Kära dagbok…
På väg hem.
Nej, jag hade inte särskilt ont i huvet i morse. Inte för att jag brukar mingla särskilt ofta, så en skulle kunna tänka att jag överdoserade ett och annat. Så var inte fallet. Jag drack en liten starköl och två glas rött och tog bara ett par nävar salt ‘n vinegar-chips. Kanske berodde det på karamellmutan igår eftermiddag – jag var inte så sugen på snacks, ölet var ljummet och vinet lite för lätt för min smak. Men maj gadd, tre delar alkohol var precis lagom – det har ju varit arbetsdag idag. Jag traskade hem i den för september varma kvällen efter att haft riktigt roligt och trevligt och verkligen minglat, det vill säga pratat med flera olika människor och grupperingar. Det är en förmån att ha en stor del av sitt sociala liv på jobbet! Sen kom det fram att även fler hade reagerat på andra saker som sker. Min personliga åsikt är att människor givetvis gör som de vill, men alla eller ingen tycker jag ska gälla. Vi jobbar på ett universitet, inte i en sandlåda.
Blå Blä för tandvärk!
Inte ont i huvet, alltså, men väl tandvärk. IGEN! Det började när jag kom hem igår kväll och värken väckte mig då och då under natten. Idag har det fortsatt att mola. Rätt diffust, men jag vet på ett ungefär vilken tand det är. Den har faktiskt krånglat i många år, trots att det inte är nåt hål i den. Så i morse gav jag bort de allra flesta av de kvarvarande mutkaramellerna till ett gäng som behöver ha hög energinivå. Eftersom jag tog rejält med karameller igår, hade jag ganska många kvar. Nu får sötsakerna vara ett tag. Fast igår åt jag smörgås när jag hemma efter minglet och äppelpajen som Anna hade bakat kunde jag inte låta bli heller. Min sambo hade visst farit runt som ett jehu här på Main Street igår på sin lediga dag och dammsugit, tvättat, stekt både köttbullar och kycklingbullar samt gjort paj. Tvätten behövde verkligen omhändertas, vår tvätttunna var överfull igår när jag gick till jobbet. Från och med idag och till måndag ska källargångens golv målas och då når ingen tvättstugan. Detta har fått mig att överväga om inte ett tvättmaskinsinköp vore på sin plats. Det dåliga samvetet kom på plats av sig självt. Men mina arbetstider kan jag inte göra nåt åt och minglet är det första jag deltar i sen jag började här i maj 2016. Nu klagade inte Anna, det är mitt samvete som pickar.
NK gillar inte att vara med på bild, så jag fotade hans jacka medan han hämtade mer bröd.
Det stod inte på förrän nästa krämpa infann sig under dagen. Jag såg så fram emot en lunch med bästaste NK*. Han kom, bjöd på lunch, vi åt, pratade och så skulle jag resa mig. Det gjorde jag, men det kändes som om ryggen blev kvar i stolen. Ryggont, alltså, ganska långt ner. Tur att jag har ett husapotek till kollega, för där vet jag att jag alltid kan låna Linnex. Men visst är det väl konstigt: antalet plågor måste visst var jämnt!.. Nu har jag två igen – tandvärk och ryggont.
Jag försökte att inte äta så mycket till lunch eftersom det stod indiskt på menyn till kvällsmat. I kväll provade jag att hämta hem mat från ett nygammalt ställe som ligger på två minuters gångväg från där jag bor. Sist jag var där var för typ 15, 20 år sen med min kompis G. Vi tyckte att det luktade lite skumt inne på restaurangen – och upptäckte att nån hade lagt en pizza** vid bordet bredvid. Sen dess har jag inte varit där. Det kändes som om det var dags att prova nu igen – i alla fall att köpa mat och äta hemma. Maten fick med beröm godkänt, i alla fall två av tre rätter. Den tredje ska ätas i morgon.
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Medan stormen sakta men säkert närmar sig ute (det har börjat regna och blåsa upp)ska jag ge katterna mat och sen överlämna skrivbordsstolen till Citrus. Jag ska ställa mig vid strykbrädan – bra för ryggen och för kläderna.
Citrus ska få tillbaka sin älskade stol.
∼ ♦ ∼
*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb
**lagt en pizza = spytt
Livet är kort.
Nu tror jag att jag har läst det mesta av 
Måndag… och det har regnat hela natten… Mörkt, fuktigt, kallt… Eller nej, kallt är det inte för säsongen. Och säsongen är ju min favoritårstid hösten. Bara det att hösten också för med sig en årsdag som gör mig ledsen. Min mamma blev hastigt sjuk i oktober 2016. Sex dagar senare gick hon bort. Jag har fått hjälp att hantera sorgen, men saknaden finns kvar och årsdagar är den extra stark. Inte heller förra hösten blev en säsong av lugn och njutning – då sålde jag min lägenhet med allt vad det innebar och köpte en ny tillsammans med Anna.
Med två kilo minus in i helgen är det med all säkerhet så att jag går ut ur den med två kilo plus. Helgen har inneburit att jag har ätit för mycket onyttigheter, fredag och lördag, framför allt.
När jag väl började läsa 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 