Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Frukost med en ny författarbekantskap.

Min torsdag inleddes i vanlig ordning med kaffe, fil och müsli, i sällskap med min bok på gång. Just nu läser jag en tysk deckare och gör mig bekant med en för mig tidigare okänd författare, Nele Neuhaus. Boken fick jag i julklapp av vännen FEM. Visserligen stod den på min ”önskelista”, men FEM och jag brukar försöka hitta lite andra böcker åt varandra, gärna aningen ovanliga. Det är den här boken! Jag köpte också böcker till henne, både till födelsedagen strax före jul och till jul, böcker som fanns på hennes lista. Men roligast var att köpa den bok jag själv då nyligen hade läst och tyckt mycket om. Linda Olssons En syster i mitt hus handlar om sorg och jag var osäker ett tag om jag skulle palla att läsa den en knapp månad efter lilla mammas bortgång. Men det gjorde jag, alltså. Boken är ju ingen regelrätt sorgebok, utan skildrar rakt på sak två systrars relation och deras förluster, varav vissa gemensamma. Jag hade ingen syster att förhålla mig till i min sorg, men tiden har förändrat min sorg. Nån akut fas av sorg eller kris befinner jag mig inte i längre. Men saknaden är fortfarande mycket stor. En mamma är alltid en mamma! Jag tänker på henne varje dag. Telefonen är numera helt tyst, ingen mamma ringer på den – ingen annan heller, mer än säljare… Tidens verk gör emellertid att jag tror mig snart vara redo att införskaffa och läsa, med penna i hand, H som i Hök av Helen Macdonald, en bok som min psykolog rekommenderade mig. Utöver detta kommer två nya, spännande böcker för recension endera dan. Då kan jag varva det sorgliga med det något lättsammare.

Tandpetsfetischisten tog fyra tandpetare vid lunchen idag och tre sparades för kommande behov.

Precis före lunchen idag fick jag en signal om ett spännande dilemma. Dilemman är ju alltid intressanta – när de är av det positiva slaget. Mindre spännande var att jag glömde lunchmackan i sin burk med gult lock hemma i kylen. Då tog jag chansen att fråga en kollega om det passade med utelunch idag. Det gjorde det. Mackan sparar jag till i morgon, för då blir det snabblunch på grund av två möten – ett precis före lunch, det andra under lunchtid… (Ibland är det svårt att hitta tider att träffas.) Lite längre och dyrare lunch blev det, men samtidigt fick jag möjlighet att fylla på mitt förråd av tandpetare. Ryktet Jag själv Ryktet säger ju att jag är tandpetsfetischist och det gäller att leva upp till sina rykten.

Arbetsdagen har jag mest ägnat åt mitt nyhetsbrev, som kommer ut för första gången i år i morgon, fredag, samt det stora projekt jag har blivit inkastad i mot slutet. Att jag blev inkastad mot slutet handlar inte om att folk glömde bort mig, utan att jag ju inte var i tjänst under oktober, november och december samt en bit in i januari. Nyhetsbrevet kände jag mig lite rostig inför, så det var ett skäl till att jag började lägga in texter och bilder redan idag. I vanliga fall gör jag det fredag morgon, för att sen publicera prick klockan tio. Idag krånglade det mer än mest och jag fick sitta och HTML-koda för att få saker och ting att se ut som jag ville ha dem. Innan jag gick för dagen hann jag med ett par översättningar också från engelska till svenska av två mejl som ska skickas ut till våra studenter under morgondagen.

Nej, det HÄR var inte mycket till erbjudande…

Idag blev Gränbyappen påfylld med nya erbjudanden. Jag kan inte påstå att jag utnyttjar erbjudandena särskilt mycket – det handlar ofta om kläder och sånt är jag totalt ointresserad av. Kanske får jag emellertid lov att tänka om, för hade jag inte haft jeansen jag fick av Fästmön hade det blivit problem: mina egna ramlar av mig. Jag vägde mig i morse och visserligen har jag gått upp två kilo. Men ändå – mina egna jeans är för stora. En snabb inventering av t-shirt- och tröjbestådet i garderoben gav också vid handen att jag nog snart måste ta en shoppingtur i klädaffärerna. Det ser jag inte fram emot. Kläder är ett nödvändigt ont, men kläder måste en ju faktiskt ha på kroppen när en har ett arbete att åka till. Kanske hittar jag nåt bra erbjudande i appen. Ett erbjudande som jag däremot tyckte var urknäppt var det det från BonBon – och det är ju inte första gången den affären gör knäppa saker. Nån vecka innan affären skulle öppna hade den… förhandsöppning. Massor med vuxna och barn kom dit – bara för att upptäcka att de endast fick se, men inte köpa. Så gjorde även jag. Den här gången kan den som är medlem i Klubb Gränby och har appen köpa godis på BonBon för ett rätt bra pris. Fast… bara måndag – onsdag mellan den 19 och den 29 januari. Tre hela dar. Wow… eller? Alltså, om antalet kunder var få förut tror jag inte att de ökar med detta erbjudande i lördagsgodis-Sverige… Nej, glöm det, det vill säga BonBon! Jag ska för övrigt försöka ligga lågt med godisintaget efter förra veckans svullande. Nästa gång jag ska köpa godis – för jag är i alla fall så klarsynt att jag vet att det lär bli en nästa gång förr eller senare – handlar jag på Chocolat där jag köpte mitt plundringsgods förra fredagen. Rent, fräscht, lock på godislådorna, bra pris och färskt godis. 

Hur som helst, jag har varit väldigt sötsugen de två senaste dagarna, men jag känner mig mycket nöjd med att dels ha Nutellaburken kvar oöppnad, dels ha tackat nej till karameller igår och kladdkaka idag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se om burken förblir oöppnad under kvällen. Eftersom jag ska till Gustavsberg och amatörvärdera Antikrundans prylar via dess app blir det enklare att låta bli Nutellan – tänk om jag skulle kladda ner mobilskärmen med… mums… denna… underbart goda…  NEJ! Tyst nu på mig! Gå och ät en kvällsmacka med ost från julen!

Livet är kort.