Sista dagen i första månaden 2018: Jag gillar strykning, den blå skålen – och när folk får jobb

 



Kära dagbok…

Litet antikt strykjärn

Anna ska sköta vår tvätt framöver, medan jag står för strykningen.

Tiden springer. Jag tyckte att jag hade så mycket tid igår kväll, men det var också mycket som skulle göras. Bland annat hade jag en del att skriva och så skulle jag tvätta. Jag tvättar som en galning nu, för i vårt nya hem har vi ingen tvättmaskin utan får nyttja husets tvättstuga. Eftersom vi bara ska dela den med högst 24 andra familjer känns det rätt OK. Där jag bor idag har vi tre tvättstugor och 300 lägenheter – med varierande grad av smutsig tvätt… (Det är därför jag har egen tvättmaskin i lägenheten.) Vi får se hur länge vi står ut med det… Fast den uppdelning vi hittills har avtalat om uppdelat hushållsarbete är att Fästmön ska sköta tvätten och jag strykningen.

Blå skål formgivare Arne Erkers

Snygg skål med blygsamt värde, formgiven av Arne Erkers och tillverkad av Kockums emalj.

Jag hann i alla fall att titta på Auktionssommar. Det är ett ganska underhållande program. Jag har kommit på att TV-program är ett sätt för mig att träffa folk. Nu behöver vi inte fördjupa oss i det. Programmet har fått en del kritik för märkliga värderingar. Igår såg jag en vacker liten blå skål som påminde om en som ännu står i ett köksskåp. TV-skålen och min skål var inte likadana, visade det sig. Anna googlade snabbt och fick fram att det är en emaljskål från Kockums emalj, formgiven av Arne Erkers, med ett blygsamt värde. Skit samma, snygg är skålen, men roligt att det så snabbt går att få fram var och när saker är gjorda. Jag googlade själv sen och fann att det är en skål från 1950-talet. På auktion har den i andra färger gått för mellan 90 och 200 kronor.

∼ ♦ ∼

Snöblandat regn utanför jobbfönstret

Snöblandat regn… ett riktigt skitväder idag. Den här bilden tog jag genom ett av mina jobbfönster när jag hade anlänt i morse.

Halva arbetsveckan är nu avklarad. I morse lyckades jag kliva upp extra tidigt. Eftersom jag såg fel på klockradion var jag uppe och studsade (nåja…) redan klockan 5.05, inte 5.25… När jag sen åkte till jobbet hade skitvädret börjat. Snöblandat regn och snorhalt, men tack och lov bara ett par minusgrader. Lill-Skotte fick följa med i bagageutrymmet. När det är snöblandat regn är det inte alltid snön lägger sig. Men gör den det är den oftast blöt och tung. Idag hade jag emellertid tur och snön var mest regn.

Min arbetsdag har jag ägnat åt framför allt text- och bildproduktion till mitt nyhetsbrev, men också textgranskning och sedvanligt onsdagsmöte om en ny EU-förordning. Det som inte var sedvanligt arbete idag var att jag blev uppringd i min roll som referens för en arbetssökande före detta kollega. Det händer att jag ställer upp som referens – men bara för dem jag kan säga bra saker om. Därför blev jag väldigt glad när samtalet gick mot sitt avslut och den som ringde mig avslöjade att de tänker erbjuda min före detta kollega tjänsten. Hurra!

∼ ♦ ∼

Grön telefon med nummerskiva

Mammas telefon, men hon ringer inte längre från den.

I kväll har jag sagt upp mitt mobila bredband. Det känns gott att kunna pricka av saker på att göra-listan. Jag har också betalat årsskötseln av familjegraven i Motala. Det känns som alltid sorgligt och just idag har jag saknat mina föräldrar lite extra mycket. Därför ska jag skrapa en Trisslott till kvällsmackorna och minnas hur mamma och jag brukade skrapa varannan gång på söndagar och delge den andra resultatet per telefon. Det var länge sen jag kunde ringa min mamma och berätta saker. Jag trodde inte att jag skulle sakna dessa telefonsamtal så mycket som jag faktiskt gör.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gunilla-dagen 2018: Den nya tanta Matta överkommunicerar, men funkar som referens

 



Kära dagbok…

Tisdagsfrukost

Morgonens frukost är en ganska typisk vardagsfrukost för mig.

