Vem fan är Tofflan?
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
Tofflan läser just nu
Tofflan på LinkedIn
Senaste kommentarer
Läsvärt hos andra!
RSS inlägg
RSS kommentarer
Twinglylänkare- Ett fel har uppstått, webbflödet är förmodligen nere. Försök igen senare.
-
-
-
Tofflan på LinkedIn
Senaste kommentarer
Ett vin: Tommasi Graticcio Appassionato 2014
Ett inlägg om ett vin.
En kryddig italienare, med smak av smörkola, enligt mina smaklökar.
Gårdagskvällen omfattade besök på Costas. Där intog vi en grekisk middag, det vill säga kött respektive kyckling, mycket vitlök, fetaost etc. Och till det valde jag ett italienskt vin. I vanliga fall brukar jag välja ett vin från landet vars mat vi ska äta, men vinlistan visade inte upp nåt intressant. Därför föll valet på en italienare, Tommasi Graticcio Appassionato (2014). Tommasi-vinerna är det nämligen aldrig nåt fel på och jag har hittills inte smakat nåt otäckt. I dyraste laget blev dock detta vin, 390 kronor på lokal, 89 kronor på Systembolaget (nr 5354). DET är i hutlösaste laget, tycker jag, med 300 kronors påslag.
Så här skriver Systembolaget om vinet:
”Kryddig, aningen utvecklad smak med inslag av fat, torkade körsbär, kanel, russin och choklad. Serveras vid cirka 16-18°C till rätter av lamm- eller nötkött.
Vinet lämpar sig med all säkerhet för lamm och definitivt för nöt (jag hörde inte Fästmön klaga), men fungerade utmärkt även till kyckling och, som sagt, mycket vitlök. Jag tyckte konstigt nog att smaken gick lite åt smörkola, men det var möjligen mina smaklökar som spelade mig ett spratt efter att vi intagit ett glas torrt mousserande vin till förrätten.
Till den grekiska maten smakade det här vinet alldeles utsökt. Som så ofta får även detta Tommasi-vin högsta Toffelomdöme.
Livet är kort.
Publicerat i Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vin
Märkt choklad, Costas taverna, fat, förrätt, fetaost, grekisk mat, grekiskt, hutlöst pris, italienskt, kanel, kött, kryddig, kyckling, lamm, middag, nöt, omdöme, rödvin, russin, smaklökar, smörkola, Systembolaget, Tommasi Graticcio Appassionato (2014), torkade körsbär, torrt mousserande, vitlök
Lämna en kommentar
Lustjakt
Ett inlägg om en bok.
I början på veckan hittade ett blått paket med en bok ner i min postbox. Det var gulliga Annika & Vera som sände mig den egna boken Lustjakt. På mammas födelsedag i somras kom boken ut och det var författarnas debutroman. En debutbok är inte alltid det bästa en författare åstadkommer under sitt liv. Att skriva en debutbok tillsammans med nån kan vara en riktig utmaning! Så ja, jag hade en del förutfattade meningar innan jag grep mig an boken. Men jag var samtidigt väldigt nyfiken. Och den där nyfikenheten höll i sig genom hela läsningen. Igår eftermiddag tvingade jag Fästmön att vänta tills jag hade läst ut boken innan vi drog ut på äventyr!
Huvudpersonen är Jessika Ström och hon letar kärlek på nätet! Visserligen har hon haft en och annan lesbisk kärleksaffär, men det är främst en man hon söker – och en man hon börjar träffa. Strax innan har en kvinna omkommit i en villabrand, nåt som visar sig vara ett mord. Och av nån anledning blir Jessika Ström inblandad i det hela. Polisen Lennart hittar tillsammans med tant Lilly, granne till Jessika, vissa kopplingar mellan Jessika och mordet. Jessika själv drabbas av dödsfall i familjen och reser med sin nyfunne kille till Thailand. Att hon ska förvara en groda i sin handväska är inget hon har en aning om före resan… Kanske kysste hon grodan, för strax finner hon sin… prinsessa…
Alltså jag gillar den här boken från start. Jag kommer snabbt in i handlingen även om jag tycker att den bitvis spretar lite. Jag gillar språket, som flyter lätt och lockar till vidare läsning. Några små stavfel och ett och annat talspråksord finner jag, men faktum är att det lite grann passar in i berättelsen. Den här berättelsen är spännande och bitvis väldigt otäck. Samtidigt får läsaren vara med om en kärlekshistoria som får åtminstone mig att både le och skratta. Ibland hoppar berättelsen framåt en bra bit i tiden, men även det känns rätt OK. Och självklart kan jag inte låta bli att undra hur mycket i berättelsen som faktiskt är självupplevt… Men DET får författarna behålla för sig själva!
Toffelomdömet blir det högsta. Det är spännande och roande läsning och jag vill snart läsa uppföljaren!
Livet är kort. Vissa böcker är sån roande läsning.
Publicerat i Böcker, Familj, HBTQ, Personligt
Märkt Annika & Vera, Annika och Vera Ahlverström, bitvis otäck, blått paket, dödsfall, debutbok, deckare, födelsedag, författare, förutfattade meningar, flyta lätt, groda i handväskan, handling, internet, kärlekshistoria, kyssa groda, läsa, le och skratta, lesbisk kärleksaffär, litteratur, locka till vidare läsning, Lustjakt, mamma, mord, nyfiken, omdöme, otäck, polis, postbox, prinsessa, resa, roande, självupplevt, spännande, språk, spreta, stavfel, talspråk, Thailand, uppföljare, ut på äventyr, utmaning, villabrand
Lämna en kommentar
Lördagsförmiddag, den första i oktober 2016
Kära dagbok…
Det är oktober i höstgult i fotoalmanackan.
