OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

Det är alltid spännande att gå utanför sin box. När jag bad att få recensera Mélissa Da Costas nyutkomna bok Kvinnorna vid världens ände gjorde jag just det. Tog ett rejält kliv utanför den vanliga lådan. Dels blev det en ny författarbekantskap, dels en bok av en fransk författare, inte svensk eller brittisk. Stort TACK till Modernista som skickade boken för recension.

På Nya Zeelands sydspets, i vild och orörd natur, lever Autumn med dottern Milly. De driver en camping, Mutunga o te ao, som är maori och betyder världens ände. Mor och dotter är oskiljaktiga – tills Flore anländer. Flore är en ung kvinna från Paris som söker försoning, enligt baksidestexten på boken. Tyngda av det förlutna, men samtidigt burna av vindar och legender lär sig de tre kvinnorna att mötas, förlåta och älska.

Det här är författarens tredje bok, men redan den första, med svenska titeln Allt det blå på himlen, gjorde henne till Frankrikes bäst säljande författare. Den boken, som kom ut på originalspråk 2019, blev också nominerad till Årets bok 2025 av Bonniers Bokklubbar. Bok nummer två, Dagarna som följde, blev en internationell bästsäljare. Modernista har gett ut författarens tre böcker i svensk översättning.

Omslaget till boken är häftigt. Det finns nåt lockande, men också farligt, i ett havs vågor. Och när jag öppnar pärmarna och börjar läsa inser jag att naturens krafter är starka. De skördar sina offer ibland.

Karaktärerna beskrivs smygande, lite pö om pö, alltså. Läsaren får inte genast veta allt om deras bakgrunder. Det jag snabbt förstår är att Flore har lämnat nånting bakom sig. Frågan är om hon kan gå till nånting nytt. Vad gäller Autumn och Milly har de en gemensam förlust bakom sig – och en tom grav. Men det är mer än så. Milly har förlorat sin älskade, han har gett löften om kärlek till en annan.

Jaaa… den här boken handlar om relationer. Men neeej. De är inte trivialt beskrivna utan skildrade på ett sätt som jag faktiskt tilltalas av. Även Autumn, Hösten, får uppleva en vår när hon sent i livet fördjupar en vänskap som tidigare inte riktigt varit möjlig att vara annat än trevligt ytlig.

Kort sagt: allas relationer förändras. Till att börja med tror jag att jag ska få läsa om en mamma som inte vill släppa taget om sin vuxna dotter. Och lite så är det först. Men så inser mamman att hennes dotter faktiskt är vuxen och fullt kapabel att göra sina egna val, leva sitt eget liv.

Ett HBTQ-tema finns här, men det känns inte trivialt eller inlagt bara för att så ska vara. Det blir naturligt när människorna lever nära naturen, är min uppfattning. Och miljöbeskrivningarna, naturen… De gör mig väldigt sugen på att resa till Nya Zeeland. Dessutom får jag mig till livs en hel del av den Nya Zeeländska kulturen med dess otroligt spännande myter och vackra sagor.

Det här är en bok som kräver en hel del av läsaren. Bland annat ska man inte ha för bråttom med att läsa den. Jag behöver stanna till och reflektera över vissa skeenden i boken. Bara för att det handlar om relationer och kärlek är det inte nån feelgoodroman. Tack och lov. Det här är ett litet mästerverk, ett försynt sådant som jag hoppas höjs till skyarna.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Här kan du bland annat nätshoppa boken: Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln

Livet är kort.