Gunilla har namnsdag idag (grattis Nillan!), men nog kan en säga att jag gör skäl för namnet Tanta MattaLiksom originalet, en mopedburen tant i Motala med en hund i en låda bakpå, grejar jag med mattor. Igår tvättade jag mina tre sovrumsmattor. Inte för att jag vet om eller var vi ska ha dem i vårt nya hem, men ta med mig skitigt vill jag helst inte. Nu kom mattdiskussionen inte på tal igår. Det är så mycket annat som gör en matt, för att skoja till det. Kommunikation är svårt och jag har en tendens att överkommunicera. Skälet till det är att jag vill vara öppen och ärlig och inte mörka. Men jag blir för mycket ibland, har jag förstått. Önskar att jag hade ett lager teflon i vissa sammanhang. Får jag vara glad och må bra i fyra dar tas jag snabbt ner på jorden av mig själv för att jag lägger för mycket vikt vid ord. Med följd att jag vaknade strax efter klockan fyra i morse och låg och funderade. Och läste. Och svor lite över tidningsbudet som skramlade i trappräcket. Gårdagskvällen slutade i ett jaha-blaha, tisdagen började med morr. Då kan det väl bara bli bättre igen? Så tänkte jag vid min frukost som bestod av det vanliga en vardag: grekisk yoghurt med müsli, svart kaffe och min bok på gång. Boken läste jag förresten ut på lunchen.

Mattor på tork

Användas eller inte, nu är de tre sovrumsmattorna rena i alla fall.

∼ ♦ ∼

Gammal skrivmaskin

Snö har fallit och jag har skrivit.

Det kom snö igår kväll och i natt. Tack och lov kom det inte mycket, men marken är vit igen och det är ett par minusgrader. I morgon och på torsdag ska det komma mer snö. Nu har jag beställt vår till nästa månad och det tror jag på att jag ska få.

Idag hade jag bara två möten på jobbet. Jag jobbade vidare med de vanliga uppgifterna som omfattade att minnesanteckna, skriva dagordning, jobba med intranätet med mera. Det känns som rätt beslut att bara göra två nyhetsbrev i månaden i stället för fyra. Av veckans notiser har jag nu skrivit åtta. Två saknas liksom ingress och slutkläm. Det brukar flyta på av bara farten.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet gjorde jag min sedvanliga veckohandling. Det är nu näst sista gången jag gör den, för hur det blir i mitt nya liv vet jag inte. Nästa tisdag kanske det blir sista veckohandlingen på Tokerian, dessutom. Det blir en liten bit längre att gå och handla för oss, men gissningsvis lär vi storhandla en eller ett par gånger i månaden och då tar vi bilen och åker till nån lämplig större livsmedelsaffär. Vi ska bo ungefär mitt emellan två ganska stora ICA-affärer och det är inte jättelångt att promenera dit och handla – lite grann. Ska det handlas flera kassar får det bli bil.

∼ ♦ ∼

Post it-lappar

Kommunikation är svårt, kommunikatörsjobb är svåra att få.

Det händer att jag blir ombedd att vara referens. Då menar jag referens för arbetssökande före detta kollegor, främst. Igår kväll fick jag en sån förfrågan och självklart ställer jag upp. När det gäller kompetenta personer är det ingen tvekan. Jag kan bara hoppas att personen når ända fram till målet den här gången. Men jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att få kommunikatörsjobb. Ibland tycks arbetsgivarna välja personer som är högst 25 år, inte personer som har 25 års erfarenhet. Åldersdiskriminering är inte bara fult och elakt, det är rätt dumt också. Jag tror på blandade åldrar och erfarenheter. Men en strategisk kommunikatör bör i mitt tycke vara mer erfaren och äldre, medan en mer operativ och kreativ förmåga kanske är yngre. Kanske. Inte vet jag om jag tänker rätt.

∼ ♦ ∼

Böckerna Elva dagar i Berlin och Den store Gatsby

Bokbyte från rörigt i Berlin till en bok jag bara sett som film tidigare.

Bokbyte blev det i kväll från en rätt rörig historia i Berlin till en bok som jag har sett i två filmtappningar, Den store Gatsby. Jag tyckte nog att den äldre filmversionen var bättre. Den såg jag bio. Men efter alla dessa år är det nu dags för boken som jag fyndade i pocket i december förra året hos Myrorna i Boländerna. Sen ska jag se på somriga auktionsfynd och veckovisa brott på TV och bara möjligen låta tvättmaskinen jobba lite grann.

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Film, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Elva dagar i Berlin

Ett inlägg om en bok.



Håkan Nessers bok Elva dagar i BerlinJulen 2016 fick jag ett fint presentkort 
instucket i en bok av Annas snälla mamma och hennes L. Presentkortet satte jag sprätt på i höstas, men boken har av nån anledning blivit stående oläst fram till i söndags. Då plockade jag fram Håkan Nessers bok Elva dagar i Berlin (för det var i den presentkortet låg) och började läsa den. Idag på lunchen läste jag ut boken.

