Kära dagbok…
En salig – eller osalig? – blandning på mitt coffeetable får illustrera mitt inre. På bordet finns en Karl XII-bibel, en Olympiadbok från 1948 (och jag är INTE intresserad av sport…) samt en iPhoneladdare.
Livet består verkligen av saliga och osaliga blandningar. För mig har nu helgerna åter blivit tuffa tillfällen, precis som de var under De Sju Svåra Åren. Men till och med då fanns det nåt som gav mina helger en viss struktur: lilla mamma skulle få telefonsamtal. Nu finns ingen liten mamma att ringa till längre. Om jag tidigare då och då uppfattade det som betungande – och det gjorde jag ibland! – saknar jag det oerhört mycket idag. För det finns ingen som har känt mig som mamma – genom hela mitt liv.
För tillfället kämpar jag med att hitta tillbaka till vardagen här i Uppsala. Jag är sjukskriven till i morgon, för jag fick en rejäl krisreaktion på mammas bortgång. En räknar aldrig med att sånt ska hända och jag blev fullständigt satt ur spel. Att jag dessutom hade De Sju Svåra Åren ganska nära i tid bakom mig gjorde att de krafter jag skrapat ihop under sommaren och början av hösten bara tog slut. Men jag kommer igen! I morgon ska jag träffa min doktor och prata om hur.
Söndagsmiddag.
Med ätandet kämpar jag också. Jag kör på modellen att köpa sånt jag tror att jag vill ha och är sugen på. Nutella slinker ner, faktiskt, men den lilla ostbrickan för en som jag köpte igår ligger orörd i kylskåpet. Söndagsmiddagen blev Thaisoppa och ostsmörgås. Soppan slinker ner bra, brödet är det värre med. Det känns verkligen som om jag har fått svårare att svälja. Faktum är att jag ska ta upp det med min doktor i morgon, för jag är inte säker på att det enbart är psykiskt – jag har nämligen ett konstaterat bråck på magmunnen. Kanske måste jag öka medicindosen från en tablett på 20 mg om dan till två, till exempel.
Innan jag satte mig till bords igår hade jag ett långt samtal med min Nästanbror. Ibland passerar lång tid mellan gångerna vi hörs och ses, men det känns ändå som om vi alltid är nära. Och nu vet jag att jag kan ringa när som helst, för blod är tjockare än vatten, trots allt. Dessutom behöver jag inte förklara det här med den maximala tröttman och känslan av att vara föräldralös – min Nästanbror VET exakt vad jag talar om.
En skillnad mellan min Nästanbror och mig är emellertid systrar. Min Nästanbror har två, jag har ingen. Jag har ingen bror heller, så det är därför jag har adopterat Magnus som bror (vi är sysslingar). Märkligt nog valde jag att läsa Linda Olssons bok En syster i mitt hus i helgen. Det är en bok som handlar om sorg, förlust och kärlek – och om hur två systrar efter många år kan prata om sin sorg. Det gör ont att inte ha nån syster att prata sorg med, men jag har som sagt min Nästanbror och jag har också två av världens bästa vänner som jag upplevde vara som mina systrar nu under den här svåra tiden – vännen FEM och vännen Mia. Det de har gjort för mig är sånt som riktiga systrar skulle ha gjort (om relationen är bra, vill säga).
Tidigt i morse läste jag ut En syster i mitt hus.
Sen finns Fästmön. I mitt liv är hon ankaret, klippan, den jag lutar mig mot, den jag kan skratta med samtidigt som jag gråter. Den som älskar mig och som aldrig föraktar mig trots att jag gör eller säger korkade saker. Idag är hon ledig och mitt på dan ska jag åka och hämta henne och så ska vi hjälpas åt att sätta upp två kristallampor i mina tak här hemma. Sen ska vi ut på ett par ärenden innan vi framåt kvällningen åker ut till vännen Jerry som fyller år idag med paket och längtan efter gott kaffe. Den här dan blir precis som resten av mitt liv, alltså, en salig – eller kanske osalig i somligas ögon – blandning. Måtte jag orka.
Livet är kort.
För en evighet sen, det vill säga 
Gå till Toffelprofilen
