Kära dagbok…

Agneta må vara ogiltig i Wordfeud, men inte som vän!

Idag är det vännen Agnetas födelsedag. Och även om hon säger att hon vill glömma bort den, vill jag, som värdesätter vår vänskap djupt, komma ihåg henne.

Hade vi bott närmare varandra vore det enkelt att åka över och fira med nån blomma eller kanske gå ut och fira. Nu är det långt mellan våra boställen, så därför blir det lite uppmärksamhet här på bloggen.

Stort GRATTIS på födelsedagen och tack för allt stöttande, bland annat med deklarationen! Ovärderligt!

∼ ♦ ∼

Höstkväll i Uppsala, endast upplyst av nedfallna, gula löv. No filter, alltså. Bilden är heller inte redigerad i Photoshop eller nåt annat bildbehandlingsprogram.

Hösten är verkligen här och jag gillar den. Hurra, liksom! Men jag är inte nådig i min kritik av gatubelysningen här i Uppsala. Igår kväll slutade Anna jobba klockan 20. Jag gick iväg 19.45 för att möta henne. Det är nämligen ingen rolig väg att promenera – i mörker. Vägen var igår i princip upplyst endast av nedfallna, gula löv. Hade Uppsala kommun haft bättre belysning på gator, trottoarer och gångbanor tror jag att antalet överfall på just den här vägen hade minskat. Visserligen greps en person nu senast, men det finns alltid människor som gillar att göra vidriga saker i skydd av mörkret. Promenaden mellan hemmet och Annas jobb tar cirka 15 minuter. Inget jag skulle vilja betala en svindyr bussbiljett för. Dessutom går bussen varken ända fram till Annas jobb eller till hemmet. Så jag försöker möta min sambo så ofta jag kan och orkar när det är mörkt. Inte för att hon ber mig, utan för att jag helt enkelt är rädd om henne. Att jag själv kan bli påhoppad på vägen har inte slagit mig. Jag är väl så ful och ser så fattig ut att ingen vill varken våldta eller råna mig. Ibland är det en fördel att ha utseendet emot sig. I afton slutar Anna inte förrän klockan 21.15. Sent, mörkt och för att det regnar gör att det blir hämtning med Clark Kent*.

∼ ♦ ∼

Jag hann till jobbet före regnet.

Tidigt i morse skulle det regna, men jag hann till jobbet före regnet och jag tror att mitt promenadsällskap hann till sin buss innan också. Arbetsdagen har gått i vanligt tempo. Jag ska inte göra nåt nyhetsbrev den här veckan, men har påbörjat nästa veckas. I stället jobbar jag med andra saker som dagordningar, minnesanteckningar, intranät – bland annat orientering på intranätet för en nyanställd, extranät, rådgivning i kommunikationsfrågor, med mera. Sysslolös på jobbet är jag inte.

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag glo på Vår tid är nu som jag spelade in på DVD-hårddisken igår och så ska jag ringa en vän som jag vet har ”lite mycket nu”. I skrivande stund har jag inga nyheter om våra utlandsresenärer och deras eventuella hemkomst. Men jag tänker på dem hela tiden, så gott som.

∼ ♦ ∼

Och sist, men absolut inte minst, vill jag tacka vännen FEM för besöket vid mina föräldrars grav och kärleksörten till min mamma på tvåårsdagen av hennes dödsdag i lördags. Att inte själv kunna gå dit, att veta att graven är helt osmyckad nu fram till allahelgona, gör en dotter väldigt ledsen. Därför uppskattade jag mycket  den blomma som vännen FEM satte där. Det du gör för mig, FEM, är lika  ovärderligt som det Agneta gör. Varmt tack!

Kärleksört vid graven från vännen FEM i lördags.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.