Ett inlägg om ett vin.

Jordigt och rökigt, men fint till pippi.

Det händer att en överraskar sig själv ibland, även när det gäller viner. I kväll grävde jag i vinskåpet efter nån god italienare och fiskade fram en flaska Di Fatto Monferrato Rosso 2013. Vinet köpte jag i augusti förra året för 150 kronor. Vad jag förstår tillhörde det ett litet specialsortiment som Systembolaget hade köpt in. Jag hade turen att få med mig en flaska hem. Möjligen var det den lilla solfjädern på etiketten som påminde mig om  Motala, Barndomsland med gatunät som en solfjäder. (På teckenspråk kan en också teckna Motala ungefär som en solfjäder!)

Jag surfade runt lite på nätet för att kolla vad andra skriver om vinet. Hos Vivino får vinet ett omdöme nånstans mellan medel och högt. Omdömena om smaken och doften varierar. Nån kallar det Björnklister, nån tycker att det doftar fruktigt och blommigt. Hos Noblegreen kan en läsa denna beskrivning om vinet:

”[…] A rich and complex Piedmontese red made with Cabernet Sauvignon, Barbera and Dolcetto. Good concentration of dark fruit with some pleasant smoky, earthy notes and spices. A very well made smooth red that develops nicely in the glass. Good finish. […]

Det här vinet drack jag till grillad kyckling, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Vinet både smakade och doftade jordigt, tycker jag, och det var verkligen rökigt i smaken. Det hade en ganska kort, men fyllig eftersmak. Till pippin passade det alldeles utmärkt, även om andra säkert skulle rekommendera det till lamm.

Senare på kvällen provade jag vinet till salta grönmögelostar och choklad med frukt och mandel (nej, inte samtidigt). Det funkade hur bra som helst, men allra bäst var chokladen och vinet tillsammans.

Toffelomdömet blir högt för det här vinet. Att det inte får högsta beror på att det känns lite… trist. Och jag kan inte riktigt förklara varför.

Livet är kort.