Författaren är en god berättare har jag ju insett. Den här boken början med en berättelse om Arne Murberg, en man i 30-årsåldern som efter en dykolycka inte är den skarpaste kniven i lådan. Arne växer upp med tre föräldrar – pappan, en farbror och en faster. Men på pappans dödsbädd får Arne ett uppdrag att resa till Berlin, leta upp mamman som rymde dit med en trubadur och överlämna en ask med hemligt innehåll. Farbrodern pluggar tyska med brorsonen och så småningom ger sig Arne ut på sitt livs resa. Då slinker två nya berättelser in i boken, den ena om en handikappad flicka, den andra om en galen professor. Läsaren gissar att de tre personernas öden hänger samman, men inte riktigt hur, till att börja med.

Ja, det här börjar så bra. En intressant berättelse växer fram om en enkel ung man som har svårt att hålla ordning på sina tankar. Men när de två andra berättelserna poppar upp och blandar ut sig blir det i mitt tycke för mycket. Huvudberättelsen tappar i trovärdighet, det är alltför många märkligheter som står i bjärt kontrast till bokens huvudperson. Det känns som om författaren har påbörjat tre olika romaner – och i ett nafs slagit ihop dem till en. Nej, det var inte särskilt lyckat även om boken språkligt sett är utmärkt.

Toffelomdömet blir medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Diana-dagen 2018: Charmigt, men interner före externer

 



Kära dagbok…

Lapp om trasig kortläsare

Kortläsaren funkade inte i morse, men jag felanmälde och satte upp en lapp.

Plötsligt slog en nästan förlamande trötthet till igår kväll. Klockan var strax efter 20 och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka hålla mig vaken mellan 21 och 22 så att jag kunde se på Bron. Jag gjorde mig klar för sänggång, men vis av erfarenhet tittade jag inte på sovrums-TV:n – då somnar jag garanterat. I stället satt jag upprätt i bästefåtöljen. Och tack och lov är Bron så spännande att jag såg hela programmet. Sen rasade jag i säng och sov ända till 5.18.

I morse kom jag till jobbet och fick nästan vända. Eller… jag var tidigt på jobbet och kom in genom en av entréerna via kort och kod. Sen var det stopp. Det visade sig att kortläsaren, den som öppnar Sesam till världen innanför skalskyddet, inte fungerade. Bara att traska ner för trappan och prova en annan väg. Den var mer lyckosam och till sist kunde jag sätta mig vid skrivbordet och starta datorn. Självklart felanmälde jag kortläsaren så snart jag kunde. Och satte upp en lapp vid dörren som en inte kom in genom med text på båda sidor att kortläsaren inte funkade, men var felanmäld. Därpå klappade jag mig på axeln och började jobba.

Dagens uppgifter var som vanligt en salig – och rolig! – blandning. Det är charmen med mitt jobb. Det som är lite mindre charmigt, men som är nåt jag behöver träna på ständigt, är alla akututryckningar som innebär att jag måste vara väldigt flexibel. Jag tycker trots allt att jag gör framsteg i detta. En lär så länge en lever. Att vara lite utvecklingsbar känns rätt bra. Sen tycker jag att andra behöver träna på att planera bättre också, även om en inte kan förutse precis alla saker. Dessutom är jag anhängare av arbetssättet att interner ska informeras före externer. Det funkar inte helt ut i min verklighet. Idag blev det en hel del jobb med intranätet och med mitt nyhetsbrev, bland annat. Det är viktiga kommunikationskanaler för internerna, våra anställda. Högsta Tjifen är bra på det viset, hon vill att jag ska ta tag i detta på gräsrotsnivå. Och det ska jag. Jag ska bara se till att avdelningens kommunikationsplan revideras (mitt förslag behandlas om en vecka, ungefär) samt flytta. SEN… 

Fåtölj och fågelbur i lunchrummet

Exempel på en salig – och rolig! blandning på jobbet. I buren interner?

∼ ♦ ∼

Lucille hamrar in en hylla i förrådet

Lucille visade sin styrka för några år sen genom att forcera en hylla vi köpte tillsammans till vårt förråd.

Vad händer för övrigt den här veckan? Veckans underligaste dag blir nog söndag för då säger jag ajöss till mitt köksmöblemang. Sen får jag äta vid en köksbänk, uppflugen på en pall fram till flytten. Veckans bästa dag blir nog fredag, för dels har jag klipptid efter jobbet, dels ska jag eventuellt på middag hos herr och fru Lucille. Middagen kan bli på lördag också, vi skulle bestämma närmare i veckan. Hårklippningen behövs verkligen och Lucilles mat är fantastisk. Jag har mången gång känt dofterna av den, men bara en gång tidigare provsmakat den. Nu blir det en sista (?) gång -innan flytten. Vi har sagt att vi ska hålla kontakten. Jag vill verkligen det, för jag har inte så många ”gamla” vänner kvar i Uppsala. Lucille och jag har känt varandra i 16 år om inte mer. Vi har hjälpt varandra som goda grannar genom åren, men också funnits för varandra på olika sätt genom livets svårigheter och dess glädjeämnen utan att det har blivit ”för mycket”. Herr och fru Lucille är verkligen idealgrannarna. Resten, från igår såväl som idag, lär jag inte ha några svårigheter att glömma. Det verkar märkligt nog inte vara ömsesidigt eftersom även den här bloggen, liksom min gamla, tycks vara av stort intresse för dessa.

