Kära dagbok…
Inte mycket nytt här, vi är mest slöa…
Nä, inte är det mycket nytt som händer, precis. Men jag ska inte klaga, för jag har hittills, vad jag vet, klarat mig från virus. Dagens tromboflebitbild kommer längre ner, jag tänkte att åtminstone det skulle vara lite nytt.
Gårdagskvällen var rätt slö. Fästmön kom hem sent och vi var båda genomfrusna eftersom det plötsligt blev vinter igen. Vi åt en lätt kvällsmat tillsammans – ostfrallor och kaffe för min del. Jag gjorde en ostfralla med mimosasallad, kalkon och ost på till lunch idag också. Middagen plockade jag fram i morse ur frysen – en matlåda lasagne. Resten av kvällen läste vi och såg säsongsstarten av Vem bor här? Lite lagom verklighetsflykt, så där.
Jag hade en sms-konversation med mammakusinen B igår kväll. Hon och maken mår efter omständigheterna bra, men behandlingar har fått skjutas på framtiden och deras barn, mina kära sysslingar, är stränga och tvingar dem att inte gå ut och utsätta sig för smitta. Mammakusinen B erkände dock att hon tar promenader ibland, men det är ju helt OK. Jag gillar verkligen hennes bitska humor och läste vissa stycken högt för Anna.
Ingen snö utanför jobbfönstret idag.
Vi var trötta båda två igår. Jag känner mig till och med aptrött. Det är oro för olika saker och tromboflebit i kombo, tror jag. Nästa vecka, till exempel, är det inte bara påsk utan även en födelsedag. Hur det ska bli går inte att planera, vi vet inte om vi är friska, helt enkelt, och det känns knäppt. Jag har köpt en födelsedagspresent bara hittills, för det är inte så enkelt när en helst inte vill skena i affärer i onödan och inte heller vet hur säkra leveranserna är när en nätshoppar.
På jobbet är det väldigt tomt. Jag har eget kontor, vilket förstås är enormt skönt i virustider. Idag har det inte kommit nån snö, men det var nästan fem grader kallt i morse när jag skulle gå. Det blev sen varmare under dan och solen tittade fram lite grann.
Benet i högläge på jobbskrivbordet.
En fördel med att sitta på jobbet och jobba är faktiskt ergonomin. Hur mycket jag än älskar min morfars teakskrivbord så är det inte helt optimalt som arbetsplats. På mitt skrivbord på jobbet kan jag enkelt slänga upp det onda benet i högläge. Jag får bara försöka komma ihåg att ta ner det när jag har Zoom-möten med bild. Idag var det två såna möten.
Igår fikade jag, på visst avstånd, med en kollega på eftermiddagen, men annars sker de flesta sociala kontakter på jobbet också elektroniskt. Vi chattar och vi har Zoombie-fikor. Det blir nästan för socialt och tramsigt ibland. En undrar om somliga har lite att göra…
Sen undrar jag varför så många jobbar hemifrån så mycket. Rädsla för virus är inte ett skäl för hemarbete i vårt jobb. Fast kanske borde jag vara räddare och sälla mig till de flesta andra. Men idag stod faktiskt ett IRL-möte på agendan på eftermiddagen. Det kändes konstigt. Jag föreslog att vi skulle ta ett promenadmöte, vilket fungerade alldeles utmärkt. Bra för mitt onda ben och bra på så vis att vi inte var så nära varandra inomhus.
Promenadmöte med RH.
Benet utan jeans då… Ja det blir ju inte snyggare, men brunare, vilket jag, som sagt, tar som ett gott tecken. (Lika gott som när jag möter Den pigga brunögda – och det gjorde jag på vägen hem igår!) Jag har bara lite ont i benet, men det är fortfarande lite svullet strax ovanför knävecket. Ja jag har inte världens snyggaste ben. Jag är bara glad att jag inte har mer besvärligt och ont än jag har. Vissa nätter kan det värka och jag måste vara noga med att röra på mig.
Brunt och lite svullet ovanför knävecket. Bilden är från igår kväll och för att det ska vara lite nytt får du se bilden liggande.
I kväll ska jag väl inte röra så värst mycket på mig. Jag har varit och beställt sprutor på apoteket och hämtat två böcker jag nätshoppat till mig själv – den ena är helt ny, den andra väldigt ny. Jag kunde inte vänta! Sprutorna kanske levereras redan i morrn kväll och då får jag hämta dem på ett apotek nära mig.
Mars månads sista bokköp – två rykande färska böcker som jag inte kunde vänta på.
Efter maten borde jag ställa mig vid strykbrädan innan strykhögen blir enorm på riktigt. Ibland underlättar det om jag står i vardagsrummet och ser nåt bra på TV. Anna jobbar till klockan 21 och jag har lovat att hämta hem henne i bil. Inte mycket nytt där heller.
Inte mycket nytt här heller. JO! Citrus har lyft lite på svansen…
Men… En person som jag gillar mycket fick jag gratulera till ett nytt jobb häromdan. Det är person så väl unt eftersom jag upplever att personen inte får rätt uppskattning för det jobb h*n gör på sin nuvarande arbetsplats. Och själv ska jag få ett case i morgon som jag har 24 timmar på mig att jobba med innan det ska lämnas in – detta i stället för en anställningsintervju. Då sätter jag upp Stör ej-skylten på alla håll och kanter, men den som vill får gärna tänka på mig. Jag hoppas innerligt att det går vägen. Personen som fick nytt jobb hälsade att h*n håller tummarna så att även jag får komma mer till min rätt. Det hoppas jag också, men det blir svårt eftersom jag en gång verkligen kom till min rätt och även trivdes på min nuvarande arbetsplats. Bittert, men sånt är livet.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Så jättemånga böcker köpte jag inte på bokrean i år, men en bok som stått på 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 