Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Nyklippt – och längtar efter eeevigheters leeedighet.

Trots att det var en så kallad årsdag igår blev den fin. Jag tänkte förstås extra mycket på mamma och känner mig för tillfället väldigt nära henne. Kanske har det att göra med att vi är på väg neråt geografiskt sett snart. Men jag brakade inte ihop och jag varken sökte eller fick sympati mer än från en som bryr sig på riktigt, mammakusinen B. Det är en sån tur att hon finns i mitt liv!

Efter jobbet gick jag till Igor och fick håret klippt och rakat. Det var så behagligt att jag nästan somnade. Sen köpte lite klegga till håret – på krita, för jag hade inte kontanter med mig. Ja, min frisör kör plastkortsfritt och tar bara kontanter. Men jag lovade att titta in med 150 bagis när han har öppnat igen efter sin semesterstängning. Som vanligt blev jag mycket nöjd med håret. Resten av utseendet är ju som det är. Och dagen till ära – det är ju sista arbetsdagen innan en eeevighets leeedighet – bjuckar jag på en selfie för den som vill se mig i lite större format än på Insta. Notera genom bilden att jag inte nyttjar andra skönhetsprodukter än hårklegga och att jag inte är nån stilikon vad gäller kläder och mode. It’s just me.

∼ ♦ ∼

Soffan fick precis plats på ballen. Anna har intagit sin del av den, medan Lucifer ligger under pallen och ser tveksam ut.

Igår eftermiddag levererades alltså vår balkongsoffa. Sambon var hemma och tog emot det gigantiska paketet som precis på millimetern fick plats i hissen. Den bilden har du kanske sett på hennes Instagramkonto. Vi har funderat länge och väl på att köpa nytt till ballen*, men innan dess har vi provat olika möblemang – allt från Annas kökssoffa till min mammas blåa femstegsstolar med Annas runda bord till. Nu är det så att när en blir äldre vill en gärna kunna lägga upp fötterna och sitta skönt. Vi lutade allt mer åt att köpa en riktig loungesoffa. Men ingenting här i livet är gratis. När två blev en skapades även möjligheter som inte tidigare fanns, trots ständiga kamper och umbäranden. Sånt som hör vuxenlivet till. Så var avundsjuk och missunnsam eller glad för vår skull att vi just nu kunde slå till på en soffa. Mammas blåa stolar med dynor fraktas eventuellt till Slottet eftersom det finns önskemål om att mina vita femstegsstolar med dynor, som står där nu, flyttas till Slottsherrskapets balle där man behöver sitta extra stadigt.

Min sambo är en armstark och händig kvinna. Hon lyckades inte bara få in paketet i lägenheten utan också montera ihop soffan på ballen. Det var inte det lättaste, för är det nåt som är smått i 60-talshus är det kök och ballar.  Familjen Katt var ytterst tveksam till soffan, men lite senare kom Mini och satt en stund bredvid mig och ytterligare lite senare kom Lucifer och Citrus och la sig där. Lucifer gick in i den skitstora kartongen först och kurade ihop sig. Sen spydde han upp en hårboll under ekbyffén. Anna lyckades vika ihop kartongen och jag lyckades få in den i Clark Kent** – men jag fick fälla hela baksätet och passagerarsätet fram. Kartongen slängde jag sen i återvinningscontainern vid nya Tokerian innan jag skuttade in i affären – där alla kunder gick i ultrarapid/slowmotion – och köpte kattmat till darlingarna. Hemma hade Anna dukat upp kvällsmat på mina föräldrars gamla Paisleybricka och den intog vi förstås sittandes i vår nya soffa på balkongen. Sen satt vi där ute tills det blev dags att gå in och se på Wisting.

Soffkartongen gick precis in i bilen, men jag fick fälla hela baksätet och passagerarsätet.

Anna hade fixat fin kvällsmat med bland annat vår egen dill och ruccola.

Så småningom intog de här två soffan., Citrus närmast kameran på min plats, Lucifer längst bort där Anna har sina fötter.

∼ ♦ ∼

I morse var det sista gången på bra länge jag gick upp tidigt. Det var med en djup glädje in i själen som jag stängde av mobilalarmet som i vanliga fall är inställt på 6.15 vardagar. Men tro inte att jag inte uppskattar sen i höst att ha ett jobb att komma tillbaka till. Gudarna ska veta att det behövs, annars kollapsar tillvaron. Så jag hoppas och tror att jag får följa med in i det nya. Men jag vet inte. Jag vet bara att saker kan ändra sig från en dag till en annan, att mattor lätt dras undan under fötterna och att vänskaper blir värdelösa ovänskaper för att man vägrar att se att ett mynt har två sidor. Just nu är jag väldigt glad och tacksam för det och dem som finns i mitt liv, de som inkluderar. De som exkluderar kan stå där sen i sin lilla tropp. Mina tidigare hjälpande händer ligger stilla i mitt knä. I höst är det dags att tänka på mig och göra som så många andra, sätta mig själv i främsta rummet. Men först ska jag vila och hämta krafter i fem veckor. Det blir nog till exempel inte lika mycket bloggande som det brukar vara eftersom jag vet vad och vilka jag ska prioritera i verkliga livet den här sommaren. Idag, denna sista arbetsdag innan fem lediga veckor, tänker jag till att börja med bjuda mig på lite extra ledigt i eftermiddag.

I vanliga fall…

Från och med nu och fem veckor framåt.

∼ ♦ ∼

För övrigt har nån målarkludd varit i farten. Härom dan skrev jag om hur det daltas med cyklister. I morse blev det extra tydligt när de röda gatumarkeringarna kompletterats med vita cyklar. Jag tror inte alla cyklister förstår i alla fall, för de har inte ens tagit körkort trots att de är ute i trafiken. Larv!

Nån har kluddrat ännu mer på gatan.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.