∼ ♦ ∼

Uppsala har varit genomgrått och trist hela dagen. Det vackra vädret från i lördags försvann redan igår. Snö blev till regn och regn blir till snö. Lägre temperaturer är bara att vänta igen, tyvärr. Men till våren, till våren får jag komma hem… (lite tidigare, faktiskt)

knoppar

Till våren, till våren får jag komma hem…

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Jobb, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Septuagesima 2018: Bland kablar och korvar i Casa Tofflan

 



Kära dagbok…

Gin och tonic

Det blev Gin o’clock även igår kväll.

Jaha, då är den här helgen snart slut. Som vanligt undrar jag vart den tog vägen och som vanligt tycker jag inte att jag har fått så mycket vettigt gjort. Men det har jag. Jag har också kunnat vila däremellan med läsning, TV och gott att äta och dricka. Ett tag hade jag tänkt ha slattparty igår och tömma barskåpet på skvättar, men tanken på att vara tung i huvudet idag och illamående var inte så lockande. Jag tog en öl före och till maten samt en GT på kvällen – sen var jag nöjd. Drinken intog jag till Stjärnorna på Slottet, vars säsong avslutades med Bosse Parnevik. En… underlig man…

Både igår och idag vaknade jag tidigt, fast idag sov jag ända till sjutiden. Då fixade jag kaffe medan jag vek gårdagens torra och rena tvätt. Jag startade en ny maskin vid åttatiden. Sen intogs det nyperkolerade kaffet på sängen där jag läste ut de 40 sista sidorna i min förra bok och bytte till en ny. Ny och ny… det är faktiskt en julklapp jag fick av Annas snälla mamma och hennes L redan 2016. Av nån anledning har boken blivit stående bland mina olästa. Dumt, för jag har insett att Håkan Nesser kan vara en mycket god berättare. Bra, för att jag har nåt med riktig kvalitet att läsa igen.

 

Flyttkartonger i vardagsrummet

Många av lådorna i vardagsrummet ska jag frakta själv.

På förmiddagen skrev jag lite, strök gårdagens tvätt samt telefonerade. Det är gott att veta att vi kan hjälpas åt i familjen. Först pratade jag med vännen Jerry om detta och därefter med Annas snälla mamma som ringde just som jag svalde sista biten frukostsmörgås. Annas snälla mamma erbjöd sin praktiska hjälp för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det känns ibland som om hon har utökat sin barnaskara till att omfatta även mig. Den här gången erbjöds inte bara Fästmön utan också jag att få hjälp att frakta saker som vi har tänkt flytta själva även i Annas snälla mammas bil med chaufför. Nu vet jag inte riktigt hur det blir när vi har fått nycklarna – jag har semester och Anna jobbar ett par dar. Nyckeldagen är vi, vad det verkar, lediga båda två och självklart vill vi då åka till vårt nya hem och titta tillsammans. Lika självklart är det att vi den dagen fraktar dit en del flyttkartonger med sånt vi är extra rädda om eller sånt som flyttfirmorna inte tar.

Kabel och verktyg

Jag har klippt några kablar och frilagt andra idag.

I mitt gamla hem har jag gjort en del smått som kanske inte syns, men som behöver göras innan jag flyttar. Jag har klippt en och annan kabel, till exempel, och frilagt såna som ska följa med till nya hemmet. Mitt favoritverktyg just nu är min batteridrivna skruvdragare!

I samband med detta sände jag faktiskt en vänlig tanke till det X som jag annars inte har så mycket till övers för. Den vänliga tanken gällde det kloka valet av skruvar och inte spikar till socklar och lister.

Kvar att gå loss på nu är ett par gardinstänger och ett nyckelskåp. Vidare ska jag dra ur antennkablar som går genom en vägg under en golvsockel, men det får bli sånt jag gör bland det sista.

∼ ♦ ∼

Kycklingchorizo med bröd

Tofflisk söndagsmiddag.

Dagen idag var en väldigt grå dag jämfört med gårdagen som blå och solig. Jag har fått ha lampor tända nästan hela dagen. Under natten hade det snöat lite, i eftermiddags regnade det. Jag hämtade Anna efter jobbet och vi åkte och handlade lite innan jag svängde in till Fänriken med henne. Hemma i New Village plingade jag på hos Lucille och fick en trevlig pratstund i hennes underbart doftande kök (hon lagade mat). Det bar sig inte bättre än att jag fick en inbjudan till middag nästa fredag eller lördag – jag står för vinet. Sen gick jag in till mig och lagade min söndagsmiddag. Den kan du tycka vad du vill om – kycklingchorizo är gott och jag blev mätt.

