Kära dagbok…
Det märks att en inte blir yngre utan äldre. Den senaste tiden har jag blivit lite fundersam hur det står till egentligen eftersom jag ibland säger helt fel ord. Till exempel, jag ska säga ”bord” men säger ”garage”. Igår kväll verkade det ha smittat av sig på min sambo, för hon började på samma sätt. Sen blev vi så trötta att vi gick och la oss vid typ 21-tiden. Innan dess hade vi emellertid utfört en del uppgifter. Anna hade varit på hemligt uppdrag på stan och jag hade dammsugit. Inte konstigt att vi var helt slut i rutan.
Lucifer grät redan när vi borstade tänderna. Vår tandborstning med el-tandborstar tycks ge honom en signal om att nu blir han snart övergiven. Fast grejen är att han inte blir övergiven, han har sin mamma och sin storasyster. Igår tystnade han för att sen börja igen redan halv ett. Jag sov jättedåligt, till skillnad från andra som sov… ljudligt. Och klockan var strax efter fyra när jag gav upp och gick för att utfodra familjen Katt. Det blev också till att torka upp en liten spya i vardagsrummet – det tycks mer vara kutym än undantag. Utekatter spyr med all säkerhet upp hårbollar utomhus, men våra tre katter går ju bara inomhus.
Som vanligt gäller att en får klicka med musen på bilderna för att se hela bildtexterna, kommentera bilder, se i bildspel och allt vad det nu är.
Givetvis somnade jag om lite grann i morse. Två timmar senare skulle jag upp. I morse stack jag iväg lite tidigare eftersom jag hade ett avdelningsmötes minnesanteckningar att förbereda så långt det var möjligt. Lucifer satt i köksfönstret och spanade när jag åt frukost. Fåglarna utanför såg visst godare ut än min yoghurt. Citrus var fram och nosade på skålen, men jag hann rycka undan den innan en nyfiken liten tunga hade stuckits ner. Då galopperade hon ut i hallen, in i vardagsrummet och sladdade in i Pojkrummet. För tillfället befinner sig ingen pojke där, vilket gjorde att hon hoppade och studsade i sagda pojkes säng (den som en gång var först min mormors, sedan min). Som tur var hade vi inte bäddat rent i den sängen ännu.
∼ ♦ ∼
Den tillfälliga klockan på Carolina Rediviva räknar ner dagarna till sista april. Själv räknar jag upp årsringarna i morgon.
Att en blir äldre, ja… Det är uppenbarligen inte bara afasin som tilltar. Synen blir sämre, till exempel. Och för övrigt haltar jag ju fram med mina onda fötter också. På förmiddagen hade vi avdelningsmöte. Jag förbereder minnesanteckningar så långt jag kan, men skriver resten under mötet och publicerar vanligen två minuter efter avslutat möte. Så också idag. Tanken är att kollegor som inte kan gå på mötet ändå ska få veta vad vi pratade om och se de presentationer i PDF som gavs. Idag missade mina gamla ögon att jag la till ett k för mycket i ordet ”dokumentation”. Gissa var! Ja just det!.. Snabbt som ögat – det ungt sådant, vill säga! – hade en kollega noterat detta och vi fick skratta via mejl ett tag mitt i allt det seriösa. Jaa, även solen har fläckar, dvs även jag kan skriva fel. Men när jag gör det försöker jag få det att bli lite kul i alla fall.
Resten av arbetsdagen gjorde jag inga fler roliga fel, utan jobbade på med mitt nyhetsbrev så att jag med gott samvete kan ge mig en semesterdag på födelsedagen i morgon. Jag ska naturligtvis inte slappa utan fixa med bilen. Jag har också kollat med Tjifen om att få jobba hemifrån sista april. Tänk att det är redan på tisdag! Klockan på Carolina Rediviva tickar ner. Det är bara mina årsringar som ”tickar upp”…
∼ ♦ ∼
I kväll har jag fått en mobil pratstund med min gamla vän Mia, för idag är det ju hennes födelsedag. Så här glad var vännen Mia 1976 när hon träffade Kockis:
Vännen Mia och Kockis 1976 – en av mina klara favoritbilder på Mia. Och hon är precis sig lik idag! Kockis, däremot, finns inte längre kvar.
∼ ♦ ∼
Klockan 20.00 står jag med Clark Kent* utanför Äldreboendet och vill inte in ännu, men väl hämta hem min sambo efter att hon har arbetat eftermiddag och kväll.
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
