Kära dagbok…
Från och med idag och till måndag nån gång är jag ensam hemma med familjen Katt. Det har inte gått många timmar och jag känner mig inte särskilt ensam. Däremot börjar jag bli bekymrad på riktigt för min mentala hälsa. Eller snarare min cykliska demens. Fisken jag åt till middag i torsdags kväll har uppenbarligen inte gjort nån nytta. Det sägs ju att en blir smart av fisk. Hmmm…
Torsdagkvällens laxmiddag har inte gett nåt resultat.
Överenskommet idag var att fixa lite med bilen och därefter hämta upp Biografmaskinisten för en tur till Annas snälla mamma och hennes L. L hade nämligen en stadig och bra cykel som skulle passa Biografmaskinisten. Det gjorde den, även om cykling kräver lite övning. Jag fattar inte varför herrcyklar har en stång, det kan ju vara rentav skadligt. Biografmaskinisten klarade första cykelturen helskinnad. Jag tog bilen.
Biografmaskinisten, vid den orange pilen, på sin första cykeltur som vuxen.
Plötsligt har vi två nycklar till Biografmaskinistens cykel.
Vi strålade samman i ett hörn nära Main Street och fick fin hjälp hos en lokal cykelreparatör med att sänka sadeln och köpa ett lås. Sen skulle jag försöka vara en god och pedagogisk bonusmorsa och förebild genom att be om en av de fyra cykelnycklarna att förvaras hos sambon och mig tillsammans med Biografmaskinistens hemnycklar ifall ordinarie cykelnyckel skulle tappas. Gissa vem som tappade nyckeln. Jag. Senila Damen tappade den i bilen, under passagerarsätet. Nyckelhelveten var… borta. Jag sökte med ficklampan på mobilen utan framgång. Till sist blev jag tvungen att be om en ny innan jag skjutsade hem Biografmaskinisten som behövde vila ett par timmar innan kvällens arbetspass. Efter ett nytt efterforskningsförsök när jag kom hem hittade jag nyckel nummer ett – under mitt säte, förarsätet. Så nu har vi plötsligt två nycklar till Biografmaskinistens cykellås.
Jag ska försöka att inte göra nåt som kräver alltför stor tankeförmåga idag eller kom ihåg, framför allt. Den senaste tiden har jag gjort så många konstiga saker och glömt än det ena än det andra. Jag håller mig nog hemma och försöker läsa ut min bok på gång. Och fortsätter min rapport från dagarna i Motala, förstås. Idag skriver jag medan jag kör ett rengöringsprogram på tvättmaskinen. Maskinen luktar nämligen… inte gott.
Läsning och kaffe blir det idag.
∼ ♦ ∼
Här kommer nu fortsättningen på Motala-resan, den andra heldagen tillika min andra semesterdag.
Tisdagen den 16 juli 2019
Efter en härlig frukost inledde vi dan med att välja vilket fordon vi skulle ha för dagen: en Morgan, en Lamborghini eller en båt. (Morganbilen och Lamborghinin kommer förstås från Motormuseet.) Kanske en leksaksbil? Äh, vi tog vår käre vän och trogne följeslagare Clark Kent* och drog till Vadstena a k a Stöllestan. Varför den kallas det senare får intresserade fråga mr G om, för det är hans benämning på sin hemstad, inte min. Men jag kan tänka mig att det har att göra med att stan en gång hade ett av Sveriges största mentalsjukhus, Birgittas sjukhus, BS, kallat i folkmun. Idag finns där främst rättspsykiatri och chefen där är eller har åtminstone varit, hör och häpna, en gammal kompis till mig.
Anna var inne på att ta Morgan till Stöllestan…
…medan jag föredrog Lamborghinin, som startade denna tisdag!
Eller skulle vi sno en tysk båt?
Leksaksbil, kanske,
Nåt sjukhus eller rättspsyk skulle vi emellertid inte besöka. Efter att ha parkerat – gratis! – tog vi en tur upp på stan. Den var som en riktig höstdag ute, blåsigt, kallt och regnigt. Därför inledde vi med lite shopping och en fika. Eller… jag shoppade som vanligt ingenting, men jag provade åtminstone ett par skjortor. Eftersom jag såg ut som en gris i båda, lät jag skjortorna stanna kvar i affären och smockade i mig inte bara en kaka till kaffet utan två på BagarBerget. Efteråt ångrade jag att jag inte hade köpt muggen som skulle ha passat mig perfekt, den med böcker på…
Varför unnade jag mig inte en ny mugg?
Eller en klubba, jag menar en bok?
Eller en rolig ara-skjorta?
Nej i stället smockade jag i mig på BagarBerget.
TVÅ kakor till kaffet.
Det var tur att vi hade fikat rejält, för sen skulle vi ju vara lite kulturella. Vi traskade ner till hamnen och där såg jag en före detta choklad- och glacekiosk och Vadstena slott, där hertig Magnus (sinnessjuk) hade bott. Men se Hamnschweizeriet, ett konditori, fanns det inte ett spår av. Vi kikade mest på slottets utsida, jag kikade på en slottstoalett, för sånt behöver en göra ibland. Anna ville hellre stå ute i regnet i sin Vadstenaköpta regnkappa som inte läckte.