Den som sover syndar icke. Men den som sover för länge i Toffelhemmet en helgmorgon straffas med att inte få ligga kvar och läsa och dricka kaffe i sängen. Ja, jag är min egen hårdaste domare och jag kan vara väldigt tuff mot mig. Samtidigt är det en lättnad varje gång jag säger det så nån hör eller skriver det så nån kan läsa det. För en dag kanske detta ordbajsande gör mig snällare mot mig själv..?
När jag väl masat mig ur goa sängen, tagit medicin och en huvudvärkstablett (nej, jag var inte på fest på fredagskvällen även om det kändes som det), vände jag blad i fotokalendern. Oktober… Bilden för månaden går i gult och är en av de höstbilder jag har tagit som jag är nöjdast med. Motivet är nånstans i 4H-gårdens krokar här i närheten, taget en höst när jag fortfarande kunde promenera dit OCH till Stormarknaden…
Oktober var min pappas månad. Han föddes på Toredagen och gick bort för över tio år sen nu. Men han lever kvar i mitt minne och framför allt i alla de fina och roliga bilder han tog av sin dotter, bilder som understundom visas upp på en blogg nära dig och ett Instagramkonto… Och numera är oktober även mammas månad (namnsdag) och yngsta bonusdotterns (födelsedag).
Jag behövde uppenbarligen sova idag. Det blev nästan tio timmars sömn på raken. Kanske inte så konstigt att en vaknar med huvudvärk då… Nån större fest var jag som sagt var inte på igår kväll – till skillnad från somliga som var ute och drack drinkar. Det var Annas sista arbetsdag på gamla jobbet igår. Jag har fått en rapport nu på förmiddagen och det glädjer mig att arbetskamraterna visade henne en sån uppskattning som de gjorde. Sen tycker jag att arbetsgivaren borde skämmas. Efter 30 år på samma arbetsplats – dock inte i samma arbetsgivares tjänst (det är ju så det blir när kommunen leker företag med sina verksamheter) – tycker jag att hon var värd mer än bara ordet tack…
Min fest igår kväll bestod av en skål blandade bågar, en starköl och ett tredjedels glas rödvin.
Nä, nån större fest blev det inte igår. Jag tryckte i mig en kexchoklad innan jag dammade. Sen blandade jag dolce cheez-ringar med flamin’ hot cheez cruncherz i en skål och tog med mig in till vardagsrummet tillsammans med en öl. Uppkrupen i bästefåtöljen läste jag om Jessika och Erikas öden och äventyr och hade det bara gott. Ett tredjedels glas rödvin blev sömnpillret innan jag somnade ifrån världen.
Jag hade hoppats på ett par timmars läsning i sängen när jag vaknade idag. Men, som sagt, domaren sa sitt och det blev en halvtimme vid köksbordet. Efter ett långt samtal med Anna tog jag mig i kragen och gjorde lite nytta. Jag bäddade, dammsög, städade av i badrummet och på toa och fixade en snabb frukost.
Det blev en halvtimmes läsning och kaffedrickning vid köksbordet i stället för sängmys.
Utanför fönstren blåser det fortfarande, men himlen är så där härligt klarblå. Eftersom vi är lite halvsega båda två idag har vi bestämt att lördagens huvudaktivitet ska bli en middag på stan, troligtvis nåt grekiskt. Anna tar en promenad över hit i eftermiddag. Innan vi bussar in till stan måste vi traska över till Tokerian och inhandla lördagsgodis – sånt kan en uppenbarligen inte vara utan. Min hälsporrefot är hyfsad idag, likaså knäet tillhörande samma ben. Höften känner jag av en del. Gissningsvis hänger hela skiten ihop och det är också det, förutom eventuell kortisonbehandling, jag ska prata med doktorn om den sista dan i den här månaden.
Nu ska jag springa in i duschen och fräscha till mig innan älsklingen kommer. Kanske hinner jag läsa en stund medan jag väntar på att mina guldlockar (<== ironi) ska torka.
