Kära dagbok…

Den här bilden sitter på vår toadörr. Jag är mormodern i sammanhanget, inte barnet.

Jag var så glad när jag kom till jobbet i morse. Dagen hade två möten och jag skulle få sätta tänderna i ett underlag som jag skulle göra en nyhetstext av i pressmeddelandestuk. Sen blev det en massa annat också, naturligtvis. Än så länge tycker jag att det är kul och spännande med tvära kast och akuta saker. Frågan är om jag känner likadant ifall det fortsätter i höst i samma mängd… Det är jag inte så säker på… Men förhoppningsvis finns viss avlastning i åtanke och, som sagt, än så länge är det roligt. Jag gillar snabbheten i jobbet. Vissa rutinuppgifter kommer jag inte ifrån, fast det gör inget. Det kan vara skönt att ha nåt att luta sig emot, nåt som jag lär mig helt och hållet och som återkommer regelbundet. Utrymme för det oväntade måste finnas i mitt yrke och det är det som gör att det aldrig blir tråkigt. Om jag blickar tillbaka tror jag, i ärlighetens namn, att jag hade drabbats av leda på vissa arbetsplatser jag har varit på. Men… det oväntade och akuta får inte ta överhanden!

Att jobba på en IT-avdelning är i sig spännande för en som anser sig vara rätt icke-teknisk. Eller jag är nog mer teknisk än vissa, men mindre än andra. Ofta låter jag andra prova nya saker innan jag själv provar. Idag hade jag dessutom en kamp med en skrivare. Jag brukar inte vinna såna kamper och det gjorde jag inte idag heller. Därpå fick jag kryptiska mejl om försvunna webbsidor som jag vet att jag inte släckt. Genom att så småningom backa i historiken kunde vi se att det gjorts innan jag började jobba på nuvarande arbetsplats. Skönt att det inte var jag som hade klantat mig! Därmed inte sagt att nån annan har klantat sig heller…

Även solen kan ha fläckar, men det var inte jag som hade klantat mig idag. Men det är inte säkert att nån annan har klantat sig heller…

I övrigt har min arbetsdag handlat om allt från nya taxor och en blivande kommunikationsplan till uppdateringar av webbsidor och planering för eventuellt omhändertagande av museiföremål. Varierande var ordet, sa Bull. Det har varit sånt ös att jag inte hann fika på eftermiddagen och därmed hann jag inte heller kolla av sociala medier. Men ärligt talat är det rätt skönt ibland. Jag lider understundom av informationsstress.

Brövlådan får inte visas i morgon!

I morgon förmiddag ska jag jobba på Blåsenhus före och efter ett informationsmöte. Och på mötet ska jag visas upp som en av flera nyanställda. Jag ska inte säga nåt till församlingen, men väl resa mig upp och vinka drottninglikt. Eh… ja… jag får försöka hitta ett par jeans som inte visar brövlådan. Sånt har jag nämligen klara problem med. Jag kan inte påstå att jag har stor lust att stryka i kväll, men strykhögen är enorm och i den ligger bland annat tre jeans som sitter uppe på baken…

Till lunch ska jag träffa två – eller tre – riktiga godingar i morgon. Det är därför jag ska jobba några timmar på Blåsenhus efter mötet – det blir så hattigt annars att åka fram å tebax. Jag ser fram emot att få träffa mina detta kollegor. Eftersom vi inte längre jobbar tillsammans men ändå ses då och då tycker jag att vi kan kalla varandra vänner. Vilket påminner mig om en annan vän som snart är på väg att lämna stan… När ska jag hinna träffa alla jag vill träffa???

Det börjar bli dags att ta en macka och bläddra igenom veckans TV-tidning. Därefter återstår att fundera över om jag verkligen orkar dra fram strykbrädan med tillbehör eller om jag bara ska sätta mig och försöka läsa ut min bok på gång… Egentligen inget svårt val, eller hur?! Särskilt inte som hälsporren i högerfoten bråkar igen.

Livet är kort. Det är mina böxer också – upptill…