Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Klockan 4:44 vaknade jag i morse av regn och åska.

Strax före kvart i fem i morse slog jag upp mina ljusblå, satte mig i bädden och undrade va fan det var frågan om. Nånting hamrade på mitt tak. Hårt. Strax insåg jag att det var regnet – ÄNTLIGEN! – och lutade mig tillbaka mot mina mjuka kuddar. Tills det skrällde till. Åskan var lös! Jag for upp ur sängen och drog ut routern ur vägguttaget och datorn ur dockan. Sen la jag mig igen och lyssnade och njöt. Och somnade om… Som vanligt vaknade jag en kvart före alarmet. Idag skulle jag direkt till Blåsenhus och jag hade släpat hem jobbdatorn med baktanke att låna ett kontor och jobba före och efter mötet jag skulle på. Det gick finfint och min snälla chef var på plats och fixade både kontor åt mig samt en uppdatering av mitt passerkort så jag kan gå in och ut i huset som jag vill – i två år framöver… Huset, som lite här och var faktiskt ger mig svindel…

Dagens utsikt från kontoret var Botaniska trädgården.

Inne i Blåsenhus kan en känna lite svindel på vissa ställen.

Mycket matnyttig information fick vi på förmiddagens möte. Jag fick också glädjen att återse en härlig bekanting från SLU och passade på att handhälsa. Personen ingår i en av styrgrupperna för ett numera avslutat projekt som ska drivas vidare i form av en webbplats. Arbetsgruppen har till uppgift att hålla den webben uppdaterad och min uppgift blir att vara den som håller i piskan och kallar till möten. Men nån risk att jag behöver piska nån föreligger inte – det här är en duktig och engagerad arbetsgrupp!

Under mötet fick jag studsa upp och vifta lite när min chef presenterade mig. Det är så trevligt att bli presenterad på det här sättet, även om det säkert finns en del som tycker att det är jobbigt att visa upp sig. Jag tyckte mest att det var skönt att slippa säga några egna ord, allra helst som föregående talare, en arkivarie, hade hållit en lysande och rolig miniföreläsning, sina PowerPointbilder till trots. Det hela avslutades med kaffe och jag tog en GIGANTISK CHOKLADMUFFIN som jag inte fotade. Jag skäms ändå – jag ska ju inte äta sånt under veckorna!

Ett av husen – dock inte mitt – på Polacksbacken.

Efter mötet uppdaterade jag en text som snart ska bli tre samt underlag för en fjärde. Sen var det dags att kasta sig ut i bilen. Ja, jag har så ont av hälsporren att jag blev tvungen att ta bilen till lunchstället. Men jag svängde förbi SGU och plockade upp tre goa före detta kollegor först. Det var så roligt att träffas. Jag både åt och pratade för mycket. En lunchtimme, som det blev, är emellertid alldeles för kort tid. Därför pratade vi om en cider-och-öl-utgång, ytterligare luncher i sommar när tre av oss i alla fall jobbar samt en filosofisk promenad framöver.

Universitetets gamla snörväxel ska få nytt hem och det blev ett litet museiprojekt jag driver.

Och plötsligt var jag tillbaka på Polacksbacken där jag har mitt vanliga kontor, Husets Vackraste Rum… Då hade solen tittat fram igen. Jag hann göra några småsaker innan det var dags för nästa möte. Jag hade bjudit in mig själv till ett teams veckomöte och just idag passade det så bra eftersom vi tillsammans jobbar med ett beslut som ska kommuniceras till lite olika målgrupper via olika kanaler. Det var ett riktigt bra möte – som inte bara handlade om beslutet utan om andra saker teamet jobbar med. Gruppen känns sammansvetsad, de är kompetenta och ansvarstagande och alla bidrar och arbetar tillsammans. Där blev jag sittande i nästan en och en halv timme, mest för att det var en sån fin stämning…

I några gluggar under dan har jag själv försökt kommunicera med människor som jag inte vill köra över. Det kändes bra att det lilla museiprojektet möttes med positivism. Sen filade jag på fredagens nyhetsbrev och så var det plötsligt dags att gå hem. I morgon bitti har jag kanske veckans sista möte och det tror jag blir kort. Jag har en förhoppning om att få fortsätta jobba med min kommunikationsplan där jag ska lägga in aktiviteter, en liten lathund samt länkar till centrala dokument. Vidare fick jag ett tips om en hälsporreklinik i stan som jag ska ringa till för att försöka få hjälp att lära mig tejpa min jävla häl som jag hatar just nu. Eländet var på väg att läka ut, men återkom med besked i förra veckan.

Dagens post här hemma i New Village var av den spännande sorten. Dels fick jag ett brev från STs a-kassa där jag ansökt om medlemskap. Den har nu begärt utträde åt mig ur Akassan Dimsyn Vision och förhoppningsvis är jag medlem i både ny a-kassa och nytt fack vid månadsskiftet. Hurra! Vidare låg ett paket från Doppelgänger förlag med spännande litterärt innehåll i boxen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår kväll fastnade jag i icke fungerande teknik i stället för att ta itu med strykhögen. Idag när jag kom hem hade uppenbarligen hjärncellen fått fart och jag klurade ut att skrivaren inte är kompatibel med min dator längre efter systemuppgraderingen. Jävla skit. Det är bara att inse att buggar är en del av livet, precis som det här konstverket i Blåsenhus hävdar…

Små runda, virkade plättar har här fogats samman till bokstäver som bilder texten: ”Buggar är en del av livet”. Och det är ju sant…

Livet är kort. Hälsporrar borde förbjudas, men är väl en del av livets buggar.