En go’ lördag önskar jag dig som har läst hela det här inlägget! Ni andra får väl ha det rätt bra ni också…
Livet är kort. Det är en helg också.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Sociala medier
Märkt 4H-gården, alkohol, arbetsgivare, arbetskamrater, arbetsplats, badrum, bästefåtölj, ben, bild, blåsa, buss, damma, dammsuga, den som sover syndar icke, doktor, dolce cheez, dotter, dricka kaffe, drinkar, dusch, Farnese Montepulciano d'Abruzzo Colline Teramane 2009, födelsedag, fönster, fest, fin, flamin' hot cheez cruncherz, foto, fotokalender, fredagskväll, frukost, go' lördag, Gränby centrum, Gränby köpstad, Gränbystaden, grekiskt, guldlockar, gult, halvseg, hälsporre, höft, höra, höstbild, hem, huvudaktivitet, huvudvärk, huvudvärkstablett, Instagram, kexchoklad, klarblå himmel, knä, kortisonbehandling, läsa, lördag, lördagsgodis, leka företag, litteratur, Lustjakt, mamma, medicin, middag, min egen hårdaste domare, namnsdag, oktober, ord, ordbajsande, pappa, promenad, rödvin, rolig, saga, säng, sömn, sömnpiller, sista dagen på jobbet, skål, skriva, snäll, sova, sova för länge, städa, straffas, ta mig i kragen, tack, toa, Toredagen, torka, tuff, Uppsala kommun, vardagsrum, verksamhet, Willys, yngsta bonusdottern
10 kommentarer
Fredagen den 30 september 2016: Fredagsbullar, höstfärger, planerat och uppdaterat
Kära dagbok…
Så var ytterligare en arbetsvecka till ända. Den här veckan har jag inte känt mig fullt lika pressad och stressad – i alla fall inte mot slutet. Det handlar mycket om bra samtal jag hade med dels Palle Kuling, dels NK*. Det är aldrig fel att få hjälp att se sig i spegeln. Att det blir snabba ryck får jag leva med, det ingår i jobbet. Det gäller bara att bromsa när det blir för många eller enbart snabba ryck. Jag vill liksom ändå ha en öppen dörr så att kollegor som behöver min hjälp i jobbet känner att de kan titta in. Kanske har jag inte möjlighet att hjälpa dem just då, men de ska ändå kunna få boka en tid. Att ha glas i dörren till kontoret är faktiskt inte fel. Även en stängd sån dörr signalerar
”Upptagen! Stör ej!
En öppen sån dörr signalerar förstås
”Välkommen in!
Enter!
Eftersom det är fredag idag fanns det bullar. Jag pressade mig en kopp gott kaffe till bullen – och fann sen att jag var ensam i min hörna på jobbet. Mejlade snabbt mitt favvo-team och frågade om jag fick fika med dem – det gick så bra. Samtidigt passade vi på att prata lite jobb inför ett gemensamt möte vi ska på nästa månad.
Nyhetsbrevet gick ut klockan tio som planerat. Nästa vecka blir det lite speciellt, för då ska jag göra allting färdigt, men nån annan får trycka på knappen. Det finns tyvärr ingen möjlighet till tidsinställd publicering i verktyget som här på WordPress och jag ska vara annorstädes på möte.
Foten med tillhörande knä har plågat mig idag och jag haltar faktiskt av och till. Jag har kontaktat min doktor och fått en tid om ungefär en månad. Då hinner jag få den sista laserbehandlingen av min naprapat innan. Doktorn och jag ska diskutera kortisonbehandling, troligen spruta. Eftersom jag tidigare har fått sprutor i mina onda axelleder är jag inte särskilt rädd eftersom det blev så bra. Men med fötterna är det lite andra risker än en led, förklarade naprapaten. Därför vill jag prata först, fråga och få veta mera innan nån sprutnål sticks i min onda fot.
Vilka härliga färger hösten har!
Möten bokas, möten avbokas. Plötsligt fick jag tid att träffa H för en pizza i Kåbo på lunchen. Jag unnade mig en hel timme, faktiskt. Tyckte att jag var värd det efter bra utförd arbetsvecka där jag kunde bocka av allt jag hade planerat att göra och allt som kom in akut. Fick en stund över för sol och ljus också och passade på att ta en bild på ett fantastiskt orange hus, klätt i röda höstlöv, mot en knallblå himmel. Bara ett hus, bara lite färg, men å, så vacker hösten är med sina härliga färger!
Efter lunchen hann jag inte anfallas av paltkoman. Först hade jag ett förmöte till eftermiddagens andra möte sen hade jag eftermiddagens första möte och därefter eftermiddagens andra möte. (Hängderu me?) Möte nummer två handlade om att ta fram en kommunikationsplan i ett projekt. Jag tror att samtliga inblandade var glada för den ”mall” jag hade tagit med mig. Vi påbörjade arbetet, men så blev en av oss tvungen att avvika akut. Projektledaren skriver nu in det som saknas innan vi stämmer av nån gång i början på veckan, kanske justerar texten och sen antas planen förhoppningsvis.
I kväll händer inte mycket för min del. Jag skuttade över till Tokerian när jag kom hem, passerade soprummet på vägen, och inhandlade ägg, pastej och nåt i grönsaksväg (på Tokerian, alltså, inte i soprummet) medan datorn gjorde en massa uppdateringar som jag inte har OK:at. Det är en STOR nackdel med Windows 10 att den bara plötsligt uppdaterar. Länge!!!
”…bättre skyddad online…” kan jag få KOMMA online nån gång idag, dårå?!
Strax ska jag gripa tag i en dammtrasa. Sen blir det nog inte mycket mer nyttigt gjort i afton. Dammsugaren får stå kvar i städskåpet till i morgon förmiddag. Jag är väldigt glad att jag strök igår kväll, för efter dammningen kan jag ägna mig åt ost, kex och vin och min bok på gång. Gulliga författarna Annika & Vera sände mig ju boken i veckan. Igår kväll blev det bokbyte. Och tro det eller ej, men jag har redan hunnit läsa 122 sidor i Lustjakt! Det ger dig kanske en aning om vad jag tycker om dess läsvärdhet..?
Bokbyte igår från ett försvinnande till ren (?) lustjakt.
Nu hoppas jag att du får en bra helg med möjligheter att göra det som är bra för just DIG! Själv ser jag fram emot lördag och söndag med Fästmön.
