Kära dagbok…
Min sista arbetsdag i gamla huset blåste det så hårt att en gren lossnade och landade på Clark Kent.
Märkligt väder det är! Det går liksom inte att låta bli att kommentera det – och jag som skrattade åt – och med! – mamma för att hon alltid skulle kolla på vädret på TV… Häromdagen var det nästan tio minusgrader här, i morse var det fem. Plusgrader. Snön är så gott som borta och det blåser som f*n. Vis av erfarenheten från arbetsplatsen före flytten (min arbetsplats flyttade från ett gammalt hus till ett nybyggt i augusti förra året) parkerade jag inte under nåt träd i morse. Min sista arbetsdag på förra stället var det full storm och en stor gren lossnade från pilen jag parkerat intill och gjorde ett par fula bucklor på Clark Kent*, mest vid ena passagerardörren. Jag borde nog ha åtgärdat det, men troligtvis hade jag inte fått ut nåt på försäkringen.
∼ ♦ ∼
Lönedag innebär även räkenskapsdag.
Men det är inte bara blåsigt idag, Det är lönedag. Jag är inte överbetald av min arbetsgivare, men jag klagar inte, jag får en lön jag klarar mig på så pass bra att det blir pengar över när räkningarna är betalda. Lönedag för mig innebär att jag går igenom mina räkenskaper. Kollar så att månadens räkningar är eller blir betalda i tid och hur mycket det blir över att sätta sprätt på. Den här månaden är det högre utgifter än tidigare, eftersom den innebär delvis dubbla månadsavgifter (”hyror”). Och räntor på lån och sånt. Framöver blir det bättre eftersom vi ju är två som ska dela på allt. Det slår mig fortfarande då och då att jag ska bli sambo igen. Lite pirrigt är det allt. Även om vi har varit tillsammans i snart tio och ett halvt år (nästa månad, tror jag…) har vi inte bott ihop tidigare. Men jag ser fram emot den nya fasen i mitt liv. Extra spännande är det att jag dessutom ska bo ihop med tre katter och en femtonåring, den senare dock endast två veckor per månad. Nu har jag lovat att inte skriva om barnen, men vad gäller det här barnet är jag inte ett dugg orolig för att det ska bli svårt – och det tror jag är OK att jag skriver. Katterna, däremot, är otroligt söta fast också väldigt busiga… Nu får de emellertid större ytor att röra sig på och det tror jag är bra för dem.
Lucifer gillar att klättra upp, men inte ner.
Mini gillar fönsterbräden.
Citrus gillar stegar.
∼ ♦ ∼
Frukost på jobbet.
Samboskapet hoppas jag också ska föra med sig att det blir mer ordning på maten. Nu har jag inte ens haft bröd hemma sen i tisdags. Knäckemackor till kvällsmat blev lite… klent. Det blev till att bita i det sura äpplet (restaurangen i i huset där jag jobbar är lite av Tokerian i miniatyr) och köpa två ostmackor hos Fazer. Mackorna var på grovt bröd och innehöll även grönsaker. Dessutom var de nygjorda. Men frallor, som det stod att det skulle vara, var det ju inte. Hur som helst, förmiddagskaffet blev espressochoklad med ostmackor och jag klarade mig fint fram till lunch på det. Jag jobbade på rätt bra med diverse, för jag delar inte somligas inställning att det är lugna puckar på jobbet** en sån här dag när cheferna är på planeringsdag. Jobbet måste göras ändå, närvarande chefer eller inte. När det sen tillades att cheferna förresten struntar i vad somliga gör kunde jag inte vara tyst. Jag sa emellertid inte det jag allra mest tänkte, men jag uttryckte att jag inte delade inställningen till arbetet. Vad jag tänkte? Kanske att… ”prova att vara arbetssökande några år!” Eller ”jaha, det är därför du sitter här och fikar flera gånger om dan, även utanför ordinarie rasttid?”. Men en ska välja sina strider och somliga är det bäst att inte komma på kant med. Det räcker så bra med det myckna tyckandet och sarkasmer som redan är. Så jag pyser här. Kanske läses det, kanske inte. Jag står även för mina tankar. Hade jag varit chef hade jag ögonaböj bett somliga att blåsa iväg och söka nytt jobb.
∼ ♦ ∼
Jag tog mig i kragen.
