Ett inlägg om närvaro.
Den sista bilden han såg?
Vissa dagar är den starkare än andra, känslan av en närvaro. Hur gärna skulle jag inte vilja fånga känslan, hålla fast den… Men den är flyktig. Lätt som en sommarvind, en hastig smekning av kinden i förbifarten. Eller något jag anar i ögonvrån, ett tyg, en rörelse…
Andra dagar är det försvunna – gömda – ting som plötsligt dyker upp långt senare. Det är något busigt, som ett ljus som inte går att släcka eller något som plötsligt faller till golvet utan synbar anledning.
I kväll var det doften. Märkligt nog dröjde den sig kvar. Jag satt stilla, vågade knappt röra mig. Inte titta nu, bara uppleva den. Vara i den.
Efteråt funderade jag över besöket. Oro? Mitt eget dåliga samvete, kanske? Något jag behöver eller borde göra? Jag går och lägger mig utan att förstå. Det enda jag vet är att saknaden kom tillbaka som ett slag i magen jag var helt oförberedd på.
Pappi, tio år snart utan dig.
Livet är kort. Vissa liv slutar alldeles för plötsligt.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Sånt där är intressant att läsa om, uppleveser av detta slag. Har upplevt lite själv men inte så mycket. Det är lite skräckblandad förtjusning över det tycker jag.
Trevlig helg !
GillaGilla
Det är så svårt att förmedla det en känner, men det verkar som om du förstår exakt vad jag menar. 😛
En go helg önskar jag dig också!
GillaGilla
Jag vet vad du menar. Absolut! Känslan av att nån finns med en.
Det senaste om hände mig var att skrivaren började leva stolle härom kvällen. Precis som om den var på väg att skriva ut nåt. Den började lysa och rassla som den gör vid utskrift.
GillaGilla
Ja här händer så konstiga saker ibland och det skulle inte förvåna mig om Vaglice har nåt med galenskaperna att göra. 😛
GillaGilla