*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats
Livet är kort. Låt det vara lite gott också.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner, Vin
Märkt allt akut, allt planerat, Annika & Vera, arbetsvecka, avboka, ägg, öppen dörr, bocka av, boka, bokbytre, bra, bulle, Dagbok från ditt försvinnande, dammsugare, dammtrasa, dator, doktor, eftermiddag, Farnese Montepulciano d'Abruzzo Colline Teramane 2009, favvoteam, färg, förmöte, fötter, fika, fråga, fredag, fylla i, glasdörr, grönsaker, hälsporre, höst, helg, hjälp, hus, inte rädd, justera text, Kåbo, kex, knallblå himmel, knä, kollega, kommunikationsplan, kontor, kortisonbehandling, laserbehandling, läsa, läsvärd, lördag, litteratur, ljus, luft, lunch, Lustjakt, mall, möjligheter, möte, mejl, nackdel, naprapat, NK, nyhetsbrev, ond fot, onda axelleder, orange, ost, Palle Kuling, paltkoma, pastej, pizza, prata, prata jobb, pressa kaffe, pressad, projekt, projektledare, röd, risker, samtal, söndag, shopping, soprum, spegel, spruta, sprutnål, städskåp, stämma av, stängd, stör ej, stressad, stryka, tidsinställd publicering, uppdatera, upptagen, välkommen in, Willys, Windows 10, WordPress
Lämna en kommentar
Dagbok från ditt försvinnande
Ett inlägg om en bok.
Vad är egentligen sorg? Det jag med visshet kan säga är att sorg är nåt högst personligt. Det handlar om hur vi känner, vad vi känner – var och en. Malin Lagerlöf har skrivit en bok baserad på dagboksanteckningar om tiden efter maken Daniel Lind Lagerlöfs försvinnande/drunkning/död. Troligtvis föll han från en klippa ner i vattnet där han befann sig med två kollegor/vänner för att rekognoscera inför en filminspelning. Jag har just läst ut den lilla boken Dagbok från ditt försvinnande. En liten bok som rymmer så mycket tänkvärt mellan pärmarna.
En vanlig dag inträffar katastrofen. Daniel försvinner och har troligen drunknat. Hans kropp återfinns aldrig. Malin blir änka med tre små barn, varav det yngsta bara är några månader. Katastrofläge. En är aldrig beredd på katastrofer. Det finns ingen tidpunkt när det är bäst att katastrofer inträffar. De bara sker. Jag är glad för Malins skull att hon hade/har ett sånt fantastiskt socialt skyddsnät omkring sig av familj och vänner. För när det allra värsta händer, när tillvaron kollapsar, behöver en stagas tills en har kommit på fötter igen.
Malin Lagerlöf skriver om sorgen och saknaden och tillvaron efter Daniels död. Hon gör det rakt på sak. Det blir inget gnäll eller ältande. Tvärtom är hon öppen och tydlig med vad som var svårt. Konstaterande. Hon lindar inte in, blir inget offer. Det är nästan så att omgivningen har det svårare att möta henne, hon som är den närmast sörjande, än tvärtom. Jag blir faktiskt väldigt förtjust över de råd hon stoppar in här och var i boken, till exempel Fem råd till dig som möter en änka. Det handlar om att våga fråga hur läget är, men också att våga stanna och lyssna på svaret.
Bokens senare del handlar om hur Malin går från att ha varit vi till att bli jag. Resan är inte enkel, men hon kommer så småningom till en punkt när hon har ljusa stunder och kan känna lite spänning när hon funderar över…
”[…] Vem är jag när jag bara är jag? […]
Tiden går och den läker inte alla sår, men det som gör ont mildras. Traditioner förändras och blir nya traditioner. Och har en änka och faderlösa barn rätt att vara glada igen? Är det inte ett svek att de skrattar? Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag läser om barnet C:s födelsedag:
”[…] C:s födelsedag. Hade problem eftersom det var både tårta, paket och bebis att bära på. E tog bebisen. Jag bar först in tårtan och gick sen tillbaka för att hämta paketen. Det blev så brutalt tydligt att någon fattades.
Senare utbrister C: Åh vilket bra liv jag har!
Det är så skönt att höra, men samtidigt känns det konstigt. Om du såg oss nu – skulle du bli chockad över att vi skrattar så mycket och är så glada? Skulle du tycka att vi svek? […]
Det här är en sån bra och tankeväckande bok att jag inte för ett ögonblick ångrar att jag köpte den (i lördags). Toffelomdömet blir det högsta. Alla som har gått igenom nåt svårt eller som har nån närstående som gör det… detta är snudd på en handbok!
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Personligt
Märkt älta, änka, öppen, bebis, bra liv, chockad, Dagbok från ditt försvinnande, dagboksanteckningar, Daniel Lind Lagerlöf, död, den närmast sörjande, drunkna, drunkning, en vanlig dag, faderlös, falla, fattas, födelsedag, försvinnande, förtjust, Fem råd till dig som möter en änka, filminspelning, glad, handbok, inget gnäll, inget offer, jag, katastrof, katastrofer, katastrofläge, klippa, kollapsa, konstaterande, kropp, lindar inte in, litteratur, ljusa stunder, make, Malin Lagerlöf, mildras, närstående, omgivning, paket, råd, rekognoscera, resa, saknad, skratta, små barn, socialt skyddsnät, sorg, spänning, stagas, svek, tankeväckande, tänkvärt, tårar, tårta, tiden läker inte alla sår, tillvaro, tradition, tydlig, vatten, våga fråga, våga lyssna på svaret, vi
2 kommentarer
Säsongsstart: Dicte
Ett inlägg om ett TV-program.
