Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Nån på lunchrestaurangen tyckte kanske att jag borde banta… 😛

Igår var det ju torsdag. För ovanlighetens skull åt vi alla tre tillsammans. Det brukar vi endast göra på helgerna. Förklaringen till detta är att jag mår bättre av att äta mitt huvudmål mitt på dan. När jag jobbar på vardagarna köper jag så god och bra mat på Restaurang Feiroz. Två varma måltider vore emellertid för mycket för en tant som har ett stillasittande jobb. Jag mäktar inte med det. Det ligger ingenting annat i detta, även om jag gissar att det finns en och annan som tror det. Ja jag vet att det pratas om mig. Då är det minsann ingen som pratar med mig. Som vanligt är det skillnad på vad andra tycker att jag får och inte får göra och dem själva. Men vet du, kära dagbok, jag börjar bli till sten täckt av teflon. Hur som helst var det trevligt att äta tillsammans igår kväll. Men jag var ändå tvungen att äta lite grann till lunch. Det blev fyra pannkakor. Till kvällsmaten slank det sen ner inte bara en halloumiburgare utan två. Tack Anna! Fast… den i personalen på lunchrestaurangen som gav mig min pannkakslåda att ta med tycker uppenbarligen att jag ska banta. I stället för kniv och gaffel hade h*n packat kniv och… kniv. Jag skrattade gott och tänkte att det inte låg nån elakhet i det, bara ett vanligt misstag. Lite snopen blev jag ändå när jag packade upp lunchen. Idag blir det nästan samma sak – jag ska luncha lite lättare, men på restaurangen, med Lisbeth* och i kväll äter jag med min tvåveckorssambo. Besticken tar jag emellertid själv på båda ställena idag. Jag vill ju inte fakta av och bli klen. Det är nu jag lever. Så länge jag lever och mår bra av det vill jag njuta – men lagoma mängder, förstås. Jag är tjock.

∼ ♦ ∼

Antikkunnig i Malmö den 7 mars 2019…. Fast jag tycker nog att Antikintresserad hade varit ett mer korrekt omdöme.

Torsdag kväll innebär även Antikrundan vid den här tiden på året. Jag amatörvärderar från bästefåtöljen. Sen får jag ett diplom via Duo-appen. Jag tycker nog att omdömena har varit lite väl generösa i vår. Inte är jag Antikkunnig på riktigt, men det var åter igen det jag fick diplom för igår kväll. Att folk på Instagram inte kan läsa eller att somliga tycker att jag skryter kan inte jag rå för, men ibland behöver jag fråga vad som menas med vissa kommentarer. Det finns framför allt en person som genom alla år jag har bloggat tycker att jag har skrutit om olika saker. Som om jag alltid har haft nåt att skryta om… De svarta dagarna, när jag stod framför järnvägsspåret, var de nåt att skryta om? Eller isoleringen för att jag inte hade nåt som helst roligt och nytt att säga till mina vänner, var det också avundsvärt? Eller skulden jag kände för att jag inte kunde underlätta tillvaron för dem jag älskade mest – ville du/ni byta till dig/er den? Nej, bort energislukare! Det handlar enbart om avundsjuka och missunnsamhet från din/er sida. Stackars ensamma ni. Så… när jag nu lägger ut en bild på diplomet gör jag det på skoj, inte på skryt. Att amatörvärdera från bästefåtöljen (fåtöljen, som jag sparade till i flera år och köpte innan De Sju Svåra Åren, fåtöljen, som jag vet stack i vissas ögon) framför ett TV-program ger mig en timmes nöje eftersom jag är intresserad av antikviteter. Det hade nog varit mer korrekt att ge mig diplom som Antikintresserad. Du ser, kära dagbok, jag har viss självinsikt! Det skulle jag önska att flera andra också hade, framför allt människor som är extra kvicka med att döma andra.

