Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Det finns en tid för allt och ibland tar den tiden bara slut så att det som har varit bleknar.

Det är bekvämt att gå i samma spår år ut och år in – om det inte gör ont, vill säga. Men det finns en tid för allt och ibland tar den tiden bara slut. Och att tiden tar slut kan ha en eller flera orsaker. Spela roll, liksom, om det har gått ett decennium eller ett år, ibland är det bara dags att gå vidare. Under dagen idag fick jag besked om att nån jag uppskattar mycket ska gå vidare. Det blir trist för mig, men bra för andra. Självklart har jag också önskat lycka till!

Det som har varit bleknar allt mer. Jag själv saknar och sörjer det som aldrig kan bli som tidigare, men kommer allt oftare på mig med att jag inte riktigt minns allt. Jag minns bara det som var… bra. Även min saknad och sorg bleknar samtidigt som jag kan känna den där riktigt ensamma ensamheten som den som inte har gått i mina fotspår kan förstå. Jag kan inte heller förklara den, sätta ord på den. Känslan är så stark att jag måste använda all kraft och energi jag har att blockera den så att den inte tar över och sänker mig totalt. Det går ganska bra för det mesta och varje gång det blir extra tydligt att jag står utanför blir huden min hårdare. Hjärtat må hoppa och skutta i bröstet, men jag delger inte längre nån alla mina innersta hjärtslag. Det hjärtat känner tar nya vägar, går vidare.

∼ ♦ ∼

Det var inte ens elva grader i morse, men över 24 inne i köket.

Idag är det den andra dagen i juli. Det kunde en inte tro när en tittade ut genom fönstret och därpå konsulterade termometern. Regnigt, blåsigt och bara 10,9 grader när jag fotade termometern i köket i morse. Jag packade på mig tröja och regnjacka och såg ut som Mårran II. Blev lite full i skratt när jag tänkte på min chica ”kompis” som jag brukar möta halvvägs till och från jobbet. Igår när jag gick hem möttes vi. Hon hade ett paraply, jag värsta fula regncapen på mig. Vi möttes, flinade/log och hejade. Särskilt funktionell var den inte heller, den tycktes vara gjord för T Rex, det vill säga nån med väldigt korta armar. Ärmarna slutade nämligen ovanför armbågarna. Idiotiskt, kort sagt. Eftersom det regnade hela vägen hem igår var jag blöt på tröjärmarna och om fötterna. I morse var jag hyfsat torr i alla fall. Jag tog med ett par extra strumpor som jag har lämnat i mitt skåp på jobbet just in case.

Arbetsdagen innebar hela två (2) möten, en del skrivande och annat. Jag deltog i flera intressanta diskussioner om den nya organisationen, om roller och framför allt om kommunikationens roll, kanaler för kommunikation etc. Jättespännande!

∼ ♦ ∼

Babylon Berlin – annorlunda och spännande – och jävligt dyr! – serie.

Nåt annat som var jättespännande och annorlunda är Babylon Berlin. På TV går serien i SvT 1 på torsdagskvällar och krockar då med Wisting som vi följer. Därför spelar vi in Babylon Berlin på DVD-hårddisken. Igår kväll såg vi de två första avsnitten som var på hela en och en halv timme vardera. Detta är en märklig tysk kriminalserie som utspelar sig i Berlin 1929, mellan de stora världskrigen. Det är grått, nästan svartvitt, fattigt, torftigt och miserabelt samt revolutionär politik blandat med droger och drinkar bland uppspelta människor i en lätt dekadent miljö där sexualitet av alla sorter finns och erbjuds. Serien är sen kanske mest känd för att den har kostat så mycket att producera, nästan 40 miljoner euro… Nåja, jag tyckte att det var lite svårt att ha koll på det stora persongalleriet och hänga med de olika händelserna och fallen, men allt hänger förstås ihop och jag vill fortsätta att titta på de resterande sex avsnitten som SvT visar.

Mini var överlycklig att jag satt i bästefåtöljen och landade på ett av armstöden. Hon lät sig klias på öronen och purrade och njöt för fulla muggar.

Du tog min stol…

Meeera!

∼ ♦ ∼

I kväll vet jag inte vad som händer. De två maskiner tvätt jag körde i söndags kväll plockade jag undan ren och torr igår medan sambon stekte vår egen potatis till kvällsmat. Kanske kör jag en maskin svart, för det är sån tvätt som står på tur. Jag gick i alla fall och handlade luncher till resten av veckan efter jobbet.

Humlefingret gör lite ont idag. Det är aningen rött, svullet och varmt. Jag håller det under uppsikt och jag har faktiskt karvat lite i det med en nål och en spritservett. Liket hittade jag på sovrumsgolvet igår kväll vid läggdags. Jag tog inte upp det med fingrarna utan använde ett vykort och ett glas – i fall att djuret levde och var lika argt som på morgonen. Men det gjorde det inte och humlan fick gå vidare till de sälla jaktmarkerna via toaletten i badrummet.

En annan humla än den som stack mig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.