Det är verkligen inte fel med några riktigt bra TV-serier så här på hösten. Fast det blir jobbigt när de ligger i TV-tablån samma kväll. Visst kan en utnyttja TV-kanalernas Play-tjänster, men känner jag mig själv skulle jag glömma bort att titta, helt enkelt. I tisdags, en timme före Fångade på SvT1, var det start för tredje säsongen av Dicte på TV4. Jag gjorde helt enkelt så att jag spelade in Fångade på DVD-hårddisken (klokt beslut eftersom jag somnade ifrån programmet) och tittade på Dicte.
Säsong tre inleds med att journalisten Dicte gifter sig med fotografen Bo. Det är ett fantastiskt kyrkbröllop med en stolt brudgum, en vacker brud och bara glada ansikten. Men bröllopspresenter och bröllopsresa får vänta, för Bo ger sig ut på ett fotouppdrag i ett krigshärjat land. Han och en svensk kollega blir tillfångatagna som gisslan. Kidnapparna kräver miljoner för Bo.
Det är onekligen en ruggig och spännande säsongsstart. Det hela är mycket realistiskt skildrat. Krig och kidnappning är aldrig vackra saker, men lite för otäcka för min smak i en polisserie. Det är som om jag har nått en gräns. Jag pallar inte krig – jag skulle vilja se nåt som bara handlar om vanligt polisarbete här hemma – eller i Danmark, dårå (Dicte-serien är ju dansk).
Icke desto mindre får premiäravsnittet för säsong 3 av Dicte högsta Toffelomdöme. Det här är bra TV.
Livet är kort.
Publicerat i Personligt, TV
Märkt bröllopspresenter, bröllopsresa, Danmark, dansk, Dicte, DVD, Fångade, fotograf, gifta sig, gisslan, glada ansikten, höst, journalist, kidnappad, krig, kyrkbröllop, nå en gräns, omdöme, otäck, pallar inte, play, polis, polisserie, premiäravsnitt, ruggig, säsong 3, säsongsstart, spännande, stolt brudgum, svensk, Sveriges Television, SvT, tisdag, TV-serier, TV-tablå, TV4, uppdrag, vacker brud
Lämna en kommentar
Torsdagen den 29 september 2016: Time flies…
Kära dagbok…
Jag kommer från naprapaten. Med en halvtimme kvar av arbetsdan är det liksom ingen idé att åka tillbaka till jobbet. Dessutom blir jag väldigt trött efter behandlingen. Idag har jag fått tre nålar instuckna i hålfoten och under hälen där smärtan är som värst. Därefter blev jag laserbehandlad och slutligen knådad, hårt, i hålfoten. Min naprapat Klara gör allt hon kan för att få bukt med hälsporren. Tyvärr verkar ingenting bita på eländet. Nu ska vi ses en gång till om en månad, ungefär. Under tiden ska jag försöka få kontakt med en läkare och prata kortisonbehandling. Det eller operation är väl vad som återstår. Jag biter ihop om smärtan. Försöker vila foten så mycket jag kan. Under en arbetsdag hinner jag inte känna efter. Under fritiden… blir jag sittande.
När jag kom hem nu efter naprapatbesöket insåg jag att hösten är här och jag har inte hunnit eller kunnat vara ute i den. Det enda som lindrar smärtan är att sitta stilla. Att inte gå. Ingen vidare livskvalitet då, ärligt talat. Så, som sagt, jag biter ihop om smärtan och tar bilder, sittande inomhus eller i bilen, på hösten. Igår fotade jag Rolling stone genom ett fönster, idag fotade jag nåt så enkelt, men vackert, som ett gulnat björklöv genom bilfönstret. Tänk, det är rätt fantastiskt med årstider, egentligen! Under hösten och vintern dör allt för att sen födas på nytt under våren och leva på sommaren…
Nästa år kom idag.
Det har varit en smått hysterisk dag på jobbet. Jag hade så mycket att göra och fixa innan det blev eftermiddag. Då skulle jag nämligen på enhetsmöte och sen smita från mötet lite tidigare till naprapaten. Utöver de planerade uppgifterna kommer ständigt dels nya, dels akuta uppgifter. Men det är det jag också gillar med jobbet – farten och variationen. Att jag har jobb att göra och inte sitter sysslolös. Att jag är efterfrågad. Fast ibland tycker jag att somliga är lite väl… krävande… Den sorten som alltid vill att saker ska ske bums. Det funkar inte. Arbetsdan har inte mer än åtta timmar. Men de flesta jag jobbar tillsammans med är väldigt bra. Jag är lite ovan, bara, vid att sjuhundrafyrtioelva pers ibland ska kolla och tycka till om saker jag skriver. Men jag vänjer mig. Kollas saker inte i tid är felet inte mitt om de inte kommer med, kommer iväg eller publiceras i tid. Idag kom kollegan R med nästa års kalendersats som jag beställde för ett tag sen. Jag stoppade in den i min filofax – jag kör med hängslen (filofax) och livrem (elektronisk kalender). Lika bra att vara beredd på att fylla i aktiviteter för nästa år. Om nu provanställningen övergår i en tillsvidareanställning om så där en 40 dar… Det är en mer pressande och stressade företeelse än jag hade trott!
