September för min del innebar att takt och omfång på jobbet eskalerade på grund av en stor driftsättning och allt kring den. Då är det inte helt lätt att hitta tid för läsning – samtidigt som läsning ju är riktig avkoppling för. Att läsa en bok är som att träffa en vän och ofta även som att göra en resa. Och sånt gör en inte på en kaffekvart. Dessutom satte en envis tandvärk käppar i koncentrationshjulet. I september läste jag sex böcker.
Klickar du på en bild nedan öppnas inlägget jag skrev om just den boken i ett nytt fönster i din webbläsare!
Septemberböcker 2018:
Tre av böckerna lånade jag (A History of English Food, Svart gryning, Sov du lilla videung). En av böckerna läste jag på engelska (A History of English Food). Två av böckerna var deckare (Svart gryning, Sov du lilla videung). En av böckerna var en annan typ av spänningsroman (Labyrint – Illumination). En bok var en fackbok (A History of English Food). En bok var en historisk roman (Krigens barn). En av böckerna hade jag köpt second hand (Krigens barn). En av böckerna köpte jag ny i pocket (Ensam i Paris). En av böckerna bestod av noveller (Ensam i Paris). En bok fick jag som recensionsexemplar (Labyrint – Illumination)
Totalt läste jag alltså sex böcker i september, som vanligt var de flesta väldigt bra. Men högsta omdöme fick bara en bok (Svart gryning). Högt omdöme fick emellertid månadens resterande fem böcker (A History of English Food, Sov du lilla videung, Krigens barn, Ensam i Paris, Labyrint – Illumination).
Ända fram till 21-tiden igår kväll, ungefär, fick jag vara smärtfri. Sen högg smärtan klorna i mig. Det gjorde så ontatt det kom tårar. Jag tog värktabletter och efter en halvtimme hade dessa kapat en yttepytte del av smärtan. I stället blev jag trött och slumrade en stund i bästefåtöljen. Sen rev den och slet i mig igen, smärtan. Jag ville inte vara med, trodde att det onda äntligen hade försvunnit. Bakslag. Dessutom har värktabletterna börjat påverka min mage där jag har bråck och lite annat som jag håller i schack med medicin. Den dosen vill jag ogärna höja, så jag får försöka stå ut med illamåendetsom kommer och går. Illamåendetoch smärtan – den senare finns där ändå hela tiden – gör mig svag och kallsvettig. Till sist lyckades jag somna i sängen, men jag vaknade mitt i natten med råsmärta.
Den här dagen inledde jag med att torka bajs.
Jag var inte pigg i morse. Efter att ha slumrat av och till under natten väcktes jag av jam utanför och krafs på sovrumsdörren. Strax efter klockan sex gav jag upp, för jag tänkte att Anna, som var ledig idag, behövde få sovmorgon. Jag inledde dan med att skura toalettgolv där det hamnat kattbajs. Lyckligtvis lämnade det varken fläckar eller lukt, men en annan start på dan hade varit önskvärd. Och när jag ändå var igång sopade jag också, skrapade rent spisen och torkade av bänkarna i köket. I rena farten bytte jag handdukar och disktrasor innan jag hoppade in i duschen. Ja, jag är lite städmanisk och när jag inte mår bra förstärks manin. Det är som om städning ger mig nåt annat att göra rent fysiskt så att det som gör ont – vare sig det är i kroppen eller själen – känns lite mindre.
Det är höst vid Fyrisån och Walmstedtska gården.
Promenaden till jobbet var kylig, men ändå lite skön – illamåendet gillar luften, trots att den inte är så frisk i stan. Jag noterade att det verkligen är höst. Och det är vackert.
Arbetsdagen har varit full av aktiviteter. Dessvärre gjorde värken att jag inte kunde vara så alert som jag hade önskat, framför allt nu i sjösättningstider av megaprojektet. Jag publicerade mitt nyhetsbrev och fick bra respons på det. Resten av arbetsdagen kämpade jag med värk och koncentration bland annat med en genomgång av en kommunikationsplan. På måndag eftermiddag ska jag ha ett möte kring planen och det kändes bra att ha korrigerat några fel etc. Planens skal skrev jag redan i maj.
∼ ♦ ∼
Ikväll är katterna och jag ensamma hemma. Nån matlagning eller ätning hade jag ingen större lust med, så det fick bli ensammiddag på lokal. För jag måste få i mig lite mat så att jag får krafter att möta såväl smärta som arbetsbelastning. Jag gick till Alessandro, utan att ha beställt bord. Inga problem, mat och dryck och den bästa service av Davidmed flera. Jag tog med mig min bok på gång som sällskap, men ärligt talat var övriga gäster mer intressanta. Och alkoholen… en öl, två glas vin… gjorde susen mot den bråkande tanden. Tacksam!
