Kära dagbok…

Fårskinnstofflorna jag köpte till mamma står oanvända i min hall.

Det börjar bli ordning på torpet nu. Eller torp och torp… Sardinburk, snarare. Och då kan du faktiskt varken föreställa dig eller veta hur många – eller hur få – saker jag har gett bort… Det mesta som följde med till Uppsala ska stanna hos mig, men jag försöker sälja mammas rollator och mobil via Blocket. Ingen framgång hittills, tyvärr, trots att grejorna är i bra skick och mobilen till och med har garanti kvar. Rollatorn står i mitt lägenhetsförråd inträngd med en massa andra saker. Det slog mig idag att jag snart måste in där och riva efter adventsljusstakar. Det är visst första advent nästa helg… Nån större lust till jul och pynt har jag förstås inte, men kanske att den stora svarta stjärnan och de svarta stakarna sätts upp i köksfönstren. Nåt som jag har svårt att göra mig av med är tofflorna jag köpte till mamma. Ett par nya, oanvända beige fårskinnstofflor… Kanske kan de bli julklapp till nån eller så, men tills vidare bor de i min hall. Det är så sorgligt och jag blir lite ledsen varje gång jag ser dem. Jag tyckte att min mamma skulle få ett par riktigt fina tofflor – hon hade ju namnsdag i oktober och det passade ju så bra då… Hon provade dem en gång på lasarettet, men sen bestämde vi att jag skulle ta hem dem så hon skulle ha nåt fint och varmt och skönt på fötterna när hon kom hem. Sen… Det där senet som aldrig blev…

Vad höll han ursprungligen i, pojken?

Idag har jag städat här i sardinburken. Allting tog längre tid än vanligt, dels för att jag är seg, men också för att här har blivit mer saker att damma och det är lite svårare att komma fram med dammsugaren. Jag går bland mina och mammas och pappas saker och minnena ramlar hela tiden över mig. Det dyker upp frågor och funderingar också. En sak jag tänkte på idag är vad den där pojken i brons, som är lampfot, ursprungligen höll i. För inte 17 höll han i en lampskärm… Min gissning är en pilbåge med tanke på hur han håller sina armar. Men vet gör jag inte – det gjorde troligen mina föräldrar och dem kan jag ju inte fråga nu.

Två maskiner tvätt har jag kört också och en taklampa i hallen har jag fått upp. Lampan var min morfars, slog det mig just. Det där med taklampor är svårt när en är ensam och när jag telefonerade med Fästmön i morse bad jag om hennes hjälp. På måndag kanske kristallkronorna – en i hallen, en i gästrummet – och kökslampan kommer på plats. Anna är ledig då efter att ha jobbat fredag-lördag-söndag. Faktum är att jag ska skjutsa hem henne från jobbet i kväll klockan 21 – jag tycker inte om att hon ska vistas på vissa ställen ensam en lördagskväll…

En taklampa fick jag upp i hallen idag.

Jag trampade över till Tokerian på eftermiddagen för att inhandla nån middagsmat. Inspirationen var lika med noll, men så kom jag på att jag ju har tomatsoppa i kylen. Därför köpte jag bara mjölk och fil och en burk Nutella. Nutellan köpte jag för att försöka locka mig att äta nånting överhuvudtaget. Hittills idag har det blivit en skål med fil och müsli och det är lite lite med tanke på att klockan är över 17. Men det handlar inte bara om dålig aptit, jag har svårt att svälja fast föda, helt enkelt. Jag köpte också fler betongkrokar, för en tavla i sovrummet ska jag hänga om. Och det ska jag göra strax innan jag värmer på soppan. På väg in plingade jag på hos Lucille för att be om min nyckel, men hon var ute och handlade, fick jag veta. Själv har jag just avslutat två långsamtal – det ena med vännen Mia, det andra med mammas kompis Mona. Jag blir så värmd av att människor bryr sig om mig!

Ibland vet jag inte riktigt var jag befinner mig. Var sak börjar få sin plats även här hemma, men var är min plats? En gång, när jag var sju år, hittade jag den i alla fall. Det är 47 år sen bilden nedan togs – av pappa, förstås.

En gång när jag var sju år hittade jag min plats.

Livet är kort.