Under dan har jag i alla fall hunnit med att kolla av innehållet i nyhetsbrevet med min chef, att bolla en text mellan tre personer, beställa en översättning, fundera på nya formuleringar i ett mejl som ska gå ut i massutskick två gånger i veckan från och med nästa vecka med mera, med mera. Jag gick på lunch med Mary Queen of Floods, men fick lämna henne vid kaffet för jag var tvungen att hinna fixa ett par saker före enhetsmötet. Ett av morgondagens möten blev avbokat så jag kontaktade vännen H igen. H som messade i morse och ville luncha idag eller i morgon – jag svarade först
”Omöjligt! Jag hinner inte! Möjligen nästa vecka, eller snarare veckan därpå…
Sen, när jag plötsligt fick lite mer tid, messade jag tid och plats för lunch i morgon. Jag måste ju fan kunna få äta lunch i lite lugn och ro! Bara det att sen kom ett annat möte. Min fredag, som började se så blank ut, blev plötsligt intecknad igen. Jag hoppas bara att ingen förväntar sig underverk på fredagseftermiddagen. Det kan jag inte leverera, helt enkelt.
Den sorgliga boken har svarta sidor upptill och nedtill.
I kväll läser jag ut den sorgliga boken. Sen ska jag försöka skriva om den här. I morse noterade jag att dess sidor är svarta upptill och nedtill. Boken är baserad på dagboksanteckningar, förda i en svart skrivbok. Jag för mina dagboksanteckningar här, jag. Men du får faktiskt inte veta allt…
På bokfronten får du emellertid veta det mesta om mitt litterära liv. Jag fick en bok häromdan som jag är jättenyfiken på, Lustjakt, tillsammans med en fin hälsning från författarna. Faktum är att jag blev så nyfiken att jag läste inledningen i boken. Idag har jag fått löfte om ett recensionsexemplar av en annan bok som jag har blivit mer och mer nyfiken på. (Ja, jag recenserar ju böcker här ibland, det händer, men jag får inget betalt för det.) Det är inte en deckare, så den blir nyttig för mig att läsa. Fast vad jag har förstått handlar Viskskrik om ganska otäcka saker ändå…
I morgon jobbar Fästmön sin sista dag på sitt nuvarande jobb. Efteråt ska hon tackas av på lokal på stan. Men lördag och söndag ska vi tillbringa ihop när älsklingen väl har vaknat och återhämtat sig från utgången. Jag har föreslagit en middag på stan på lördagskvällen. Att bara vara tillsammans är det viktigaste.
Vad har DU för helgplaner??? Skriv och berätta i en kommentar om du har lust!
Livet är kort. Det gäller att använda det till rätt saker.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner
Märkt 2017, aktiviteter, akuta uppgifter, använda, arbetsdag, avtackning, årstider, behandling, beställa en översättning, bilfönster, bita ihop, blank, bolla en text, dö, deckare, efterfrågad, elektronisk kalender, enhetsmöte, ett gulnat höstlöv, fantastiskt, fart och variation, födas på nytt, fönster, författare, filofax, fin hälsning, fixa, fota, fredag, fredagseftermiddag, fritid, gilla, hängslen och livrem, hålfot, höst, helgplaner, hinner inte, inledning, inomhus, inte sysslolös, intecknad, kaffe, kalendersats, kan inte leverera, knåda, kolla, kortisonbehandling, krävande, laser, läkare, löfte, lördag, leva, lokal, lunch, Lustjakt, Mary Queen of Floods, massutskick, mejl, middag, mitt litterära liv, naprapat, nålar, nya formuleringar, nya uppgifter, nyfiken, nyhetsbrev, nyttig, omöjligt, operation, otäcka saker, ovan, planerade uppgifter, pressande, provanställning, publicera, rätt saker, recensera böcker, recensionsexemplar, Rolling stone, söndag, sista dag, sitta stilla, sittande, ske bums, smärta, smått hysterisk, smita, sms, sommar, stressande, svarta sidor, tid, tillsammans, tillsvidareanställning, trött, tycka, underverk, vänja mig, vår, vila, vinter, Viskskrik
6 kommentarer
Onsdagen den 28 september 2016: NK, rullande boll och andra gobitar
Kära dagbok…
Det gäller att få bollen i rullning…
Det blir ett rasande tempo ibland om dagarna. Jag är väldigt glad att jag orkar. Visst tvivlar jag på mig själv vissa stunder, men då får en ta till knep så en kommer upp på banan igen. Hålla bollen i rullning, så att säga. Det jag kan sakna i min omedelbara närhet är faktiskt nån som jobbar med kommunikation. Det är så himla bra att kunna diskutera och ventilera frågor och problem med nån som förstår kommunikationsbiten i det hela. På mitt förra jobb fanns NK*. Det vill säga NK finns kvar och jobbar fortfarande på samma ställe, men NK fanns också för mig. Och jag för NK. Vi kunde stöta och blöta saker och ofta kom vi fram till en lösning tillsammans. NK är väldigt omtänksam dessutom och eftersom vi ibland hade en osäker tillvaro kunde vi även där stötta varandra. På mitt nuvarande jobb finns ingen NK. I stället finns liksom NK i små varianter och lite här och var. Därför är det skönt ibland att kunna messa The Real Thing och föreslå en lunch. Det gjorde jag idag och vi träffades och åt och pratade alldeles för kort tid – och bollen rullar som aldrig förr. Inte vet jag om NK läser min blogg, men OM… så TACK för att du finns och är den du är! Ibland, när jag går ner i katastrofberedskap, behöver jag… lite karameller…
Karameller behöver en ibland.