Nu är jobbväskan packad och rena kläder framhängda. Jag ska avsluta helgen i bästefåtöljen med en stunds läsning och choklad (tre stycken för 15 spänn, vem kan motstå? Inte jag!) innan jag glor på Bron. Det retar säkert nån, men jag ska njuta.

Hjärtkudde bok och Daim i bästefåtöljen

Hej från bästefåtöljen!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Mat, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Bara betydelsefulla dör

Ett inlägg om en bok.



Varg Gyllanders bok Bara betydelsfulla dörI samband med mina utflykter till second hand-affärer
för att lämna prylar till återvinning kan jag ibland inte låta bli att titta lite, framför allt på bokbeståndet. Det är mycket som lockar, men jag har lovat mig själv att fram till flytten är det verkligen enbart böcker som står på inköpslistan som får inhandlas, inga andra bra-att-ha-böcker eller så. Därför kände jag inte så väldigt dåligt samvete när jag slog till på Varg Gyllanders bok Bara betydelsefulla dör. Priset för pocketböcker på Myrorna i Boländerna är något för högt, enligt mitt tycke, men jag hade råd med 20 kronor.

Det här är andra boken i serien om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. I den här uppföljaren till debutboken Somliga linor brister möts läsaren av såväl nynazister som funktionshindrade, men givetvis också mord (det är ju en deckare). En nynazistisk ledare mördas genom att få en pil från ett armborst genom halsen. Ulf Holtz (Varg Gyllanders delvis alter ego Ulf = Varg?) och Pia Levin får en obehaglig utredning att gräva i. För det handlar förstås inte enbart om främlingsfientlighet utan även om familjehemligheter såsom barnmisshandel. Vid sidan av håller Ulf Holtz förhållande med den unga Nahid att rinna ut i sanden. Ska hon återvända till sitt hemland för att gifta sig eller för att hon själv vill tillbaka och arbeta?

Som i debuten känns handlingen i boken realistisk – men så är också författaren presschef vid Stockholmspolisen. Däremot tycker jag att boken har lite för många teman, vilket skymmer huvudtemat som jag tycker är det mest intressanta. Vidare känns det som om författaren droppar vissa teman/trådar som ändå är väsentliga, till exempel Nahid. Eller är telefonsamtalet till Ulf i slutet av boken från henne? Det borde jag veta eftersom jag läste tredje boken i serien i somras, men jag får faktiskt tjuvkika på vad jag skrev då.

Det samlade Toffelomdömet blir ändå högt, för det här är en spännande deckare. Och jag tänker självklart försöka få tag i de två åtestående böckerna i serien.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Kvinnan i guld (2015)

Ett inlägg om en film.



Filmen Kvinnan i guldIdag är det minnesdagen över förintelsen.
Det är samma datum som fångarna i Auschwitz befriades 1945. Med anledning av dagen visades flera TV-program med detta som tema. Jag valde att se filmen Kvinnan i guld (2015) på Sjuan.

När Maria Altmans syster dör aktualiseras drömmen om att återfå den konst som nazisterna stal från familjen. En son till hennes väninnan engageras motvilligt. Han är ganska ”grön” som jurist och de första stegen är stapplande. Allt tycks vara omöjligt – den Österrikiska staten vill inte ge med sig. Men Randy Schoenberg satsar allt, trots att hans familj växer och att hans chef nekar honom att ta sig an fallet.  Den tredje musketören blir Hubertus Czernin, som sluter upp och bidrar med kontakter. Och självklart handlar det inte bara om ett antal tavlor av Gustav Klimt, bland andra Kvinnan i guld. Det handlar om att erkänna att man har gjort fel och att återlämna det man har stulit, det som rättmätigt tillhör nån annan.

Jag började titta lite förstrött på den här filmen. Sen fastnar jag. Jag blir förbannad. Varför är det så svårt att erkänna att man har gjort fel och göra rätt i stället? Maria Altmans tavlor blir symboler för så mycket. Kvinnan i guld är inte bara en tavla av hennes faster, det är det enda som finns kvar av Maria Altmans familj. Som det känns igen… Det är inte sakerna i sig, utan det de symboliserar, människorna de minner om.

