Kära dagbok…
Själen måste jag göra lättare också.
Efter onsdagens utflykt i verkligheten började det kännas lite lättare. Det finns människor som gillar mig som jag är, som förstår och som visar omtanke. Lättare känns däremot inte magen, märkligt nog. Men nån second opinion blir det inte, det är ju som det är – det vill säga besvärligt. Jag har mina egna planer när det gäller kropp och själ.
För nu måste jag göra själen lättare också, inte drömma mardrömmar om att vissa verkliga människor har horn. Bara det att jag tackade ja till nåt gott att tugga på hemma igår var som att nånting firades. Flams och prat bakom stängda dörrar, men det behöver inte handla om mig. Till och med katterna var uppspelta, som om nåt var i görningen. Mamma Mini tuggade på blommor, Lucifer knyckte bästefåtöljen. Men jag stängde mina ögon och öron, flyttade in en vas i sovrummet och förundrades över Lucifers svanhopp.
Slutet av arbetsveckan var tung med möten nästan hela förmiddagen. Under sittande möte publicerade jag mitt nyhetsbrev trots att ögona hade svårt att samarbeta med skärmen. Direkt efter jobbet ska vi kånka hem ett möblemang före middagen. Sen hoppas jag att kropp och själ låter mig vila i helgen. I natt blev det dåligt med sömn. Det är som att summan av måendet bara måste vara konstant – dåligt. Även min dator hemma mår dåligt, så jag har skrivit det här inlägget på lunchen och eftermiddagsrasten. Men ord och bild börjar komma tillbaka. Det ser jag som om att nåt av såren har fått en skorpa.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Jag har alltid misstänkt att 
Det är visst inte bara orden som är på väg att ta slut. Även bilderna. Det finns ingen glädje i att skriva eller fota längre. Jag är bara ledsen. Hela tiden. Ledsen när nån är dum mot mig, när nån är snäll, när nån är likgiltig. Jag försöker ta mig i kragen, men alla ting rår jag inte över. Det finns ingenting att se fram emot, inget att glädjas åt. Inte ens böckerna känns som mina vänner längre. Hittar ingen som helst tröst eller vila i att köpa böcker och läsa, det blir bara ytterligare tvång. Vansköter min kropp. Äter och dricker väl ihjäl mig endera dan. Sköter visserligen hygienen, promenerar till och från jobbet och går och lägger mig tidigt, men sover oroligt, vaknar tidigt. Isolerar mig så ofta jag kan. Straffar mig. Det är det enda jag vet att jag kan göra. Andra lösningar finns påtagligt nära. Än så länge har jag spärrar.
Citatet i rubriken – och på bild härintill – hittade jag i morse, i en av de två böcker jag ägnade mig åt i helgen, 
Ett önskemål om en bok som inte var utkommen än när önskningen gjordes blev till ett uppfyllande vid senare tidpunkt. Och som alltid när jag ger bort en bra bok lånar jag den av mottagaren och läser. Det gjorde jag även med boken 
Gå till Toffelprofilen