Den här dan började blött och kallt. I natt kom regnet och den här gången var det inte sövande utan jag blev väckt. Här hemma var det däremot dåligt med vatten. Det fanns visserligen vatten, men inget varmt. Jag var så glad att jag hade duschat igår kväll. I morse fick jag blaska av såväl mig som frukostdisken i kallt varmvatten. Jag messade BRF-ordföranden försiktigt fast rätt tidigt om vattnet – vi har ju liksom ingen felanmälan nånstans i den här bostadsrättsföreningen. När jag spolade vatten förut, nu i kväll, blev det sakta men säkert varmare.
Jag skriver så mycket att jag redan, efter fyra och en halv månad, är inne på mitt andra tangentbord.
På förmiddagen jobbade jag med de två projekten jag ska prioritera. Jag hade ett kort och effektivt möte på kontoret om externwebben. Det blev en stund över, vilket gjorde det möjligt att fika med En man som heter Ove. Han är så himla snäll och gullig! Sen skrev jag en massa, skrev och skrev och skrev… (Inte SÅNT skrev, din snuska/snusker!). Jag är redan, efter fyra och en halv månad på jobbet, inne på mitt andra tangentbord. Undras hur länge det håller sig vitt, förresten… Vid elvatiden var det dags att åka för att leta upp en parkeringsplats. Jag hittade en – på baksidan av min förra arbetsplats. Men det passade ju bra eftersom jag skulle luncha i den restaurangen.
Jag hann med att säga ett hastigt hej till chefen i korridoren på Blåsenhus medan jag installerade mig och min dator. Därefter följde ytterligare ett snabbt och effektivt möte i ett av prioprojekten. Sen gick jag iväg på ett annat möte om det andra projektet. Mötet kändes avspänt och det visade sig att vi faktiskt har fått en hel del gjort – men också att vår information når fram och kommunikation på rätt sätt uppstår. Gott! Efter mötet jobbade jag vidare med texter som skulle skickas ut i det ena projektet och översättningar som skulle publiceras i det andra. Så tog arbetsdagen slut.
En sorglig bok, men så välskriven att det inte blir varken gnäll eller ältande.
I kväll ska jag ringa mamma och även kolla på andra halvan av gårdagens avsnitt av Fångade, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Jag somnade nämligen. Krukväxterna behöver vattnas igen och en ny strykhög lyser mot mig i rött och orange. Men den får nog vänta, tror jag. Det är en dag i morgon också. När dans alla plikter är utförda ska jag sätta mig med den sorgliga, men samtidigt väldigt… vackra boken om en man som plötsligt försvinner ner i havet och hans fru som blir änka. Jag kan inte läsa så långa stycken åt gången i den, trots att den är så bra och välskriven. Malin Lagerlöf beskriver sin sorg utan att försköna den. Sorgen blir aldrig gnäll och ältande. Mina stunder vid köksbordet med bok och morgonkaffe är stunder när jag laddar inför dan. Stunder, när jag väljer vilka intryck jag vill ta in utan att andra serverar mig dem. Böcker är gobitar för mig och min själ!
Jag lämnar den som eventuellt har orkat läsa ända hit med några kloka ord som jag fotade idag och önskar trevlig kväll så här på lill-lördagen!
*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats
Livet är kort. Och det rullar på. Som en sten. Eller boll.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Trams, TV, Vänner
Märkt avspänt, älta, änka, äta, blaska av mig, Blåsenhus, blöt, blogg, bostadsrättsförening, BRF-ordförande, chef, Dagbok från ditt försvinnande, dator, diskutera, duscha, DVD, En man som heter Ove, ett rasande tempo, Fångade, försköna, försvinna, felanmälan, fika, fota, frågor, frukostdisk, gnäll, gobitar, havet, hålla bollen i rullning, hej, hemma, humor, information, installera, intryck, kall, kallt varmvatten, karameller, katastrofberedskap, köksbord, knep, komma på banan igen, kommunikation, korridor, läsa, lill-lördag, lunch, Malin Lagerlöf, mamma, möte, Närmaste Kollegan, NK, omtänksam, orange, orka, osäker tillvaro, parkeringdplats, plikter, prata, prioritera, problem, projekt, rött, regn, sakna, servera, SGU, skrev, skriva, sms, snäll och gullig, snuska, snusker, somna, sorg, sorglig, stötta, strykhög, Sveriges geologiska undersökning, tack, tangentbord, tänkvärda ord, telefoni, tid, trevlig kväll, vacker, varmvatten, vattna krukväxter, välskriven, ventilera, vitt
Lämna en kommentar
Tisdagen den 27 september 2016: Bördor och ord som lättar
Kära dagbok…
Kan det bli tydligare än så här? För mig är det självklart att mjölken står i kylen och inte på toaletten, men…
Den här dan går nog till min historia som smått… galen. Eller i vart fall väldigt varierad. Jag har jobbat med tusen och en saker – och insett att för varje tusende sak jag gör kommer ytterligare en uppgift. En kan säga hur många gånger som helst: kommunikation är svårt! Skylten här intill är ett exempel på hur viktigt det är att vara tydlig när en kommunicerar.