En före detta choklad- och glacekiosk vid slottet.
Vadstena slott från ena sidan.
Vadstena slott vid ingången.
Anna i sin nya regnkappa.
Vadstena slott sett från borggården.
Vadstena är känt för många saker. Förutom mentalsjukhuset och hertig Magnus är det känt för sina knypplade spetsar, men framför allt den heliga Birgitta och hennes kloster. Klostret är fortfarande aktivt idag och hade åtta nunnor 2015, okänt hur många 2019. Vi promenerade längs med sjön för att glo på det sakrala i Stöllestan. Det blåste friskt och tanken på att bada kändes synnerligen fjärran.
Vid Vättern i Vadstena.
Ganska fin är sjön även i Vadstena, men en kan inte bada mitt i stan.
Småbåtshamnen i Vadstena.
Det blåste friskt och vågorna gick rätt höga.
Tanken på att bada var ändå fjärran…
Vi nådde klosterruinerna först. Det var både intressant och spännande att läsa om det gamla klostret av vilket endast en del grunder finns kvar. Vadstena klosterkyrka fick förstås också ett besök, trots att där ägde rum en begravning. Vi smög tysta in i kyrkan och jag tände ljus för mamma och pappa. På väg tillbaka till bilen passerade vi nunnornas gästhem och tittade in där. Jag har många gånger tidigare öppnat den dörren i samband med en väns besök och vistelse där. Nunnornas kapell fick vi bara gå in i utanför själva kyrkorummet, men vi såg faktiskt en livs levande nunna som grejade där inne.
Det var spännande att gå bland ruinerna.
Anna läser om klosterruinerna.
Taket i Vadstena klosterkyrka.
Jag tände ljus för mamma och pappa.
Ett vackert fönster ovanför den heliga Birgittas relikskrin.
Mera tak och en orgel i Vadstens klosterkyrka.
Dörren till Vadstenanunnornas gästhem har jag öppnat flera gånger tidigare.
Anna på väg till nunnornas kapell.
En livs levande nunna grejade inne i kapellet.
Jag köpte faktiskt en sak i Vadstena. Det var en ängel med texten ”Alltid älskad Aldrig glömd” på. Jag tänkte att den skulle passa på graven, för jag kan ju inte åka dit så ofta som jag vill för att sätta blommor. Nu sköter Motala griftegårdsförvaltning om graven och utsmyckning i form av penséer till våren, tagetes till sommaren och en liggare till allhelgona. Vännen FEM besöker graven ibland och lämnar en blomma. Men jag vill ju också… Efter Vadstenabesöket – och två passager över ”Brona” förstås! – skjutsade jag Anna till hotellet för att fixa till sig och vila en stund medan jag åkte upp till mormor, morfar, mamma och pappa med min ängel. Det blev riktigt fint tyckte jag, fast det kändes som om det var en övervikt av blommor och utsmyckning för mina föräldrar. Söndagens rosa rosor hade överlevt regnet, men jag ville ju att alla fyra skulle få rosor. Det fixade jag dan därpå.
Jag köpte den här ängeln i Vadstena.
Söndagens rosa rosor var fortfarande OK.
Ängeln med texten ”Alltid saknad Aldrig glömd” blev fin vid graven.
Den sista kvällen i Motala tillbringade jag med mina två bästa och äldsta vänner i vänskapsår mätt samt min kära. Jag hade önskat att vi kunde stannat längre, men dels har vi tre katter som behöver tillsyn, mat och sällskap, dels skulle Anna strax iväg på nästa tripp, denna gång med sin yngste son. I vart fall är jag så tacksam för vänskapen med vännerna Mia och FEM och att den trots kringelikrokar finns kvar efter snart 50 år. Hur många har såna långa vänskaper? Vi åt och drack gott också på Berggrens öltapp och jag åt en burgare utan bacon och provade två spännande sorters öl. Det ena ölet var lokalt och bland annat gjort på hallon, det andra smakade persika.
Sen skildes vi åt efter middagen. Vännen FEM har en händelserik tid att se fram emot och vännen Mia hoppas jag få träffa i Uppsala i höst. Anna och jag avslutade kvällen med ytterligare ett glas vin respektive en öl i hotellrestaurangen medan vi tittade på regnbågen. Den här resan har varit precis så fin som jag hade hoppats på. Fast när vi kom upp till hotellrummet gled vi isär lite och fick nästan owinge poleisen!!!
Vännerna Mia och FEM på Öltappen…
…och en lite oskarp Anna.
Lokalt hallonöl.
Persikosmakande öl och en brugare utan bacon till mig.
AIKblommor?
Nu är Barbro Westerholm bortom regnbågen.
Hotellsängarna gled isär…
På onsdagen skulle vi packa ihop och resa hem. Gjorde vi det???
To be continued…
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
I våras gjorde jag en ny författarebekantskap, 
För tillfället har jag inga recensionsböcker på gång. Däremot har jag semester. Vad passar väl bättre då än att ta välja en deckare, tillika den tredje av fyra pocketböcker som jag fick av vännen FEM i maj?! 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 