Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Det blev naturligtvis ett sorgesamt avsked av lilla mamma igår.
Men såväl prästen Henning som Peter från begravningsbyrån gjorde avskedet så fint. Henning hade inte uppfattat nåt av det jag berättade om mamma fel, utan återgav allt korrekt. Samtidigt fick han med kärlekens budskap, såsom jag hade önskat. Peter arrangerade blommorna så vackert och tog fint emot oss när vi kom.

Fästmön och jag gick in och satte oss först, för jag kände att det skulle bli för jobbigt att möta alla nära och kära direkt. När klockklangen klingat ut spelade kantorn Gammal fäbodpsalm, en till en början ganska sorglig sak, men som sen ändå ljusnar. Jag hade valt Blott en dag och Härlig är jorden som psalmer. Blott en dag vet jag att mamma tyckte om och Härlig är jorden är en vacker psalm som passar till såväl avsked som gladare tillställningar – jag ville ha nåt positivt också. Vid avskedstagandet hade jag valt Ave Maria. Jag önskar så att jag hade haft råd att anlita en cellist till stycket, men kantorn gjorde ändå sitt bästa vid orgeln. Som avslutning blev det Ovan regnbågen. Den är vacker och jag ville försöka förmedla att mamma finns där uppe nånstans tillsammans med pappa och att jag senare, inte riktigt än, får träffa dem igen, ovan regnbågen…

Så många vackra blommor, precis som mamma hade tyckt om.

Mamma fick så många vackra blommor, precis som hon skulle ha tyckt om. Vi hade faktiskt pratat om det där med att ge pengar till välgörande ändamål, mamma och jag, och vi tyckte att det var svårt att veta att pengarna verkligen gick till det de var avsedda. Därför kändes det helt rätt med alla blommor.

Efter begravningsgudstjänsten i Heliga Korsets kapell blev det minnesstund på lokal nere på stan. Det blev många kära återseenden av såväl släkt som vänner. Fem av mammas kusiner var med och två kusinbarn. Andra kusiner och en faster hade skickat blommor. Bland vännerna var såväl gamla vänner som nya med och även min gudmor, som tillhörde mina föräldrars första, gemensamma kamratkrets. Även mina kamrater var representerade, vännen FEM var där och hade även, med familjen, skickat blommor och vännen Mia med familj hade skickat blommor. Hälsningar kom via mammakusinen B, som var med tillsammans med sin bror och sin yngsta dotter, från min nästanbror och hans morbror S (mammas kusin) i Kanada. Eftersom det var så mörkt när vi skildes åt åkte Anna och jag upp idag på dan och tittade på blommorna.

Så mycket vackert!

Vi åkte också upp till graven och halkade nerför slänterna. Jag hade köpt ett ljus som jag tände trots att solen faktiskt lyste idag.

Jag tände ljus vid graven trots att solen sken.

Självklart kom tårarna igen, för i morgon lämnar jag Motala och åker hem till Uppsala. Nästa gång jag kommer hit har jag inget hem att åka till, bara graven. Jag har också nån underlig känsla i mig att jag lämnar mamma och pappa i sticket. Samtidigt är det ju i Uppsala jag bor och arbetar och har min nya familj och det är där jag hör hemma nu. Men det är så ledsamt att ändå lämna Motala och att inte ha nån bas kvar här längre.

Det var som sagt soligt idag. Efter besöket på kyrkogården och tankning åkte vi hem till mammas lägenhet och parkerade bilen utanför. Vi promenerade längs sjön upp till stan där vi kollade i lite affären och Anna gjorde nåt ärende. Sen slank vi in på Ubbes i backen och tog en fika. Jag var hit med mamma nån gång också. Mer tårar, förstås. När vi lämnade stället knackade nån på oss och ut rusade vännen Mia som satt på samma ställe som vi just hade lämnat och fikade med sin dotter! Dumt, vi kunde ju ha fikat tillsammans.

En bit kladdkaka med grädde glufsade jag i mig.

Anna och jag strosade när till Sjöglimten. Där kollade vi menyn och sen gick vi in och bokade bord till i kväll. Sjöglimten ligger där jag och vännerna FEM och Mia ofta hängde som tonåringar. Fast då hette stället Waljés och var ett konditori.

Självklart gick vi längs med sjön tillbaka till mammas lägenhet igen. Jag försökte fånga eftermiddagssolen, vattnet och min kära, men du vet ju att verkligheten överträffar det kameraögat fångar. Anna har plockat ner lampor och gardiner, jag har inte klarat av det utan har i stället försökt fästa ner mina tankar i det här inlägget.

Sol, Vättern och Anna.

I morgon är det dags att skiljas, att lämna Barndomsland. Då ska jag lägga bort det barnsliga och bli vuxlig och ansvarstagande, men icke desto mindre lär jag gråta. Vid lunchtid kommer Annas snälla mamma och hennes L. med flyttbilen från Uppsala. Förhoppningsvis sluter ett gäng armstarka vänner upp såväl här i Motala som senare framåt kvällen i Uppsala. Då är det definitivt farväl och garanterat tårar.

Ett varmt och innerligt TACK till ALLA som har stöttat och hjälpt mig och som hedrade min mamma genom att säga ett sista farväl på begravningen igår och/eller med blommor!

Livet är kort.