Kära dagbok…
Anna på promenad med kvasten i Dramaten.
Jag försökte nog komma undan en promenad igår, men se det gjorde jag inte! Och tur var väl det, för vädret var underbart. Efter avslutad arbetsdag klockan 16.30 tog Fästmön och jag vår Dramaten, tidigare känd som Roland, och gick till Nya Tokerian, en sträcka på ungefär tre kilometer tur och retur. I Dramaten hade vi stoppat vår gamla sopkvast så att vi kunde flyga hem om vi inte orkade gå. NÄSTAN SANT! Vi hade den gamla sopborsten och skyffeln med oss för att kasta. Dumt såg det nog ut, för jag tyckte att folk glodde en del. Men det bjöd vi på, att få flina och skratta lite är gott livstecken.
Vi blev tvungna att kompletteringshandla på Nya Tokerian, för ICA Maxi Stenhagen kunde leverera det mesta vi hade beställt, men inte allt. Vi behövde mer kattmat. Det vi fick räcker en kaffekvart, typ, med våra matglada kissar. I dessa tider älskar jag inte precis att handla, men det var nödvändigt, helt enkelt. Och när vi ändå var där handlade vi lite till som vi tyckte att vi behövde. Fast inte bär till frukostyoghurten, det glömde vi.
Nån middagsmat köpte vi inte heller. Vi tyckte att vi klarade oss på den soppa och de mackor vi hade ätit till lunch. Men hur det sen var plockade vi fram lite goda ostar ur lådan i kylen och luftade ett ripassovin. Vinet hade vi drucket en tidigare årgång av och det smakade lika gott igår kväll. Kvällsmaten intogs i fåtöljerna framför TV:n och Vem bor här?. Livstecken för tiden före corona, liksom. Som dessert tullade vi lite på påskgodiset. Ja va fan, vem vet om en är frisk nog att äta godis på påskafton i år?
Tromboflebiten kändes varken bättre eller sämre igår, men jag fick min tjugonde spruta med blodförtunnande av Anna. Nu återstår ”bara” 25 sprutor…
Det bästa igår var nog i alla fall (förutom skrattet vid promenaden) att jag fick ett livstecken från Tom i England. Hela familjen mår bra, men där råder hårda restriktioner. De får bara gå ut en kort stund varje dag och typ handla. Den som har hund har tillåtelse att rasta den. Bara nödvändiga resor får göras. Som tur är har Tom och hans fru hus med trädgård och kan få luft och ljus där. Sen pratar de över häcken med sin nya granne. I övrigt glor de mycket på TV och träffar just inga andra. Att de mest är uttråkade behöver jag väl inte tillägga. Tom skickade mig några foton från deras trädgård. Och kan du tänka dig, kära dagbok, i den växer Upplands landskapsblomma kungsängslilja! Fast där kallar man den Fritillaria.
Kungsängsliljor, Fritillarias, i Toms trädgård.
∼ ♦ ∼
Här i Uppsala, Sverige, vaknade jag tidigt till en solig tisdag, men redan på förmiddagen kom regnet. Jag är glad att jag gick ut och fick sol på bleknosen igår kväll. Anna slutade tidigt igår och plockade ner soffdynor och påsksaker från vinden. Hon fixade till så vi åtminstone kan sitta lite på balkongen, fast det gjorde vi inte. Det gjorde katterna, däremot. Lådorna med påsksaker har lock och det är tur eftersom de står i Djungelrummet. Familjen Katt är mycket nyfiken och det var en hel del bus på förmiddagen. Kolla ögonen på vår kattkille Lucifer…
Buspojke.
Jag har jobbat med diverse smått, bland annat haft ett Zoommöte, korrigerat felaktigheter på intranätet etc. För min del är det ganska lugnt, jag försöker skapa rutiner, den nya sortens livstecken, så att jag ska palla. Det innebär att jag går upp i god tid på morgonen, duschar och äter frukost innan jag loggar in för att jobba en stund före klockan åtta. Nån gång på förmiddagen bryter jag för en rast som oftast innebär att jag går omkring lite, sopar, borstar tänderna eller så. Lunch försöker jag ta mitt på dan, men igår blev den senare eftersom jag ville äta soppa med Anna. På eftermiddagen blir det också nån kort rast. Det är viktigt att jag rör på mig för tromboflebitens skull. Är det fint väder kan jag tänka mig att ta en promenad på lunchen, men igår promenerade jag alltså först efter arbetsdagens slut. Det viktiga är att jag bara gör det.
Idag blev det ingen promenad mer än till soprummet och till Butiken på hörnet under dan. En måste ju belöna sig lite för att en står ut. Anna fick belöning för att hon orkade ta bort julljusslingan på balkongen. Vi hade tänkt göra det i samband med fönsterputsning, men nu blev det tidigare. Fast det var ju inte en dag för tidigt…
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis ett livstecken – och en färgglimt – från vår balkong. Anna har varit framme, förstås.
Livstecken på balkongen.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 