Helen Mirren är alldeles lysande i rollen som den lite excentriska Maria Altman. Maria Altman, som fick tillbaka sin konst, som vann mot Österrike. Ännu finns det cirka 100 000 konstverk som inte har återbördats till sina rätta ägare.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Resten av lördagen den 27 januari 2018: Kaotiskt i vardagsrummet och ett lätt eko

 



Kära dagbok…

Samtliga planerade ärenden blev utförda i samband med att jag skjutsade hem Fästmön från jobbet för en stunds vila. Dagen var som jag tidigare nämnt solig och det var mycket folk i rörelse. Gissningsvis hade det inte bara med sol att göra utan också att det är lönehelg. Jag åkte och köpte mjukvara till vår säng, tankade och handlade middagsmat. Tro nu inte att jag tänkte överanstränga mig vid spisen – jag köpte potatisklyftor och kycklingchorizo, det vill säga mat som sköter sig självt i ugnen i 20 minuter. En ask räksallad inhandlades också för att piffa upp det hela.


Hemkommen från utflykten 
bestämde jag mig för att ta ner några tavlor och ställa i en kartong. Det blev ganska många tavlor i lådan, men ännu är väggarna inte tomma. De stora och fina tavlorna får hänga uppe tills vidare så de inte skadas. Men det är bara… tio tavlor kvar på väggarna. (Det står ett par tavelkartonger i förrådet också.) Den tomheten och det faktum att alla rum utom sovrummet och köket saknar gardiner gör att det ekar lätt i Casa Tofflan. När de nertagna tavlorna var ställda i lådan drog jag ut krokarna på väggarna. Det är lätt att glömma om en inte gör det genast. Belöningen blev uppvärmt kaffe från i morse, några bitar choklad och en stunds läsning innan det var dags att åka hem till Anna och skjutsa tillbaka henne till jobbet.


Jag känner mig trött och har lite ont i kropp och hals, 
men det brukar ju inte bli nåt mer än så. Det hoppas jag gäller även den här gången, för nu har jag verkligen inte tid att bli sjuk. Lite eftermiddagsseg saknade jag en soffa att ta en tupplur på. I vardagsrummet är det mest kaotiskt. Gästsängen från gästrummet har blivit min ordinarie säng i sovrummet nu fram till flytten, så den vill jag inte lägga mig på förrän till natten. Det blev till att sitta eller hålla sig på benen, alltså. Till sista avsnittet av Stjärnorna på Slottet orkar jag nog hålla mig vaken, sen blir det värre… Programmet slutar klockan 21… Bosse Parneviks dag är det idag och är han lika tyst som han har varit i alla de andra avsnitten vete 17 om jag klarar av att inte somna under den timme programmet pågår.

∼ ♦ ∼


Min lördagsmiddag är uppäten
och jag har avnjutit en starköl till den. Fortsätter jag att känna mig hurven blir det en whiskey lite senare. Nu blir det en stunds läsning i bästefåtöljen före kvällens enda sevärda TV-program enligt mitt tycke.

Kycklingchorizo med potatisklyftor

Lördagsmiddagen blev helt OK och jag lyckades även hitta en ljusstump att tända.

∼ ♦ ∼

Majvor Müllers bok Alla resor är en omväg hem

Den här boken med den urhäftiga titeln låg i gårdagens paket från K i norr.

Jag utlovade att bjuda på en litterär hemlighet i kväll eventuellt. Igår kom ju ett paket och ett kort med så fina ord att jag fick tårar i ögonen från K i norr. Men jag avslöjade aldrig innehållet i paketet. Det gör jag härmed. Författaren, Majvor Müller, blir en ny bekantskap för mig – fast jag har faktiskt läst Deckarnas svenska landskap: från Skåne till Lappland där Norrbotten representeras av Majvor Müller. Handlingen i Alla resor är en omväg hem (vilken underbar titel!) tror jag utspelar sig både i Sydafrika och i Luleå. Det ska bli ett sant nöje att läsa boken – och självklart skriver jag om den här på bloggen! Jag lovar också att ta upp recenserandet när vi har kommit i ordning i vårt nya hem.

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Mat, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lördagen den 27 januari 2018: Bye, bye Krister – början till upplösningen av Casa Tofflan

 



Kära dagbok…

Vin Casa Tofflan 2017

Skål för Casa Tofflan och tack för att du har varit – och ska vara en stund till – min borg!

Det som en gång var Casa Tofflan håller på att upplösas. Faktum är att jag varken känner sorg eller separationsångest, jag ser framåt med glädje, tillförsikt och hopp. Det är förunderligt, för så många positiva känslor samtidigt är jag inte helt van vid. (Känner jag efter kan jag nog förnimma saknaden efter mina föräldrar när jag håller på med deras saker. Men ändå. Jag ser ljust på tillvaron.) Igår kväll tog jag ett glas finvin till mina ostar. Sen öppnade jag en flaska Casa Tofflan* som nästan hade ett år på nacken. Tänk, vad visste jag då om livet ett år framåt? Och vad vet jag idag? Jag vet att det är skört, jag vet att det kan svänga hastigt, jag vet att det är fyllt av kriser, sorger och bedrövelser, men också kärlek, glädje och drömmar. Det står jag ödmjuk inför i denna stund. Den här stunden som räknas som en av de sista i Casa Tofflan, det som var min borg och min trygghet under så många år. Jag vet också att allt kan tas ifrån mig nästa sekund. Precis, exakt allt.

