OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok, som våra föräldrar skulle vi ju aldrig bli…
Viktuppgången kan inte helt skyllas på medicinerna…
När jag skummar gårdagens dagboksinlägg inser jag att det där med att vi aldrig skulle bli som våra föräldrar… Det stämmer inte ett dugg! Precis som min pappa älskar jag ett par skitfula gråa skor. Och precis som min mamma köper jag en bit smörgåstårta till fredagsmiddag varje vecka och alltid två Noisette till helgen. Ifall… ifall att…
Sen sitter jag här själv, fast utan de älskade skorna på, och slukar såväl smörgåstårta som Noisette ensam. Inte konstigt att jag går upp i vikt. Löjligt av mig att skylla på medicinerna. Det handlar om att jag är ensam och uttråkad och läsa kan jag inte göra hela tiden, som min mamma sa också. Jag är fan mer ensam än hon, för hon hade i alla fall en dotter och en massa kusiner. Mitt barn fick inte leva och några kusiner har jag inte. Men jag har kontakt med två av mammas kusiner och det minskar ensamheten.
I morse läste jag ut boken om Karin.
Mobilen ringer inte så ofta, men när den gör det är det vanligen en av mammakusinerna (ett par gånger om året) eller min ex-svärmor (ett par gånger i halvåret). Mitt ex Anna ringer nån gång ibland också (en gång varannan månad?) och en bloggvän ringde förra helgen. Jag ringer tillbaka till dem ungefär lika ofta. I badrummet kvittrar fåglar när jag tänder lampan och stiger in. Så nej. Helt tyst är här inte.
Och den här inledningen kom sig av att jag läste ut boken om Karin i morse… (Länken går till min recension, som nästan handlar mer om mig än om boken, pinsamt nog.) Boken berörde mig så mycket att jag blev förvånad. Det var kanske inte så mycket dess huvudtema, pension, som alla andra teman i den.
Bokbytet gick till den andra boken jag fick i födelsedagspresent. Jag fick två hett önskade böcker av Anna. Den första, Minnet av en mardröm, har jag redan läst. Nu ska jag läsa Föraktet, tegelstenen (över 500 sidor) som bland annat handlar om Motala…
∼ ♦ ∼
Vad gör man en söndag?
Söndagar är lediga dar för mig, men vad gör man en sån dag? Under tre månader på våren går Antikrundan på söndagskvällarna, så det programmet brukar jag se på. I kväll visas del tio av tolv, vilket innebär att det snart är slut även på det nöjet.
Fram till kvällen ska tiden fördrivas, helst med nåt vettigt. Jag vaknade tidigt i morse, men hade då ändå sovit åtta timmar, vilket ju räcker. Och så drack jag kaffe på sängen, läste ut Karin-boken och skrev färdigt och publicerade recensionen samt puffade för den i sociala medier (Instagram, X, Bluesky, Goodreads och LinkedIn). Det tar sin lilla tid, men jag har ju inget annat för mig.
På förmiddagen slog jag sen på stort och gjorde äggröra och rostat bröd till frukost. Jag hade väl kunnat sitta i morronsolen på balkongen, men det blåste väldigt mycket. Köksbordet passade bättre. Så läste jag det första kapitlet i Föraktet. Boken är som sagt en gåva och ska inte recenseras, men jag skriver inlägg om alla böcker jag läser. Den här boken verkar ha mest fokus på karaktärsbeskrivningar, inte så mycket miljöer. Vi får se. Jag påbörjade ett inlägg om den i alla fall…
Äggröra och rostat bröd till söndagsfrukost med Hopptisarna och Föraktet.
Med ond rygg stapplade jag upp från datorn för att bädda, fördela veckans medicin och ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Jag duschade och tvättade håret. Sen var klockan tolv…
∼ ♦ ∼
Angorabasker i hinken, städmanisk granne och balkongläsning
Jag tog med mig ett sopberg ut till soprumet. Asså, jag förstår inte, men jag trodde att det låg en ljusgrå angorabasker i komposthinken. (Ingen bild, men du fattar, va’?) Den påsen slängdes, liksom påsen med plastförpackningar, pappersförpackningar och glas. En sak som jag inte heller har fattat är hur mycket plastförpackningar det blir. Skulle det inte dras ner på såna??? Bilen och jag åkte en sväng. Jag hade tänkt åka och tanka, men det kan vänta. Nu blev det en tur ut på landet – och hem igen. Ingenstans stannade jag, för jag behövde ingenting och jag hade ingen att hälsa på. Men i garaget träffade jag min städmaniske granne som skrattande sa att vi nu har setts två gånger och varje gång städar h*n sin bil. Trevlig prick, det där!
Det var fortfarande soligt när jag kom hem, så jag rafsade ut soffdynor till balkongsoffan och hängde där ett par timmar. Kom in i Föraktet rejält, över 100 sidor blev lästa. En Noisette slank givetvis ner också.
Sen mulnade det på och jag gick in. Regnet hängde i luften, men det skulle enligt väderappen inte regna förrän natten till tisdag. Ja ja, i morrn ska jag inte gå till jobbet och bli blöt på vägen, jag distansjobbar fram till klockan 10.30. Därefter går jag och får hjälp med mina fötter hos bästa A. Alla behandlingar utom de som gör ont är bra. Foten har gjort ont idag, ryggen likaså, men inte så mycket. Och det är ju för att jag inte gör så mycket.
∼ ♦ ∼
Söndagsmiddag med spett
Så nöjd var jag att jag smart nog hade ordnat med middag till idag redan igår. Jag köpte två kycklingspett och till dem gjorde jag några potatisklyftor i ugnen. Spetten var bara att värma i micron. Två heta såser till, några tomater och ett glas Mandato. Det blev en mycket god söndagsmiddag och jag är helt klart laddad för amatörvärdering från Bollnäs.
En mycket god söndagsmiddag idag.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
I morrn inleds en ny, men kort arbetsvecka. Jag jobbar alltså hemifrån i morrn före och efter fotbehandlingen som jag ska promenera till och från. Tisdag och onsdag är planen att arbeta på plats på jobbet. Torsdag och fredag är jag ledig, men på fredag ska jag med bilen på service, tack och lov inte förrän vid lunchtid.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 