Kära dagbok…
Mycket svår ångest igår.
Jag önskar att jag kunde skriva att jag har ont i magen eller ont i örat. Det vore mycket enklare. Dessutom vore det mer smart att inte hänga ut sig själv, för jag vet ju att jag alltid, alltid får igen det. Men jag är dålig på att ljuga. Igår kväll fick jag mycket svår ångest och inget av mina verktyg stod emot. Jag provade till exempel att läsa, promenera, prata med en vän och TV-programmet såg jag på mobilen. Skriva brukar vara det bästa, men det hade jag inte möjlighet till. Så snart respektive handling var över kom eländet tillbaka – med ännu mer kraft. Jag vet inte hur många till såna här ångestattacker jag ska drabbas av, jag vet inte hur många jag ska orka med och jag vet inte hur många jag ska lyckas ta mig ur. Tidigare har jag haft ångest vid enstaka tillfällen, oftast i samband med nån form av svår händelse, till exempel en förlust. Ångestattackerna började i juni och nu kommer attackerna tätare och tätare. Jag kan må hur bra som helst (eller nåja, jag mår ärligt talat inte jättebra just nu) – och så slår ångesten klorna i mig. Det känns som om mitt hjärta kramas sönder, jag får svårt att andas, yrsel. Men det börjar med illamående. Igår kunde jag inte äta med de andra på eftermiddagen/kvällen, jag skulle fixa egen mat senare. Det orkade jag inte. Jag åt en skål yoghurt när illamåendet hade minskat. Fästmön gjorde kaffe och jag hade plockat fram min lördagschokladbit. Två rutor, sen åkte den in i kylen igen. Inte ens choklad, alltså, då förstår du hur illa det är, kära dagbok. [<== viss ironi]
När attacken klingade ut nånstans vid… midnatt, kanske, somnade jag efter en stund tämligen utmattad. Sen vaknade jag vid tretiden igen och somnade inte om förrän vid femtiden, tror jag. Kära dagbok, jag är så trött… Men jag försökte förklara läget för Anna idag. Jag är inte enbart dum, arg och otrevlig.
Nog vet jag vad ångestattackarna beror på, men jag har inte tillåtelse att använda bloggen som gratis terapeut. Igår rörde sig själva attacken om mitt dåliga samvete gentemot mamma. Jag lät henne plågas den där sista kvällen, jag såg hennes ångest och det var som om den kom tillbaka i mig. Varför lät jag dem skjutsa in henne till Linköping och varför tvingade jag mig inte till att få följa med? Innan hon gick bort hade hon slagit upp ögonen. Då såg hon en doktor, inte sin dotter. Hur kunde jag??? Vilket svek! Med mamma försvann min ursprungsfamilj. Jag har insett att Anna är min familj nu, vi är förlovade. Men i familjen i övrigt ingår jag inte och mina tankar, känslor och mitt liv spelar ingen roll för nån annan. Den familjen gillar positiva bilder av varandra och katterna, inte bilder på mig, mina intressen, mitt jobb eller min ångest.
Anna är min familj. I familjen för övrigt ingår jag inte.
∼ ♦ ∼
Jag är ensam med katterna idag och i natt och förhoppningsvis en lååång stund i morgon. Till viss del är jag rädd för ensamheten, för jag litar inte helt och hållet på mig. Men jag kunde ta till städknepet när Anna och E hade åkt, så nu är i alla fall spegel, handfat och toalett inne i badrummet rena och soppåsen utbytt. Att städa är jättebra mot ångest och det som funkar näst bäst för mig efter att skriva. Eftersom jag också känner att katterna på sätt och vis är min familj – jag betalar i alla fall försäkringarna för dem alla tre – är jag faktiskt inte helt ensam. Jag har ansvar för att ge dem mat och tömma deras pottor. Och har jag tur får jag lite närhet av dem också. Det vill säga jag kan klappa dem. Det är trösterikt i sig – alla katthår till trots. Igår kväll var de fenomenalt snabba att lägga rabarber på Annas stol med dyna på ballen* – hon glömde bort att ta in dynan. Först kom Citrus, sen kom Lucifer… När de är så där söta har en ingen lust alls att köra bort dem.
Först kom Citrus…
Tisslingarna på balkongen.
∼ ♦ ∼
Tacksam är jag i alla fall att jag kan läsa. Hur skulle jag annars kunna resa på min semester? Hur skulle jag annars kunna göra nåt på min semester? På förmiddagen läste jag ut Vävarnas barn. Sen reste jag från 1700-talets Stockholm till nutidens Brighton. Jag kommer nog aldrig dit igen, men minnet av dagen där förra året i juni är bevarat i mitt oroliga hjärta för alltid. Och K har jag ju fått kontakt med via mejl, om än sporadiskt.
Så tacksam att jag kan läsa…
…så att också jag får resa på min semester. Nu är jag på väg till Brighton!
Jag ska in i duschen nu och tvätta av mig resterna av natten. Sen ska jag jobba lite. Det stavas självbevarelsedrift. Den vännen som alltid finns där för mig – TACK! Utan dig hade jag troligtvis inte skrivit några blogginlägg idag.
∼ ♦ ∼
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Strax före semestern fick jag låna en hög med böcker på engelska av kollegan P-son. Det var tre hårdkokta deckare och en bok om… mat. Nu har jag läst ut den första av de tre deckarna. Den lilla boken 
Många somrar (i alla fall fyra, nästan fem) har jag haft i Brighton. Därför var det självklart för mig att åtminstone av nostalgiskäl köpa 
I min mammas bokhyllor hittade jag en del böcker av 
Gå till Toffelprofilen
