Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Efter cirkus vid spisen kunde vi slå oss ner och äta söndagsmiddag.

Innan jag går in på den här måndagen vill jag prata lite kök och mat. Jag har fått ett betydligt mindre kök än jag hade tidigare. Matplatsen är mindre, bänkytorna är mindre, kyl och frys är mindre. Men jag ska inte klaga, det borde räcka åt oss eftersom vi i vanliga fall är två eller tre. Det blir värre när vi är allihopa som ska äta tillsammans. För detta (= stort sällskap) finns ingen plan B för tillfället. Vidare är jag ju sen tidigare novisen vid spisen. Nu är jag ännu mer novis, för jag håller på att lära om för matlagning på induktionshäll. Igår kväll röjde vi det sista i min sambos förra hem. Klockan var närmare 18.30 när vi kom hem. Anna hade jobbat och jag skulle då ha maten. Som tur var fanns färsk fylld pasta i kylen. Bara att koka den och värma tomatsås till. Fast… det är inte så bara på en induktionshäll… Pastavattnet kokade över eller kokade inte alls och den röda tomatsåsen sprutade hej vilt över spisen efter en halv minut. Det finns varken bild eller film på detta – mina händer var upptagna med att minimera skadorna. Men det såg nog väldigt roligt ut, riktig underhållning på cirkusnivå (pajaserier, akrobatik och lustiga ljud). Anna sa att hon hörde hur spisen pep typ hela tiden. Den piper bland annat när en ändrar värme. Till sist blev det i alla fall middag och Anna tog det sista från lördagskvällens vinflaska medan jag höll mig till bubbelvatten. Ljuva toner i form av klassisk musik fyllde vårt kök och friden sänkte sig. Vi avslutade sen kvällen med var sin kaffe och en titt på premiäravsnittet av norska Gränsland.

∼ ♦ ∼

I morse blev det lyxfrukost med blåbär i yoghurten. Härligt med C-vitamin!

I morse var det sant: jag skulle upp klockan 5.30 för idag var det dags för verkstadsbesök, denna gång för att byta sensor med mera. De tre håriga vildbasarna fick frukost först innan jag tvättade och klädde mig och intog min frukost. Idag var den av lyxvarianten, för Anna hade köpt blåbär att hälla i yoghurten. För en gångs skull är C-vitamin rätt mumsigt.

Utanför bilverkstan, som ligger en bra bit söder om stan, väntade Annas snälla mamma och hennes L i sin bil. De hade klivit upp i svinottan och kylan för att skjutsa mig till jobbet när jag hade lämnat in Clark Kent*. L hade blivit förkyld, så jag fick riktigt dåligt samvete, men som alltid klagade de inte alls utan var bara glada och positiva. Själv blev jag lite… mindre glad när det först visade sig att verkstadsbesöket skulle kosta närmare 6 000 kronor än     5 000 som jag hade fått uppgift om. När jag påpekade detta var det det lägre priset som gällde, tack och lov.

Det är snökaos på riktigt i Uppsala idag.

Det har varit/är snökaos på riktigt här idag och när jag hade fått skjuts av Annas snälla mamma och hennes L till bilverkstan andra gången, då för att hämta bilen, körde jag hem till Main Street för att jobba på distans – med Tjifens godkännande. Jag har språkgranskat en bunt intranättexter och det går lika bra att göra analogt, med papper och rödpenna.

På bilden här intill syns det inte hur mycket det snöar periodvis eller hur det yr snö, men den som anstränger sig och kikar mellan krukväxterna ser hur vitt det är utanför fönstret till vårt bokrum.

Dagens utmaning var att försöka koppla in DVD-hårddisken och stereon till TV:n. DVD-hårddisken gick kanonbra, stereon fungerar – fast inte ihop med TV:n, dårå, som var syftet med att ha stereon i vardagsrummet… MORR!

Före middagen stack jag iväg med Lill-Skotten till New Village för att se om städfirman återbördat min kökslucka samt lämnat nycklarna där vi kommit överens. Allt var iordning och, som sagt, städningen var mycket väl utförd. När jag skulle gå mötte jag Lucille och vi kramades en sista gång som grannar – den enda granne jag ska sakna. Men granne eller inte, vänner är vi och nu gäller det att hålla vänskapen vid liv. Innan jag lämnade New Village lämnade jag in garagenycklarna och nycklarna till motorvärmarstolpen. Det högg till i hjärtat en kort stund – jag har trots allt bott där sen 1994, såklart det känns konstigt. Men sen åkte jag hem till Main Street där Anna hade fixat lax och potatis. Och på den tredje köksstolen poppade ett gulligt litet huvud upp. Nu ska jag ta kväll och hoppas att vi inte blir insnöade alldeles i morgon bitti när jag ska promenera till jobbet igen.

Lax och potatis till middag.

Ett gulligt litet huvud poppade upp på tredje köksstolen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.