Bilden av värkoch smärta kan se olika ut. Det enda jag vet är att tandvärk är bland det jävligaste som finns. I måndags fick jag en akuttid hosmin tandläkarmottagning. Tanden röntgades och visade sig vara hel. Däremot är mina tandhalsar blottade. Mot detta penslades ett fluorlack på tanden, priset var överkomligt och jag gick därifrån så gott som smärtfri. I typ två timmar. Efter detta har jag haft fruktansvärt ont av och till. Det har varit svårt att jobba eftersom jag har ett jobb som kräver tankekoncentration. Det är lite lättare för mig att utföra praktiska uppgifter – då glömmer jag värkenen stund.
I morse hade jag emellertid fått nog, så jag ringde mottagningen igen och fick en tid på förmiddagen. Detta innebar att jag försökte göra så mycket färdigt på mitt nyhetsbrev som möjligt – på rekordtid. Som tur var hade jag tekniken på min sida. Tråkigare var det att ställa in lunchen med NK*. Men när en har så pass ontoch dessutom ett tandläkarbesök en timme före lunchdejten var det bäst att avboka i tid. Vi gör ett nytt försök på tisdag i stället. När jag ringde mottagningen föreslog jag huvudamputation – jag hade så ontatt jag kunde dö.
Nu blev det ingen amputation, men väl en påbörjad rotfyllningsbehandling. Dyrt och mer ont, fast vilken underbar personal det är på min mottagning! De gjorde underverk trots att mitt hjärta skenade. Ytterligare två behandlingar väntar efter dagens akuta insats. Och i väntrummet träffade jag på inte bara Karius och Baktus utan även vännen Jerry. Även om jag var grymt smärtpåverkad var det gott att få en pratstund och en kram.
Tandvärks-Tofflan.
I väntrummet träffade jag bland annat Karius och Baktus.
∼ ♦ ∼
Gårdagskvällen innebar inte så mycket sitta på rumpan och ha tandvärk. Regnet överraskade mig när jag var nästan hemma, så kläder och skor fick hängas på tork innan jag åkte iväg på shoppingturen. Hemma på Main Street igen blev det kaffe och mackor till kvällsmat innan jag telefonerade med vännen FEM. Det var alltför länge sen vi hördes av – som vanligt. Därefter fick jag cirka en timme i bästefåtöljen. Citrussussade i skrivbordsstolen, men Luciferoch Mini höll mig sällskap i vardagsrummet. Lucifersov mest. Mini låg på mitt armstöd och värmde mig medan jag läste min bok på gång. Hon är en riktig värmedyna och vem vet, hon kanske hade funkat på tanden? Eller nej. Tandläkare Reza vet vad han gör, det kände jag. Och tills vi ses nästa gång vet jag att Ipren och Pamol är en effektiv kombination vid svår, akut smärta.
Idag det är mina föräldrars bröllopsdag. Hade de levt skulle de ha firat 59-årsdagen av sin vigsel i Kristbergs kyrka. De var ett vackert par, ser jag på fotografier. Jag var förstås inte med, jag kom först två och ett halvt år senare. Min pappa var stilig och min mamma slank och en riktig skönhet. Jorå, det har sagts mig att hon modellade på klädvaruhus och jag vet också att hon medverkade som statist i ett antal filmer under tiden hon bodde i Stockholm. Själv fick jag varken ärva pappas stilighet eller mammas skönhet. Nu är både mamma och pappa borta, men i mitt minne finns de kvar. Saknade, aldrig glömda, älskade.
∼ ♦ ∼
Jag vet vad jag gjorde i morse – skämde ut mig. OCH blev blöt.
Som sagt… Att dottern till paret ovan inte har ärvt nåt tjusigt yttre blir väldigt tydligt på selfien här intill. Vem tänker intepå filmen Jag vet vad du gjorde förra sommaren (1997)..? I morse var det tack och lov varmare, men det regnade och blåste. I blåst funkar inte mitt lilla paraply, det vänder sig ut och in. Alltså återstod regncapen. Den rätt värdelösaregncapen, inköpt i Gamla stan i somras. Det som är bramed den är att den inte tar nån plats ihopvikt i jobbväskan.
Det som inte är bra med den är…
den är för kort
den är för tunn och blåser upp så jeansen blir blöta
luvan blåser av trots snören
luvan är toppig, vilket gör att en inte ser klok ut de stunder den sitter på huvudet och inteblåser av
jobbväskan får inte plats under (varav en jackärm bli dyngsur)
Kort sagt… allt. Är. Inte. Bra. Med. Regncapen. Det var tur att jag traskade ensam såsom jag skämde ut mig.
Jag måste verkligen införskaffa vettiga regnkläder så att jag kan fortsätta promenera till jobbet och både se normal ut och hålla mig torr. (Efter jobbet var jag nästan hemma när ösregnet kom. Då hade jag inte ens regncapen på mig.) Eller också får jag flytta eller göra en långresa till ställen där det inte regnar. Den här annonsen såg jag i lokalblaskan i morse och nog tillhör jag målgruppen den vänder sig till – något sånär. Särskilt kvinnlig är jag ju inte, fast jag är kvinna, men rätta åldern har jag minsann.
Rätt målgrupp? Tja, särskilt kvinnlig är jag inte, men jag har i alla fall rätt ålder!