∼ ♦ ∼

Lediga lördagsmorgnar när en inte kan sova utan vaknar före klockan fem, typ, kan en roa sig med att ligga och fundera över bokhyllors placering i det nya hemmet. En kan kliva upp halvnäck och gå och mäta och försöka räkna, nåt som inte är lätt för en som har dyskalkyli. Sen kan en hoppas att en har mätt och räknat rätt, ta med sig en mugg kaffe till sängen, läsa nåt kapitel och slumra till nån timme. Så gjorde jag i morse! Sen läste jag en stund till innan jag åt ett lass med bröd. Som jag har saknat bröd! 

∼ ♦ ∼

Men jag har naturligtvis inte bara latat mig denna förmiddag. Jag har kört en maskin tvätt och hängt den på tork. Och så har jag tömt kallförrådet. Datorbordet Krister står i grovsoprummet, annonsen är borttagen från Blocket och nyckeln till kallförrådet är inlämnad till förrådsuthyraren. Jag vinkade åt Krister, tog en sista bild innan jag stängde ytterligare en dörr till det som en gång var.

∼ ♦ ∼

Nu ska jag iväg på några ärenden denna soliga, snorhala januaridag. Vad det var för bok i paketet från K igår? Det kanske jag avslöjar senare. Några hemligheter måste en få ha – en liten stund, i alla fall.

∼ ♦ ∼

*Vinet smakade faktiskt mer än medelbra! Det var inte så fylligt, men hade en tydlig smak av russin och choklad. 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 26 januari 2018: Kunnigt, sämre med vården, kanonkul och RÖRD

 



Kära dagbok…

Antikkunnig i Norrtälje

Igår kväll var jag antikkunnig i Norrtälje.

Gårdagskvällen försvann innan jag knappt hann sätta mig i bästefåtöljen. Ändå lyckades jag fixa räkenskaperna och sånt som hör därtill, äta knäckemackor (ja, jag handlade efter jobbet idag!), läsa, skriva och glo på två TV-program. Lite stolt blev jag allt när jag fick diplom som antikkunnig efter mina amatörvärderingar framför Antikrundan. Jag tycker att det är ett sånt himla intressant och lärorikt program och tittar hellre på det än går på krogen, ungefär. Inte för att det senare var aktuellt för min del igår, men om det hade varit det skulle valet ändå ha fallit på antikviteterna. (Dessutom har jag svårt för exkluderingar – jag tycker att en ska fråga alla eller ingen eller åtminstone fråga några diskret.) Antikrundan är nog det enda TV-program jag inte missar. Förut gick det att amatörvärdera via appen även när jag hade spelat in programmet på min DVD-hårddisk. Nu har ju Antikrundans egen app gått i graven och jag tvingas använda Duo om jag ska värdera (det kommer mycket ointressant från appen), så jag vet inte om det funkar längre. Fast värdera i efterhand… då kan en ju fuska. Och här fuskas inte, jag förtjänar mitt diplom ärligt! (<== skryyyter!) Jag har emellertid fortfarande synpunkter på poängsättningen som jag tycker är ologisk. I övrigt funkade appen bra igår kväll utom när jag skulle skicka upp diplomet till Instagram. Då fick jag göra en skärmdump i stället.

∼ ♦ ∼

Böckerna Ett jävla solsken och Bara betydelsefulla dör

Bokbyte igår från den häftiga Ester Blenda till bara betydelsefulla…

Jag läste också. Och det blev bokbyte för jag hade bara 40 sidor kvar i boken om Ester Blenda Nordström. Nu börjar det bli allt färre olästa böcker i min sovrumshylla och jag ska försöka att lägga band på den köpsugna Toffeltassen som gärna vill klicka hem en massa böcker från nätet. I vart fall fram till dess att vi har flyttat in ordentligt i vårt nya hem. Lyckligtvis sker flytten ganska snart. Boken jag bytte till var emellertid ett second hand-fynd (titeln stod på min inköpslista, vilket gjorde att det kändes mer OK att handla) från Myrorna, en deckare av Varg Gyllander. Författaren är inte bara författare, han är även presschef vid Stockholmspolisen, vilket gör böckerna intressanta och framför allt realistiska.

∼ ♦ ∼

Benet 24 januari 2018

Bara lite propperier i benet. Jag är inte värst drabbad.