Tack vare att Palle Kuling talade till mig med de rätta orden – han nådde fram – känns det inte längre som om jag bär omkring på en enorm börda (Palle liknade det vid en ryggsäck full med stenar). Det var som om bördan, tyngden, på mina axlar försvann. Nej, jag fick inte färre saker att göra utan fler, men jag känner mig förunderligt… lugn. Det är bra och viktigt när andra ser på en och talar om för en hur en ser ut. Jag brukar nämligen undvika speglar och självbilden… den ska vi tala tyst om… Det är också viktigt att den som uttalar orden gör det på rätt sätt. Det gjorde Palle Kuling idag och det är jag så tacksam för.
Härlig svamppaj till lunch, men grönsakerna på salladsassietten var frysta, så jag fick äta lite morötter.
Min förmiddag ägnade jag åt stabsmötet där jag höll i mötet, minnesantecknade och drog ärenden. Före och efter mötet gjorde jag några smärre insatser i ett projekt som min chef har ställt högt upp på min prioriteringslista. Jag hade ytterligare ett intensivt möte om ett annat prioriterat projekt som innebar en del textpillande. Jag kom iväg sent på lunchen och hade min bok på gång som sällskap. Det är inte nån feelgoodbok, utan den är väldigt sorglig – utan att vara sliskig. Men trots att den inte är så tjock vet jag redan nu att det kommer att ta tid att ta sig igenom den. Det är dessutom så många företeelser i boken som jag drar paralleller till. Paralleller till sånt som fortfarande gör ont…
Lunchen blev vegetarisk – svamppaj med rotfrukter. Ja, jag åt faktiskt till och med lite morötter som jag inte gillar. Salladen på assietten bredvid var delvis fryst (!), så jag fick tyvärr slänga mat. Det gillar jag inte!
På eftermiddagen gick jag igenom ett par sidor översättningar som jag har fått samt sände dem vidare till projektledaren. Jag filade på texter och gjorde om ett par småsaker på våra engelska sidor på webben som jag inte hade lyckats fullt ut med igår. Ett mejlutskick lät sig inte planeras och bli utfört som jag hade hoppats – det är mycket stort. Det får hänskjutas till morgondagen. Fast då är jag på Blåsenhus på eftermiddagen… Vidare skrev jag några texter till mitt nyhetsbrev och sen hade klockan passerat arbetsdagens slut för ett bra tag sen. Jag for då svärandes över cyklister genom stan – jag hann fundera över varför Fästmön behöver en såg(!) – och stapplade in på Tokerian för att veckohandla. När jag kom hem insåg jag att jag måste ta tag i räkningarna och tvätta håret innan jag kan äta ett par mackor och bänka mig för att se säsongsstarten av Dicte klockan 21 på TV4 och Fångade en timme senare på SvT1. Men jag blev väldigt glad för dagens post. Annas snälla mamma och hennes L reser en hel del och de kommer alltid ihåg mig med ett vykort! Jag älskar att få sätta upp såna på kylen. Med magneter. (Lulu Carter skulle få fnatt om hon såg det, jag vet att hon hatar magneter och grejor på kylskåpsdörrar.)
Vykort från Annas snälla mamma och hennes L.
Men faktum är att vykortet inte var den enda trevliga posten jag fick idag! Det kom ett blått paket till… Tofflan…
Det kom ett blått paket till Tofflan…
Och inuti paketet låg… en bok!!! Inuti den hade författarna skrivit såna fina och tänkvärda ord, ord som också lättar bördor. Tusen, tusen tack, Annika och Vera!!!
Som elektronisk post, så kallad e-post eller mejl, fick jag en inbjudan till årets utdelning av Pelle Svanslös-stipendiet Våga Vara Snäll. Jag har ju lite svårt för att vara snäll enligt somliga, så det är bäst att jag inte deltar vid utdelningen som även inkluderar frukost och pressträff en onsdag i oktober. Att jag just nu inte jobbar som journalist utan som kommunikatör är förstås också ett skäl till att tacka nej.
Nu ska jag gräva ner mig i räkningshögen. Det lär behövas en dusch efter det…
Ha en fin kväll!
Livet är kort. Och rätt galet. Men delad börda blir just… delad.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, TV
Märkt Annika och Vera, arbetsdagens slut, assiett, axlar, ärenden, äta mackor, översättningar, börda, Blåsenhus, blått paket, chef, cyklister, Dagbok från ditt försvinnande, dagens post, de rätta orden, Dicte, dra paralleller, dusch, engelska, få fnatt, Fångade, författare, försvinna, förunderligt lugn, feelgoodbok, frukost, fryst, fundera, galen, göra ont, gräva ner mig, inte sliskig, journalist, klocka, kommunikatör, kommunikation är svårt, kylskåp, litteratur, Lulu Carter, lunch, magneter, möte, mejlutskick, minnesanteckna, morötter, nå fram, nyhetsbrev, Palle Kuling, Pelle Svanslös-stipendiet Våga Vara Snäll, pressträff, prioritera, prioriteringslista, projekt, projektledare, räkningar, räkningshög, resa, ryggsäck full med stenar, sallad, såg, självbild, skylt, slänga mat, sorglig, spegel, stabsmöte, svamppaj med rotfrukter, svara, svårt att vara snäll, Sveriges Television, SvT, tack, tacka nej, tänkvärda ord, tåla, text, TV4, tvätta håret, tyngd, uppgift, uttala, varierad, väldigt glad, veckohandla, vegetarisk, vykort, webbsidor, Willys
4 kommentarer
Gå till Toffelprofilen