∼ ♦ ∼

Usch, det blev en tung inledning. Jag är glad att jag åtminstone känner mig nöjd med det jag har åstadkommit på jobbet den här veckan. Mycket nöjd. Jag klappar mig själv på axeln eftersom det inte finns nån annan som gör det. Jorå, jag får ganska mycket ”likes” på jobbet. Vi är ett gäng som månar om varandra på det viset. Inte på ett löjligt och överdrivet sätt och inte heller oförtjänt. Senast idag blev jag riktigt generad när kollegan Se studsade upp och ner av glädje när h*n fick höra att jag blir kommunikatören i ett projekt där även h*n är inblandad. Generad. Och glad, förstås. Jätteglad ända in i hjärtat.

Idag publicerade jag mitt nyhetsbrev. Jag hamnade i ett par spontanmöten där jag bland annat peppade kollegor så att de ser till att få tillräckligt med tid för att utföra arbetsuppgifter. Sista mötet för dagen och veckan var inplanerat klockan 14.30. Då var jag ganska mör. Ett trevligt avbrott mitt på dan och en belöning för all möda blev förstås Lisbeth-lunchen.

Lisbeth-lunch.

∼ ♦ ∼

En liten bok som påverkar mig mycket.

Jag läser en liten bok just nu, en bok som jag inte trodde skulle påverka mig så mycket som den faktiskt gör. Den gör mig ledsen och eftertänksam och samtidigt lite glad också. Jag tänker på min mamma och jag tänker på allt hon hade kunnat berätta om sitt liv, sånt som jag aldrig får veta nu. Det finns ingen kvar att fråga. Sen fäller jag en tår -ja, sten och teflon till trots! – för jag tänker att jag skulle vilja tipsa mamma om den här boken. Och det går ju inte. I mångas ögon är Den röda adressboken bara en i mängden rätt nya feelgoodromaner. Böcker som en läser och mår bra av, böcker som inte handlar om våld och mord eller galenskaper. Jag brukar inte alltid fastna för den här genren. Den här gången är jag helt såld. Och boken kostade en tia på Myrorna!

∼ ♦ ∼

Mini är nöjd med sitt nya toalettrum.

I kväll äter två av tre människor indiskt. Jag kunde gå 45 minuter tidigare från jobbet. Flexa, alltså. Den tredje människan arbetar och ska hämtas med bil klockan 21.15. Familjen Katt får lamm. Jag ska läsa lite i kväll, men kanske börjar jag städa också. Det behövs dammas och torkas av i badrummet. Sen tänkte jag stuva om lite grejor och gå ner med en del saker i källaren, sånt som ska med bil till återvinning. Anna hittade en sån bra lösning när det gäller kattoalett igår. Gemensamt hittade vi ett bra ställe för förvaring av våra blomkrukor. Jag var upp en sväng på vinden med grejor igår och idag – men inte blomkrukorna. Smatten mellan Djungelrummet och Pojkrummet har jag rensat så att det blir lättare att komma åt linneskåpet, tvättställningarna och strykbrädan som numera står där. Katterna var väl lite fundersamma först när det gäller deras nya toalettrum, men Anna visade dem så fint och ingen olycka har skett. Dessutom är Pojkrummets boende glad över att få en alldeles egen toalett (som förstås också kan användas av andra människor). Mini sa i alla fall till mig att hon också är nöjd.

I morgon är det min första lediga dag den här veckan. Vi har bestämt att skjutsa Anna till jobbet och sen åker vi och handlar. Jag behöver ta mig till Apotek Hjärtat. Vi behöver köpa middagsmat till lördagskvällen och kanske tittar vi in på ICA Heidan. Kattmat åker vi nog till Willys och handlar, för ICA Maxi Stenhagen körde bara hem en enda liten ynka låda. Resten av helgen ska jag försöka återhämta mig efter en händelserik arbetsvecka. Hemma har det inte hänt så mycket för min del än så länge – mer än att jag nu har ställt min perkolator i en papperspåse för att fraktas bort bland elektronikskrot. Allt tar tid och en del tårar fälls över sånt som en gång var och aldrig mer blir.

Sånt som ska till återvinning eller kastas – fast inte Annas tofflor, förstås.

∼ ♦ ∼

*Lisbeth = en före detta och även nuvarande kollega som i själva verket heter nåt heeelt annat än Lisbeth

Livet är kort.