levande ljus i mörkret.
Vissa hinder på vägen…
På vägen upp till jobbet fanns förstås vissa hinder, till exempel det vid korsningen S:t Persgatan – Storgatan. Tur att jag hade rekat i förväg att det var framkomligt. Lustigt ändå att där är så uppgrävt nu. Under Kulturnatten fick jag ju provgå i tunneln. Nu ser det ut som om det mest är ett stort hål där igen, liksom. Tunnelbygget på S:t Olofsgatan verkar även det ha gått in i en ny fas, fast inte ens den övergången ser särskilt färdig ut. Och ja. Givetvis längtar jag. Det skulle förenkla mitt liv om jag kunde ta mig upp till stan en snabbare väg.
Att gå ända till jobbet gick bra. Jag gjorde som före detta grannen sa igår: ta en krycka. Hängde inte tungt på kryckan, den var mer som en trygghet om jag behövde stöd.
Den mörka morgonen ljusnade strax, men det var disigt nästan hela dan. Ån med kastanjeträden i höstskrud var riktigt vacker och bjöd en naturlig paus i promenaden upp till jobbet för att fota.
Fyrisån från Nybron denna disiga oktobermorgon.
∼ ♦ ∼
Godsaker, äpplemos och skrivbordslunch första arbetsdagen
En rejäl hög fredagsgodis från den snälle, söte L väntade på mitt skrivbord.
Det var underligt att komma till jobbet. Jag var dessutom först på plats i morse. Ungefär 40 minuter tog det mig att krycka dit. Jag var rädd att jag skulle få ont i knäet efteråt, men det fortsatte att vara samarbetsvilligt. Det är mest vänsterhanden jag har ont i nu. Under arbetsdagen var jag också noga med att resa på mig då och då och röra på mig. Jag var mycket nöjd att jag överhuvudtaget hade tagit mig till jobbet. Och glad blev jag, för den snälle, söte L hade lämnat en riktig hög med godis till mig. Jag mejlade ett tack och lite senare under dan kom han upp och hälsade på.
Det första jag gjorde var att friskanmäla mig och därefter gå igenom alla mejl och besvara dem som behövde besvaras. Jag hade bara gjort en grovrensning under sjukskrivningen, jag var för dålig, helt enkelt. Det tog sin lilla tid… En del mejl måste ju besvaras också. Vidare rapporterade jag av ett pågående jobb till en beställare också. Visserligen visste h*n att jag hade varit sjukskriven, men ändå. Det kändes bra att kunna säga att jag ska ta tag i det hela så snart jag kan.
Vidare försökte jag idag ansöka hos Försäkringskassan om sjukpenning för tre (3) arbetsdagar. Det var inte det lättaste, för dumdoktorn har inte skickat in mitt intyg elektroniskt till Försäkringskassan. Jag var därför tvungen att skriva ut det och skicka med snigelpost. Det fixar jag under morgondagen.
En burk hemkokt äpplemos fick jag av chefen.
Sen kom chefen och även hon hade godsaker till mig: en burk hemkokt äpplemos på Signe Tillisch-äpplen. Det blir smaskens att ha i filen.
Det blev ytterligare en del administration samt prat kring korrekturet jag ska läsa under morgondagen. Det känns bra att jag ska sitta hemma och jobba då, så att knäet får vila en dag. På onsdag måste jag tillbaka till jobbet med korret – och så ska jag klippa mig efter arbetsdagen. Viktigt båda sakerna!
Nånstans mitt på dan tog jag lunch vid skrivbordet. Macka och ägg och två muggar varm choklad. Nej, här på jobbet är det fan inte varmt. Jag sitter med tröja på året runt och dricker alltid varm choklad när jag äter skrivbordslunch. (Kaffet är odrickbart.)Jag ägnade en stund åt Min salig bror Jean Hendrich också. Nu återstår mindre än 100 sidor i boken.
Skrivbordslunch med Min salig bror Jean Hendrich.
I övrigt hann jag med att lägga in texten till en artikel som ska publiceras på fredag samt fixa några bilder och frågor till en kommande artikel. Det känns som om jag är på banan igen. Hem tog jag mig för övrigt också.
∼ ♦ ∼
Måndagskväll
Jag trodde att jag skulle vara helt slut på måndagskvällen, men det var jag inte. När jag kom hem orkade jag till och med jobba en stund till och tvätta. Det mest utmattande var att skriva ett förklarande brev som ska bifogas läkarintyget och skickas till Försäkringskassan. Det tänkte jag gå och posta i morgon, det blir en perfekt och lagom promenad att gå och köpa frimärke och stoppa på gul låda. Jag ska korrekturläsa hela dan och behöver bra avbrott, gärna med frisk luft.
Särskilt hungrig var jag inte heller, men det fanns lite krämig potatissallad kvar och kalkon som behövde ätas upp. Det fick bli middag/kvällsmat med smörgås till. Mitt sällskap i afton var Hopptisarna, Jean Hendrich och pappa.
Rester till kvällsmat med Hopptisarna, Jean Hendrich och pappa.
Nu ska jag stoppa fötterna i fotmassagemaskinen. Därefter ska jag sätta upp fötterna och benen. Knäet är än så länge bättre än nånsin. Det är helt fantastiskt.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
Idag har det varit pappas födelsedag. Om han hade levt skulle han ha fyllt 99 år. Så gammal har bara en enda person i vår släkt blivit, pappas äldsta moster Vera. Hon blev nästan 100 år. Men idag har jag förstås tänkt lite extra på min pappa. I vår familj brukade ta in en ros från trädgården när nån fyllde år. Pappa, som fyllde år i oktober, fick trädgårdsårets sista ros.
Min lille pappa skulle ha fyllt 99 år idag.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En serie skönlitterära böcker som inte är kriminalromaner utan har en spännande historisk touch är svensk-brittiska 
Gå till Toffelprofilen
