Kära dagbok…

Brister i kommunikationen mellan människor har jag svårt för. Kommunikation – eller utebliven sådan! – kan vara oerhört förminskande och sårande. Att inte bli sedd, att inte få vara delaktig. Vissa saker skiter jag blankt i, andra saker, även såna som indirekt rör mig, vill jag förstås känna till. Det är inte konstigt att jag vill det, har jag fått bekräftat. Som tur är är jag omgiven av många kommunikativa personer, både på jobbet och i vänskapskretsen. Igår fick jag ett mejl som gav viktig information. Jag har svarat både i skrift och muntligt eftersom jag vet att det påverkar mig och mina framtida val. Två för mig lika viktiga telefonsamtal löste delvis ett av mina ”problem”. Det ena bekräftade att ett erbjudande stod fast, det andra var av den peppande arten. För mig är nämligen lojalitet och ärlighet två viktiga ting näst efter kommunikation. Idag vet jag spiksäkert från vilka håll jag får vad och var jag är önskad, ”wanted” – och på vilka fronter det skakar.

Eftersom jag har en öppen blogg tycks en del läsare tro att det är fritt att tolka det jag skriver. Och det är det väl egentligen. Nån läser och relaterar till sig själv. Men kom ihåg att det bara är jag som vad jag egentligen menar med det jag skriver här. Sammanfattningar, som förhoppningsvis ska leda mig vidare i livet, gör jag i klarspråk på annat ställe än här. Det är nämligen mycket som står på spel. Nog? Kanske att vända ryggen till – och kanske vända ett och annat blad till hösten. Så där som det kan bli när det blir… annorlunda än en har tänkt sig.

Nog? Kanske vänder jag ryggen till som Citrus – och kanske vänder jag ett nytt blad till hösten.

∼ ♦ ∼

Uppenbarligen är jag ”wanted” bland skriftställarna! Jag har fått privilegiet att recensera två nyutkomna böcker, I oxögat och Skuggspelet. Två jävligt bra böcker, dessutom. De slogs faktiskt om titeln Bästa lästa junibok här, men bara en kan vinna. Igår låg ytterligare en bok för recension i ett paket hemma på köksbänken och väntade på mig. Även den boken har jag höga förväntningar på. Vem har inte det när den handlar om såväl Palmemordet som Stieg Larssons försvunna manuskript?! Och ett kapitel i boken utspelar sig i Uppsala. Författaren, Florence Wetzel, är amerikanska och boken är skriven på engelska, men… vi har haft en mejlkonversation, författaren och jag, och hon skriver baske mig felfri svenska! Nu hoppas jag att min engelska räcker till för att läsa boken…

Ett paket låg på köksbänken igår…

…och det innehöll den här spänningsromanen!

Jag har fått en till förfrågan om att läsa och recensera en ny bok. Det är Stefan Åbergs tredje bok, tror jag, och den har titeln Det man inte anar. Kärleken kommer och kärleken går hette den förra och den recenserade jag i september 2017.

∼ ♦ ∼

Ett öppet fönster till andra möjligheter..?

Arbetsdagen har gått i rensningens och arkiveringens tecken. Inför årets semester har jag kunnat trappa ner, vilket jag inte kunde förra året. Det skedde en lite akut grej på eftermiddagen, men jag tror att jag lyckades hitta en lösning på den.

Under den här veckan har jag också deltagit i många intressanta diskussioner och tankeutbyten om den nya organisationen. Jag försöker ha ett positivt och öppet sinne, samtidigt som jag ser till att ha en öppen dörr/ett öppet fönster till andra möjligheter. För det är mycket som ska klaffa och passa, inte bara att jag ska få en plats i en ruta, det ska vara i rätt ruta helst. Det ska dessutom vara en ruta som leds av nån jag har förtroende för och som är kompetent nog att ta sig an uppgiften. Lite mer än tre år har gått sen jag började jobba här. Förutsättningarna har förändrats. Bra eller dåligt, vissa saker är upp till mig, andra inte. Where am I wanted, where am I not wanted and where do I want to be..?

∼ ♦ ∼

Det blev ingen tvätt igår kväll, så det tar jag i afton medan jag försöker läsa ut min bok på gång. Dagen började i regn, regnjackan åkte på halvvägs till jobbet. På förmiddagen blev det lite soligt, sen regnade det en stund igen och framåt kvällen kom solen tillbaka. Med tanke på vädret är det därför inte helt fel att jobba. Det vackra vädret – och jag och sambon – kommer till Motala den 14 juli på kvällen. THAT I want. And THERE I am wanted.

Solnedgång vid Motalabron i november 2016.

∼ ♦ ∼

PostNord har utfört ett enkelt uppdrag jag gett dem, men jag trodde inte att det skulle ta dem fem dar att leverera ett enkelt kuvert. Urdåligt!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.