Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Hur många har kritvitt mjöl i sin påse?

Måndagen var stekhet redan från början. Termometern visade 25 grader utomhus när jag klev upp vid sex-tiden. Sen när det var dags att åka till jobbet visade den 31 grader. Jag är så tacksam att jag har ett svalt kontor, för det är fortfarande mycket att göra.

Men mest tacksam är jag varje dag jag får åka till jobbet. Lite stolt är jag också. Jag har fått det här jobbet på mina egna meriter, inte via kontakter. Det känns extra härligt eftersom jag vet att det var somliga som hade dömt ut mig som totalt värdelös. Den hårdaste domaren av dem alla var jag själv. De sju svåra åren har emellertid satt outplånliga spår i mig. Jag blir aldrig den jag en gång var – och det är väl tur att en utvecklas och inte står stilla. Men det jag har svårt att förlika mig med är att det liv jag en gång hade togs ifrån mig på grund av en enda människas tycke och smak. En människa, som hade allt annat än rent mjöl i påsen. Nu säger jag inte att mitt mjöl i min påse är kritvitt. De flesta av oss har gjort fel nån gång i livet. Jag har gjort många fel. Men det var inte på grund av att jag hade gjort nåt fel som jag blev av med det liv jag hade. Det skedde bara för att en person inte gillade mig längre, helt enkelt. Det är den tolkningen jag har lärt mig att leva med, för några svar får jag inte på varför. Då får jag nöja mig med det jag tror är sanningen.

Min tatuering är en av de saker jag ångrar i livet. Men den är liten och lätt att dölja.

Det finns inte många saker i mitt liv som jag ångrar. Jag tycker att en lär av sina misstag och de erfarenheter en gör. Med facit i handen skulle jag naturligtvis ha gjort många saker på annat sätt. Fast om jag glidit genom livet på ett bananskal alt. en räkmacka hade jag inte gjort vissa lärdomar. Nu önskar jag ingen enda att få vara med om det jag var med om. Jag har skrivit ett bokmanus om detta och det ligger och väntar på att bli utgivet. För nu vet jag att jag inte var ensam om att vara med om detta, även om vars och ens situation är unik. En sak ångrar jag inte i det hela. Det är att den som förstörde mitt förra liv sa att jag en gång skulle tacka för denna förstörelse. Jag svarade att jag aldrig skulle tacka personen för detta. Det har jag inte heller gjort och det gör jag aldrig!

Innan klockan hade blivit nio hade jag deltagit i två möten. Många har gått på semester den här veckan, men samtidigt har andra kommit tillbaka. Det andra mötet blev ett lite improviserat avstämningsmöte med en teamledare av sorten som nu haft sin semester. Jag måste säga att en del av teamledare är riktigt bra att jobba med – och det var en av dessa extrabraiga som jag hade möte med. Sen hann jag med lite intranätsaker och en snabbkurs via Youtube i ett projektplaneringsverktyg med mera innan det blev lunch.

När klockan var halv tolv ställde jag mig vid rondellen och viftade med tummen. Och HEPP! kom en mörkröd cab och plockade upp mig! Nu satt Pe bakom ratten och det var inget random möte – vi hade bestämt lunchdejt idag. Det blev pizzerian mitt emellan gamla jobbet och nya som fick oss som gäster. Vi kunde sitta utomhus och äta, tack och lov i skuggan. Inte var det mycket trafik som passerade heller, men rökarna kunde förstås inte avhålla sig från att förpesta luften. Nåja, det var roligt att träffa Pe, för det hade gått alldeles för lång tid sen vi sågs. Vi hade så mycket att prata om att jag nästan inte kände stanken av cigarrettrök och plötsligt hade nästan en timme gått. Jag fick skjuts tillbaka till jobbet och tog i smyg och på eget ansvar in Pe på kontoret – utan besöksbricka. Därför blev det ingen guidad tur i byggnaden utan bara en stund på mitt svala kontor.

Pe plockade upp mig i sin nya leksak, en mörkröd cab.

Jag satt vid vatten på jobbet och staken bakom ryggen.

Under eftermiddagen har jag webbat lite och det ena med det tredje. Under morgondagen ska jag titta mer på betan av vår nya webbplats och försöka bekanta mig med verktyget lite mer.

Månadens nästan roligaste sysselsättning ägnade jag mig åt när jag kom hem – betala räkningar. Jag känner mig som en miljonär varje gång lönen kommer och den kom idag. Nu är jag bara miljonär i teorin (tack vare min bostadsrätt), men känslan är fantastisk. Däremot noterade jag att a-kassan inte dragit nån avgift och att fackavgiften inte dragits från lönen. A-kassan ska gå på autogiro, medan  fackavgiften ska dras på lönen. Ingetdera har blivit draget – än. Kanske har jag nog, om jag minns rätt, ett antal gratismånader utan fackavgift. A-kassan måste jag däremot kolla upp.

I kväll går de två sista avsnitten av The Family. Innan dess ska jag orka duscha och tejpa hälen. Alla saker en tar sig för går inte så fort i värmen… Jag tror jag sätter mig och läser en stund och väntar på åskan. I frysen, under takfläkten eller nånstans där det är minusgrader…

Livet är kort. Idag har det varit varmt som i helvetet.