Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Den gör ont. Här en bild från igår kväll.

Förvånad är jag att det går så bra att jobba hemifrån. Jag är inte heller orolig för att inte ha några sociala kontakter. Till skillnad från när jag var långtidsarbetslös och ingen brydde sig om vikten av sociala kontakter (inte ens jag själv förrän efteråt) är jag ju inte ensam nu. För tillfället har jag två mänskliga sambor och så familjen Katt, förstås. Det enda som är jobbigt är att jag inte rör på mig lika mycket som jag gör i vanliga fall. Det är inte bara promenaderna till och från jobbet som jag inte har gjort sen i onsdags. Jag har insett hur mycket jag faktiskt går på jobbet. Och att gå är ganska viktigt nu för mig med tanke på den ytliga proppen i benet som medfört en inflammerad ven (tromboflebit). Minst en gång i timmen får jag upp och studsa lite. Då brukar jag gå på toa, sopa i hallen eller gå och gosa en stund med nån katt.

Det är inte möjligt för mig att ta sprutorna själv. Fästmön ger mig dem – och hon gör det bra – men ändå svimmar jag nästan varje gång. Det gör lite ont när hon sprutar in vätskan, fast det är inte det som gör att jag så gott som tuppar av. Det är vetskapen om att en nål är i min kropp som ger mig den känslan. Förra gången jag fick såna här sprutor fick jag även en allergisk hudreaktion vid varje stick. För tillfället syns bara mörkröda, runda stickmärken om en tre, fyra millimeter. Det är lite struligt rent praktiskt med sprutorna också. De ska nämligen tas vid ungefär samma tidpunkt varje dag och det funkar inte när vi jobbar olika tider. Därför håller vi nu på med att förskjuta tiderna lite varje dag.

Så här ser de ut ifall du har glömt det, kära dagbok.

Det goda kaffet är en fördel vid hemmajobb.

Annars finns det fördelar med att jobba hemma. Det är bland annat att jag får mycket gjort eftersom det är tyst och inga människor som pratar runt omkring. Gymnasisten har hemuppgifter som han gör på sitt rum och Anna, som var ledig i två dar, har ägnat sig åt tyst verksamhet såsom att läsa och mobilsurfa med mera. En annan stor fördel är kaffet. Det blir en och annan mugg riktigt gott kaffe under arbetsdagen.

Nackdelarna är att det ju inte går att prata jobb IRL med folk. Att använda chatt, mejl och andra verktyg funkar bra, men text kan bli väldigt platt. Även om folk slänger in smileys ser en ju inte deras ansiktsuttryck.

Skönt att sätta upp ben och fötter efter en arbetsdag och läsa en stund.

Det är lite slappt att jobba hemma på det viset att en kan sitta i myskläder och jobba. Men jag duschar och så som vanligt varje morgon för att vakna till. Och även om jag får mer gjort är takten lugnare, stressen mindre. Trots det var det väldigt skönt igår kväll att efter avslutad dag sätta upp fötter och ben högt. (Det har inte bara med tromboflebiten att göra.) Vi åt tre olika rätter till middag (inga bilder) och det blir likadant idag. (Jag hittade en hemgjord pizza i frysen till mig i kväll.) Resten av kvällen läste jag och kollade på TV. Givetvis amatörvärderade jag i Antikrundan via Duo-appen. Igår var jag tillbaka i Nora. Många fina saker visades och värderades, bland annat en otroligt vacker vas värd 100 000 och en läcker brosch med ametister och diamanter. Två stjärnor fick jag på diplomet.

Två stjärnor fick jag igår.

∼ ♦ ∼

Idag på förmiddagen hade jag och min enhet sitt första möte via Zoom (ungefär som Skype fast med större kapacitet, fler kan delta samtidigt). Det höll förstås på att skita sig i sista minuten, för skrivbordsbilden vände på sig. Nu har jag lärt mig kortkommandot för att vända tillbaka den (kunde hitta hjälp via mobilsurf!): ctrl+alt+uppåtpil Det verkar som om nåt hände när jag tog laptopen ur dockan för att öppna locket på den så att kameran, som ju sitter på lockets insida, fångade mig på bild. Sen funkade emellertid både bild och ljud för mig och de flesta andra, dock inte alla. Vi ska försöka köra Zoom-möten tisdagar och fredagar. Just idag var det många som jobbade hemifrån. Och nej. Inget foto på detta eftersom det var jobbsnack etc. Du får kolla in familjen Katt i stället – eller familjen Slöfock, kanske – på bilder från igår. Medan somliga jobbade tog andra det lugnt…

Mamma Mini låg och solade sig…

…och barna Lucifer och Citrus sov i soffan.

I morse snöade det faktiskt lite här, typiskt nog när Anna skulle gå till jobbet. Jag erbjöd mig att skjutsa, men hon ville gå. Och det är nog så att vi alla, trots väderlek, behöver luft och ljus. Det var inget ihållande snöfall även om det var ymnigt när det kom. Redan under förmiddagen försökte sen solen titta fram, utan att riktigt lyckas. Jag tog en promenad på lunchen i alla fall. Det är verkligen tyst och ganska folktomt ute. Jag slogs emellertid av att det var många äldre, många sjuka och många missbrukare ute. Hur klarar sig dessa människor i corona-tider..?

Snart är det helg och det blir en väldigt konstig sådan. Jag ska försöka hålla mig inne så mycket det går. Anna jobbar och tyvärr kan vi inte åka ut på landet och gratta hennes pappa som fyller år. Jag ska försöka damma och dammsuga lite här hemma. Det behövs, avslöjar marssolen. En får göra vad en kan för att hålla sig inomhus och inte utsätta sig för smitta – eller andra, för den delen. Det är ju inte lätt att veta om en bär på nåt virus. Anna hittade en fungerande febertermometer i morse. Enligt den var min temp 36,2. Att jag känner mig täppt i näsan beror på katthåren och att det är rejält dammigt hemma. Halsen har jag inte ont i, ta i trä!

Ingen feber, ingen hosta idag. Inget virus – ta i trä!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.