Verkligheten i mitt liv är… underlig. När jag väl tar mig i kragen och söker vård skiter det sig. Strax före klockan åtta i morse ringde de från mottagningen för att avboka mitt läkarbesök där klockan nio. Doktorn var sjuk. Vilket jävla skämt! Nu vet jag att även doktorer är människor, men min husläkarmottagning blir stadigt sämre. Vad är det som gör att deras doktorer slutar (två av mina läkare har slutat) och vad gör dem sjuka? Nä, får jag nån propp tillbaka drar jag till akuten om jag blir skraj. Annars får jag väl dö, dårå. Sverige, 2018. Det är bara skit med vården – och jag är inte värst drabbad!

 

∼ ♦ ∼

Avbokningen innebar att jag kunde stuva om i min arbetsdag och få en hel del gjort. För trots att min chef Tjifen är borta även idag jobbar jag, till skillnad från somliga. På gång just nu är till exempel revideringen av avdelningens kommunikationsplan. Detta skulle jag ha gjort tillsammans med Högsta Tjifen i höstas, men det fanns inte tid för det då. Jag har jobbat med en del texter till vårt intranät. Och så har jag engagerat mig i en medarbetares på en annan avdelning arbetssituation. H*n kom till mig och bad om råd och jag har försökt ge goda såna – och viss kritik – men framför allt en hel del peppning. Igår la jag mig i ytterligare, nåt jag hoppas ska ge positivt resultat för personen ifråga. Det är oerhört tråkigt när budbärare skjuts och när personer i princip trakasseras genom att ta ifrån dem förutsättningar för att göra inte bara sitt jobb utan ett gott jobb. Om det är nåt jag avskyr är det vuxenmobbning på jobbet. Det fick jag nog av på den kommun där jag jobbade i åtta månader. Varje morgon fick jag bita ihop för att inte bryta ihop, varje morgon hade jag ont i magen när jag skulle åka till jobbet. Men jag åkte och jobbade, för jag behövde inkomsten och jag visste att jobbet bara var tillfälligt. Ibland får en försöka stå ut – men inte hur länge som helst. När jag stängde dörren där sista gången lovade jag mig själv att aldrig återvända till den stan. Det löftet har jag hållit.

Tänder modell hos veterinären

Ibland får en bara bita ihop och försöka stå ut.

∼ ♦ ∼

Johan Svedjedals bok Den nya dagen gryr

Författaren till den här Karin Boye-biografin fick medalj idag!

Idag var det vinterpromotion av doktorer här på universitetetEvenemanget började redan klockan sju i morse med kanonsalut. Själva promotionen skedde på eftermiddagen. Då delades även medaljer och priser ut. Extra glad blev jag när jag noterade att Johan Svedjedal, professorn i litteraturvetenskap som skrev den fina Karin Boye-biografin jag nyligen läste, fick Rudbeckmedaljen för sin forskning. Rudbeckmedaljen är en ganska ny medalj. Den instiftades 2002 till 300-årsminnet av Olof Rudbeck d.ä:s död. Medaljen delas ut ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen och förlänas i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet”.

∼ ♦ ∼

Men nu är det fredag och kväll. Jag har varit och handlat tillsammans med Fästmön, främst lite bröd, bland annat, men också kex till de goda bitar ost som är kvar sen förra helgen. Ett glas gott vin till ostarna och kexen blir min kvällsmat. Helgen som ligger framför mig ska jag tömma mitt kallförråd. Det innebär bland annat att datorbordet Krister hamnar i grovsoporna och att nyckeln återlämnas till uthyraren. Jag ska också införskaffa lite mjukvara till vårt nya hem i samband med att jag ser till att Anna får komma hem och vila några timmar mitt på dagen (delad tur på schemat).

Datorbordet Krister

Bye, bye Krister! Tack för gott samarbete genom åren.

∼ ♦ ∼

Innan jag tar kväll och helg vill jag avsluta det här inlägget med att berätta om en del av den post jag fick idag. Bland annat kom ett brev från mitt fadderbarn Oscar i Uganda i vilket han tackade för julklappen. Pengen jag skickade honom räckte till tre hönor, en get och lakan. En får verkligen perspektiv på det här med pengar när en läser sånt… Fina och rörande teckningar fick jag i brevet.

Teckningar från Oscar

Oscar har tecknat till mig.


Men jag fick också ”vuxenpost” idag. 
Jag blev så oerhört rörd och glad för de fina och vackert skrivna raderna som medföljde grattis-paketet från en av mina läsare i norr att jag inte kan låta bli att låta den helst som läser här ta del av det. Tusen och hjärtinnerliga tack till K i Norr!!! 


Vilken bok paketet innehöll? 
Det kanske du som har orkat läsa ända hit får veta i morgon. Jag får veta det i kväll.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar