Kära dagbok…
Filmen Ninas resa bygger på boken med samma namn av Lena Einhorn, Ninas dotter.
Minnesdagar… Nej, det vore fel att säga att en alltid firar minnesdagar. Idag är det Förintelsens minnesdag och det är rent förskräckligt att den överhuvudtaget finns. (Missförstå mig rätt nu, för 17!) Igår kväll skulle jag som vanligt somna till TV-ljudet. Jag råkade hamna mitt i Ninas resa (2005), en film baserad på en bok, som jag nån gång för länge sen har läst, med samma titel. Lena Einhorn har skrivit om sin mamma Nina och även gjort en film. Filmen utspelar sig i Polen under andra världskriget, men varvas också med scener där mamman som äldre kommer till tals. Nej… jag kunde inte somna. Jag buffade upp kuddarna i mitt trygga sovrum, satte tillbaka brillorna på näsan och tittade. Efteråt tog det en lång stund innan jag kom till ro, så nattvilan blev inte särskilt lång. En massa bilder jag sett genom åren fladdrade förbi ögonen. Bilder på utmärglade människor, ihopträngda på mindre ytor än djur, med apatiska blickar… Det är bra att Förintelsens dag finns och det är bra att den uppmärksammas, inte firas. Vi behöver var och en få en tankeställare när vi klagar över sånt som för lite nattsömn, skrivbordslunch bestående av en macka med mera.
En bild ur filmen Ninas resa.
Livet är skört, det är kort och det enda vi vet är att det en dag slutar. Men vi vet inte när. Att ta tillvara på det som är nu har blivit mycket viktigare för mig idag än det var för bara några månader sen. Förra året uppnådde jag målet att få ett fast jobb och därmed en sorts trygghet i tillvaron. Nu har jag nya mål, bland annat därför att jag med mina erfarenheter de senaste tio åren vet att tryggheten är en chimär. Och det gäller att hålla drömmar vid liv – och att leva just nu. Jag tänker ibland på att jag sa just det till lilla mamma medan hon levde att hon skulle leva nu, göra det hon ville eller mäktade med, unna sig. Kanske ser hon min aningen ändrade livsstil och applåderar den genom två av hennes växter som fick flytta till mig. En av mammas många orkidéer bär flera knoppar och hennes novemberkaktus har just börjat blomma! Jag ser på dem, tänker på mamma, gråter en skvätt, men känner hennes närvaro i blommorna.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Oscar fick sin första peng från mig idag.
Jag hade ett samtal med min bank idag. Det var följden av att jag vill leva just nu eftersom jag inte vet om jag lever i morgon. Att samla pengar på hög känns… futtigt och meningslöst. Jag kan ju ändå inte ta med dem när livet är slut. Då är det bättre att jag och andra får glädje av dem när det nu går. Det är ett av mina nya livsmål. Och idag, till exempel, får Oscar sin första peng till vård och skola från mig. Hör jag en enda svensk unge gnälla på plugget tänker jag sätta den ungen på ett plan till Uganda, där Oscar bor, för att få lite perspektiv.
En rejäl fredagsfika idag.
Det känns väldigt konstigt att efter denna långa inledning gå över till fredagsfika på jobbet. Men idag firade vi faktiskt sjösättningen av ett jätteprojekt. Det finns fortfarande svallvågor som kräver akuta insatser. Fast det var lite gulligt när herr Fredag, som har varit projektledare, bjöd på hemfixad variant av cheesecake med clementiner. Jag vägde mig i morse och det jag har gått upp i vikt sen jag började äta mer har jag gått ner under veckan. Därför tillät jag mig att äta såväl sedvanlig fredagsbulle som den hemfixade kakan. Vid skrivbordet, framför datorn, eftersom jag behövde jobba samtidigt, förstås. Jag klagar inte, men en kan väl säga att magen blev upprorisk…
Jag ska läsa i ljuset från den omgjorda fotogenlampan.
Det är nu helg igen. Veckorna går så snabbt när det är mycket att göra på jobbet. Nästa vecka trappas det upp ytterligare, men det känns både bra och roligt. Nu väntar emellertid två dars vila. Eller vila och vila… då måste en ju ta tag lite i sitt hem som tycks förfalla rätt snabbt. Jag ska bädda rent, dammsuga, tvätta och rensa ur mina köksskåp. Nej, vi slänger inte mat i min familj, men nu måste jag nog göra det – jag lagar ju så sällan mat. Bakar gör jag aldrig och därför blir det lite mjöl och sånt som tyvärr går i komposthinken. På lördag kväll ska jag i alla fall skärpa till mig vad gäller matlagning och fixa en lasagne på kycklingfärs. Den tid i helgen som blir över ska ägna mig åt att läsa. Jag har två böcker för recension just nu. Den jag började läsa igår har jag redan kommit knappt halvvägs i. Det är en bra bok och då går det alltid snabbare att läsa. Dessutom har jag ju så många mysiga ställen att sitta och läsa på här hemma, numera.
Gårdagens diplom.
På tal om gårdagen var jag i Västervik då och amatörvärderade föremål i Antikrundan via min app. Inledningsvis gjorde jag en del missar, men jag tog några fullpoängare. Mina värderingar räckte emellertid bara upp till ett diplom för mitt intresse, inte mina kunskaper. Men det är OK, jag gör detta ju bara för att det är kul. Och lärorikt.
Kvällen sänkt sig över New Village och mig. Två glödlampor fick bytas när jag kom hem, de hade gjort sitt i vintermörkret. Själv har jag gjort mitt vad gäller arbetsveckan. I kväll har jag också betalat det som ska vara ett minne över lilla mamma under de kommande åren – hennes namn har blivit inskrivet på gravstenen. Pappa och mamma står tillsammans i text, i alla fall. En vacker vårdag, som lär bli en personlig minnesdag för mig, ska mammas aska få vila intill pappas också. Jag saknar er så, men ni två är äntligen tillsammans igen. Det är en tröst i den tanken.
Det finns en tröst i tanken att mamma och pappa är tillsammans igen.
Livet är kort.
Vad är verklighet och vad är illusion? Det är nåt som Julia tvingas fundera över när hon vaknar på sjukhuset. Där har hon hamnat sen en granne hittat henne sjuk och förvirrad i sin lägenhet. Hjärnhinneinflammation är diagnosen, men med den kommer en obehaglig minnesförlust. Det enda Julia minns är att hon följt efter nån i en labyrint av korridorer.
Jag upptäckte författaren 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 