Kära dagbok…
Mamma i mitt hjärta.
Årsdagen för min mammas bortgång närmar sig, men jag har så mycket att tänka på som handlar om här och nu att jag inte har drabbats av nån sorgedipp – ännu. Jag saknar min mamma, hon finns i mitt hjärta för hon var den sista av min blodsfamilj. Och jag vet att dippen kommer. Årsdagar har en sån inverkan på mig. Men just nu är det full fart på jobbet och lite likadant hemma. Det är bra. Jag orkar inte må jättedåligt igen. Det är nu länge sen jag hade en panikångestattack. Kroppen sköter sig när jag sköter om den lite bättre. Hjärtat har hållit sig lugnt (förutom att det var oroligt för Lucifer i tisdags) liksom magen. Jag försöker ägna mig åt det min avdelningschef kallar ”kvalitetsluncher”. Detta, bland annat, gör att jag orkar mer rent generellt, kan leverera bättre både yrkesmässigt och privat och känner mig lite starkare när det gäller att hantera och bemöta motgångar. För motgångar finns det självklart fortfarande – jag lever ju. Livet är en gåva, även om jag inte alltid vill ha den presenten.
Ljuspunkt vid gårdagens nätverksträff.
På jobbet närmar sig veckan för sjösättningen av ett nytt, stort system som påverkar många andra system som min avdelning övervakar. Nästan hela avdelningen är på ett eller annat sätt inblandad i detta. Samtidigt ska alla sköta sina ordinarie arbetsuppgifter också. Nästa vecka trappas det upp ännu mer. Jag ska dessutom bli intervjuad, som jag skrev om igår, och jag ska också hålla i en kommunikationsövning med ena halvan av ett stort team. Nästa torsdag är det en kvällsaktivitet på jobbet som har med sjösättningen av systemet att göra. Men på måndag kväll ska jag ha me-time och träffa en mig tidigare mer närstående person. (Den som fattar, fattar!) Om några veckor ska jag se ett ljus i jobbtunneln, hoppas jag. För tillfället försöker jag vila i ljuspunkter som dyker upp då och då – som gårdagens nätverksträff när vi pratade varumärke och bra historier.
∼ ♦ ∼
Lucifer verkar fortfarande väldigt dämpad. Mamma Mini och syster Citrus är inte riktigt snälla mot honom. I morse klippte Mini till honom flera gånger. Citrus nosar mest på honom – och sen går hon därifrån om hon inte fräser. Hon gillar skor bättre än sin lillebror, numera. I morse var Lucifer som ett plåster. Jag behöver inte så mycket utrymme när jag äter frukost – bara plats för en skål med yoghurt, en kaffemugg och min bok på gång. I morse parkerade sig Lucifer på bordet också. Vi har ju numera ett mindre bord, men det gick bra ändå. Uppenbarligen tyckte han inte att jag skulle läsa utan i stället ägna mig åt honom. När jag sen var på jobbet kom ett sms från Anna att Lucifer fick vara hos henne en stund i sovrummet. Katter är onekligen personligheter. Precis som vi människor kan de vara underliga, snälla, elaka och uteslutande. När jag kom hem från jobbet möttes jag i alla fall av en härlig syn: Citrus tvättade Lucifer och DET är ett gott tecken!
När det gäller litteratur är ett spännande recensionsexemplar på väg från Hoi förlag. Det är roligt att få känna sig uppskattad så tillvida att ett förlag tycker jag är värdig att recensera deras böcker då och då.
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Nu är jag snart uppdaterad vad gäller 
Paret 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 