Men det är inte bara andra som behöver ta sig i kragen, det behöver även jag. Därför gjorde jag ett nytt försök att kontakta min husläkarmottagning. Mottagningen ringde upp cirka 30 minuter efter avtalad tid. Den jag pratade med tyckte att jag skulle gå till närakuten på stan. Aldrig i livet att jag besöker nån mottagning som tillhör den organisation som närakuten tillhör. Fast det sa jag inte, jag sa bara att jag inte hade möjlighet att gå från jobbet idag. Så i stället fick jag en tid hos en doktor jag aldrig har träffat förut på min husläkarmottagning i morgon klockan 9. Jag kan promenera från och tillbaka till jobbet, det blir jättebra. Vad som med all säkerhet inte blir jättebra är läkarbesöket. Jag har varit med förut, om en säger så, och den husläkare jag listade mig hos hösten 2016 har slutat, så henne får jag inte träffa. Vid tidigare besök angående tromboflebiter och inflammerade vener har jag fått höra att de inte gör nånting förrän det blir tromboser – som ju snabbt kan vandra till lungorna med döden som följd. (Tur att jag har en livförsäkring.) Därför förväntar jag mig inte särskilt mycket hjälp.
∼ ♦ ∼
Kom de signerade handlingarna fram? Det var en av mina frågor.
Förutom husläkarmottagningen ringde även banken. Det var på dagen en jävla vecka sen jag ringde och inte kunde få svar på mina frågor. Den jag pratade med då skulle meddela min personliga bankman så att h*n ringde mig. Idag ringde… inte min personliga bankman utan en annan person på banken. Jag fick svar på mina frågor, men jag tog också tillfället i akt att säga vad jag tycker om detta med personlig bankman – det funkar ju inte. Varje gång jag hör av mig får jag prata med olika personer, med olika kunskapar och så får jag dra hela historien igen. Jag har inte heller fått någon som helst bekräftelse på att signerade handlingar har kommit fram, att allt ser OK och korrekt ut etc. Så jävla dåligt, tycker jag! Nu ordnar sig emellertid allting, fast inte automatiskt, som jag i min enfald trodde efter två sittningar IRL på banken. Ett alternativ är att mäklaren hjälper till och mäklaren har via mejl svarat att h*n självklart fixar detta. Ett brev med en uppgift mäklaren behövde hade kommit idag, delvis med fel uppgifter, men via ett telefonsamtal med mäklaren – som är tillgänglig för sin kund! – fick jag veta hur jag ska korrigera detta. Uppgiften mäklaren behövde samt andra uppgifter för att kunna utföra ytterligare uppdrag kunde jag sen mejla iväg. Två minuter gick innan jag hade en bekräftelse från mäklaren att materialet hade kommit fram, med bilaga och allt. Se, banken, så lätt det är när man har kunden i fokus!
∼ ♦ ∼
Nu ska jag inte sluta det här inlägget ilsket, utan med ett glatt besked som handlar om ett annat av mina bonusbarn som jag är så stolt över. (Jag tänker att det kanske inte gör nåt om jag nämner ytterligare ett barn, denna gång ett vuxet, när jag ändå har nämnt ett omyndigt tidigare i inlägget..?) Här är en bild på oss två [godkänd att publiceras av den berörda] från i julas. Grattis Linn, du vet själv vad det handlar om!
Grattis till Linn!
∼ ♦ ∼
För min del är torsdag TV-kväll, med dels Antikrundan, dels Gåsmamman. Men jag skickar med ett litterärt tips innan jag häller ner mig i bästefåtöljen. Idag är det Virginia Woolfs födelsedag (hon skulle ha fyllt 136 år). Läs hennes böcker! Allra mest gillar jag Mot fyren. Men det finns andra bra av henne också.
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
**lugna puckar på jobbet = en behöver inte göra många knop på jobbet
Livet är kort.
Vilken jävla bok! Ja nu svär jag igen, fast denna gång i positiv bemärkelse. Julklappen från vännen Jerry, Fatima Bremmers bok Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström läste jag ut i kväll och det var en sån lyckträff! För boken stod inte på min önskelista och då kan det vara svårt att få Tofflan glad och nöjd. Men icke denna gång! Boken om Sveriges första kvinnliga wallraffare och äventyrare Ester Blenda Nordström är en helt fantastiskt spännande bok. Och därmed har jag i princip avslöjat Toffelomdömet redan i ingressen till det här inlägget. Tack för boken, Jerry!
Klockan sju vaknade jag i morse. 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 