Kära dagbok…

Jalusiskåpet som mitt huvud hade närkontakt med.

I morse när jag vaknade hade jag ont lite här och var. Vissa saker, som ledvärk, påverkas säkert av kylan som har sänkt sig över Uppsala. Andra saker, som bulor och blåmärken, beror nog mest på att jag är klantig. Eller inte ser så bra. För ett par dagar sen, till exempel, slog jag i ovansidan av ena handen på ett av handtagen till ett skåp eller en låda i köket. Det gjorde skitont, men blåmärket som följde därpå blev mindre än jag hade trott. Hade det varit större kanske jag hade fått omvärldens sympatier. Nu uteblev både blåmärke och sympatier och jag till och med hånskrattade åt mig själv. Igår slog jag i huvudet, vid hårfästet. Uppenbarligen är min avståndsbedömning helt off, för jag slog skallen i ett gammalt jalusiskåp i arbetsrummet. Vid platsen är det inte mer trångt än före flyttbestyren. Det finns alltså inget att skylla på. Jag är helt enkelt klantig. Blodvite uppstod emellertid inte, tack och lov.

∼ ♦ ∼

Redan före klockan sju var jag på jobbet i morse. Ändå var jag trött i morseden här måndagsmorgonen och sov fram till mobillarmet tillrade igång klockan 5.30. När jag stack hemifrån strax efter 6.30 satt ett av grannbarnen och lallade för sig själv i trapphuset. Undrar om resten av de boende i trappuppgången var lika pigga. Ibland avundas jag barn som är så där totalt inne i sin egen, njutningsbara värld, utan att bekymra sig om omvärlden.

Varken vårrulle med Sonja i eller nazi går igen utan nasi goreng.

Det var nästan nio grader kallt när jag åkte, så det blev dunjacka. Det blev lite varmare under dagen, men inte mycket. Morgonens första timmar ägnade jag åt material för en arbetsgrupp och att läsa underlag till texter till kommande nyhetsbrev. Under resten av dagen skrev jag två dagordningar och planerade inför ett redaktionsråd i morgon eftermiddag, fortsatte min städning av gamla filer och jobbade med diverse på intranätet främst.  Sen var det dags att åka hem med gasen i botten för att sälja visa säng.

Min lunchmat blev nasi goreng, eller nazi går igen, som vi sa när vi var unga och dumma. Lika dumma och korkade som den där gången när vännen Mia och jag stod i korvkioskkö för att köpa vårrullar med soja i av en kvinna som hette Sonja. När vi kom fram till luckan sa jag att jag ville ha en vårrulle med Sonja i… Sen flabbade vi förstås och jag skämdes dessutom. Nästa gång jag skulle köpa vårrulle tänkte jag mig noga för.

∼ ♦ ∼

Ont i huvdet efter närkontakt med jalusiskåp – och strulputtar.

Kanske berodde huvudsmällen igår kväll på att det började gå runt i skallen För plötsligt gav sig ytterligare en sängintressent in i leken. Det bollades sms fram och tillbaka och jag är ju så förbannat ärlig att jag messade den första intressenten, h*n som inte kunde ta sig till mig av olika skäl. När det nästan var klart med intressent två blev det emellertid intressent ett som gick segrande ur striden. Fråga mig inte hur eller varför, kanske för att jag inte orkar tjafsa. Nån affärskvinna är jag liksom inte. Fast… tjafs blev det… Det blev först bestämt att intressent ett skulle komma och hämta sängen i kväll. Eftersom intressent två var intresserad av hela paketet tvingade jag, mer eller mindre, intressent ett att dels besluta att köpa sängen osedd, dels ta hela paketet (resårmadrasser, sängram och sängbord). H*n hade ordnat transport, bärare och nedmontör, enligt sms som jag fick idag på lunchen. Kanske var den gångna natten sista natten med sängen. Kanske skulle jag få tillbringa ett par veckor på en madrass på golvet, vilket min rygg skulle gilla. Eller kanske kunde jag släpa in gästsängen…  Eh nej. Och ja. Intressent ett ringer mig två timmar senare och säger att h*n absolut bara vill titta först innan h*n engagerar folk och betalar. ORKA!

När intressent ett inte hade dykt upp en halvtimme efter avtalad tid åt jag ett par mackor. Sen strök jag. Sen… messade intressent två, som jag trodde var långt härifrån vid det laget. Intressent två var fortfarande intresserad av sängen! Fyrtiofem minuter efter avtalad tid, utan nåt besked per sms eller samtal från intressent ett, ringde jag intressent ett och sa att vi inte skulle göra nån affär. Det finns gränser även för mig och vanlig hyfs borde inte vara så svårt. Sen ringde jag intressent två. Ett gulligt par från norr med släkt i trakten dök upp efter cirka trekvart med hästsläp. Släpet var inte fullt med häst, men med möbler. Men min dubbelsäng, resårbottnar och sängbord fick plats. Jag bad dem köra försiktigt, vinkade av dem, öppnade bommarna till området och sen for paret med mamma till den ena och mitt före detta sovrumsmöblemang norrut. Jag tog bort annonsen bums från Blocket och det lär dröja innan jag annonserar där igen. Visst finns det bra människor som vill köpa, som paret idag och som bröderna som köpte soffan. Dessvärre verkar majoriteten vara strulputtar. 

Nu har jag sugit bort dammråttorna som var det enda som återstod av mitt sovrumsmöblemang – och sen har jag inrett sovrummet efter bästa förmåga. Rätt mysigt blev det, trots allt. Bara jag inte ramlar ur sängen i natt.

Sängen monterades snabbt ner.

Ingenting kvar!

Mitt nyinredda sovrum är rätt mysigt, trots allt.

∼ ♦ ∼

För tillfället vill jag bara sätta upp fötterna och goffa lördagsgodis som jag inte åt upp varken i lördags eller igår. Det tycker jag att jag är värd. Ett par bitar, i alla fall, innan jag borstar tänderna. Jag, klanten som aldrig blir nån affärskvinna…

Det här vill jag helst ägna mig åt resten av kvällen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.