OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett inlägg om den sista delen i serien om Hanne Wilhelmsen.
Serien om Hanne Wilhelmsen – och de flesta andra böcker av Anne Holt – har jag läst. Jag tycker att kvaliteten har varierat ibland. När jag fick veta att del 13 om Hanne Wilhelmsen är den sista delen i serien köpte jag raskt boken på nätet för jag kunde inte vänta på den särskilt länge. Så snart alla böcker för recension var lästa och recenserade kastade jag mig över Diamanter och rost.
Det är midsommar 2024 och Hanne Wilhelmsen tillbringar motvilligt sin tid i familjens sommarhus. Det är en av förutsättningarna att Hanne ska… ”skärpa sig” för att frun Nefis ska stanna. Tyvärr får hon inte jobba med några nya fall, polischefen tillåter inte det, och Hanne gillar inte att vara sysslolös. Men så hittas en död kvinna i ett badkar på en äng. Den döda är bekant med Hannes granne, folkskygga deckarförfattaren Kristine Hoff. Till hennes trädgård söker sig Hanne för att finna lugnet när gäster och fester tar över det egna huset. De båda kvinnorna blir vänner och ännu en gång får Hanne visa att hon är bäst på att gräva upp gamla hemligheter och lösa brott.
Den tidigare konflikten mellan Nefis och Hanne ligger kvar lite grann och skaver ibland även i den här boken. Hanne har blivit en beräknande bitch, men hon är bara riktigt bitchig ibland. I stället använder hon sina förmågor att vara social och kunnig – när hon vill. Jag tycker att Anne Holt lyckas mycket bra med att beskriva sin huvudkaraktär. Övriga i persongalleriet är lite bleka.
Boken utspelar sig kring midsommar och det känns ganska perfekt tajming – jag läser boken i början av juni. Men… den är inte så spännande. Ett skumt dödsfall har skett – men inte så mycket mer när jag är halvvägs i boken. Som läsare dröjer det innan jag får veta om det är ett mord eller en naturlig död. Jag gissar att med tanke på likets placering skulle jag dock tro att det är ett mord.
Det här är en annorlunda deckare. Det tar lite längre tid för boken att komma till sin rätt. Den gör det mot slutet när bitarna faller på plats. Den sista delen i serien om Hanne Wilhelmsen är en grande finale med ett oväntat slut, men den är inte riktigt så spännande som jag hade önskat.
Toffelomdömet blir högt.
∼ ♦ ∼
De här böckerna ingår i Hanne Wilhelmsen-serien:
- Blind gudinna
- Saliga äro de som törsta
- Demonens död
- I lejonets gap
- Död joker
- Utan eko
- Bortom sanningen
- 1222 över havet
- Offline
- I stoft och aska
- Det elfte manuset
- Tolv otämjda hästar
- Diamanter och rost (Läs inlägget ovan!)
Livet är kort.
Så klart att det känns. Så klart att jag saknar extra mycket vissa dar, inte nödvändigtvis just den här dan. Men… det var ju aldrig okomplicerat. Och det gjorde vissa saker svåra. Att aldrig veta vilken fot jag skulle stå på i stället för att helt enkelt stå på båda. Att alltid sakna positiv uppmärksamhet som motvikt mot den negativa. Att aldrig veta säkert om jag var älskad eller inte. Att alltid gissa, försöka ligga steget före. 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 