Ett inlägg om en bok och om kriskommunikation.
Om mindre än ett halvår är det tolv år sen tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en oerhörd katastrof, inte bara nån liten naturhändelse, och många människor drabbades. Jag minns att jag på julafton hade beklagat mig för vänner och bekanta över att jag var så himla förkyld. På annandagen drog en jättevåg (egentligen flera) in över Khao Lak och dödade och förstörde det mesta i sin väg. Min lilla förkylning blev med ens så jäkla futtig.
Tio år efteråt, 2014, skrev Fritidsresors dåvarande informationsdirektör Lottie Knutson boken Nödrop: när krisen kommer. Idag på morgonen slog jag ihop bokens pärmar efter att ha läst ut den. Ett otal blyertsmarkeringar finns nu i boken, men jag ska ändå försöka sammanfatta kort mina intryck av den.
Det dröjde ett par år innan jag vågade läsa den här boken. Jag var rädd att jag skulle tycka att den var obehaglig och sorglig. I februari köpte jag den på bokrean och den har stått bland andra olästa böcker på en hylla i mitt sovrum sen dess. I fredags kväll valde jag att boken skulle bli läst. Jag började läsa igår morse och idag på morgonen hade jag slukat boken – med avbrott för gårdagens garden party.
Författaren tar självklart upp händelserna i Khao Lak 2004 och Fritidsresors kommunikationsinsatser kring detta, men hon tar också upp kriskommunikation mer generellt. Det gör boken extra intressant för mig i min yrkesroll som kommunikatör. Varvat med Lottie Knutsons beskrivningar av situationen och kommunikation finns ett antal personporträtt. Det är inte personporträtt på det privata planet utan porträtten handlar om olika inblandade personers agerande under katastrofen – eller vid andra kriser. Det är både ”vanliga människor” och experter som får utrymme. Ytterligare kriser som boken berör är allt från Lex Sarah (lag som kom till efter visselblåsning från en undersköterska i äldrevården) via Röda Korsets kris i samband Donner-affären till Forsmark och Tjernobyl.
Jag minns den trygghet och kompetens Lottie Knutson utstrålade 2004. Den bilden har förstärkts genom att jag har läst den här boken. Lugn och saklig guidar hon läsaren genom kriskommunikationen vid en katastrof. Hon berättar om svårigheter, men också om människors vilja att hjälpa till, göra nytta, agera. Det slår mig hur otroligt lamslagna såväl politiker som myndighetspersoner är genom hela händelsen. Det tycks vara resebolagen och frivilliginsatser, i princip, som tar ansvar för situationen och som agerar.
På nåt sätt lyckas Lottie Knutson förmedla detta utan att bli känslosam i den här boken. Till och med beskrivningen av hur hon får en utskällning av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds inför journalister är beskriven nästan utifrån en oberoende betraktares ögon. Det är bra. Det är jättebra. För Lottie Knutsons syfte med den här boken är inte att skuldbelägga nån eller att utreda några som helst skuldfrågor. Hon låter ”bara” fakta tala för sig själva, till exempel Fritidsresors intressanta loggbok från tsunamikatastrofen. Det jag läser där bekräftar emellertid det jag redan gissade om politikers och myndighetspersoners icke-agerande. Att som anställd av staten till exempel inte lämna ut sitt tjänstemobilnummer för att man inte vill bli störd eller stänga av sin mobil för att sova mitt under pågående kris är bara så anmärkningsvärt…
Det jag hade önskat mer av är i boken är nåt kapitel om sociala medier. Sociala medier nämns, men i princip bara bloggar. År 2004 var sociala medier inte nånting stort och utbrett, men idag får vi lov att inse att de är otroligt snabba kanaler för såväl information och kommunikation som desinformation. Det får vi inte glömma bort när vi kriskommunicerar!
Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en otroligt läsvärd bok, framför allt för alla som jobbar med kommunikation, men även myndighetsanställda och politiker på alla nivåer.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 