∼ ♦ ∼
På jobbet har jag harvat på med det vanliga, främst mitt nyhetsbrev. Roligast var det snabba besöket av före detta kollegan på SLU. Mörker och regn till trots tillhör jag de pigga och friska. Förutom tandvärken, som kommer och går lite. Det kan värka ihållande i fem minuter – och sen släpper det. De stunder värken sätter in är jag helt överens med mig själv om att ringatandläkarmottagningen. De stunder jag är smärtfri har blivit flera. Då tycker jag att det känns onödigt att ringa. Det är ju inget hål i tanden, så vad mer skulle tandläkaren kunna göra för mig? Märkligt nog påverkar varken mat eller dryck smärtan. Smärtan har sin egen agenda. I morse tuggade jag till och med russin från müslin med tanden utan att det gjorde ont. Nej, det vete 17 hur jag ska hantera detta. Värken är fruktansvärd när den kommer och jag har svårt med koncentrationen och att jobba. När värken släpper… tror jag att jag är i himlen, typ… Kan blottade tandhalsar verkligen vara så här plågsamma eller är det nåt annat som orsakar värken??? En sak är säker och det är att riktigt söta saker undviker jag spontant för tillfället (även om en och annan äppelpajbit med glass slank ner igår kväll). Sötsaker undviker jag till viss del, dårå, men slåss gör jag inte. Narkotika skyr jag som pesten – om det inte är värktabletter mot ond tand. Jag tycker att det var rätt att Nutellatjuven blev dömd till fängelse. Samtidigt undrar jag för sjuhundrafyrtiofjärde gången över tidningars nyhetsvärdering…
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Det gick till och med bra att tugga på müslirussin i morse. Värken har sin egen tidtabell.
Nä, en ska undvika sötsaker, narkotika och misshandel, tycker jag.
∼ ♦ ∼
Min onsdagskväll ägnade jag åt att handla mat på Stormarknadennär jag hade torkat till (passade på att uppdatera mobilsystemet under tiden jeans och skor torkade). Där insåg jag att äppelurkärnare är riktig hårdvara denna äppelhöst – jag köpte den sista i sista affären jag var inne i. Lite senare ska jag hämta hem Anna från jobbet i höstrusket. Bilen behöver ut och luftas och batteriet laddas. Maria Wern spelade jag in på DVD-hårddisken så att vi kan titta tillsammans nån annan kväll. Nu kanske det blir en macka eller nåt.
Idag är det Äpplets dagfick jag veta via sociala medier. Det är ett otroligt äppelår i år noterade jag vid senaste besöket i Slottsträdgården. Äpplena där var inte bara många till antalet – flera av dem var enorma. Anna har gjort ett antal äppelpajer den här hösten och jag tillhör skaran som äter tacksamt och gärna. Men för tillfället ligger jag lite lågt med ätandet – tandvärken vill inte riktigt släppa och jag undrar om det är nån annan tand som bråkar eller vad. Förhoppningsvis ger värken med sig snart och om inte det sker får jag ta en ny kontakt med min tandläkarmottagning. En molande värk är inte optimalt för koncentrationen – oavsett om det handlar om jobb eller till exempel läsning för nöjes skull.
∼ ♦ ∼
Skördefest igår kväll.
Det är inte bara äpplen vi skördar så här års. Igår kväll plockade jag in de sista växterna från ballen*, bland annat en chiliplanta som vi fick av Zeta. Jag skördade de första – och sista – chilifrukterna. Sommaren var för varm vilket gjorde att chilin torkade ihop alltför snabbt. Och nu blir det för kallt för att de ska överleva på ballen trots inglasning. Det ska bli lite roligt att prova chilin i matlagningen. Jag får väl komma på nån rätt där de passar och försöka svänga ihop nåt, kanske till helgen. På fredag kväll blir jag troligen ensam hemma, så då äter jag nog på lokal. Men kanske lördag eller söndag. Vi får se. Jag gillar ju inte att laga mat, bara äta mat. På lördag är en del inplanerat annars. Bland annat ska jag vara lite chaufför på eftermiddagen – det är det lilla jag kan göra för Annas snälla mamma och hennes L. Kanske gör Anna och jag en djupdykning i våra klädkamrar under dan – det vore skönt att få ett ordentligt städskåp iordningsställt.
∼ ♦ ∼
Ännu kallare i morse än igår.
I morse var det ännu kallare än igår, bara runt två grader. Jag packade på mig rejält och övervägde att vira en av mammas sjalar runt halsen, men klockan sprang på så det fick bli den sedvanliga lilla blåa snusnäsduken – jag hann inte leta upp nån sjal. (Vid järnvägen träffade jag Stora Farbrorn och Stora Hunden och jag önskade att jag hade den senares päls.) Arbetsdagen har även den inneburit det sedvanliga: möten, intranät och nyhetsbrev. Och en liten rast tillsammans med herr Fredag, en rast där vi pratade vårt andraspråk och skrattade häcklande åt oss själva och andra som är lite klantiga.
Jag gick till jobbet med urskitigt hår, för i kväll hade jag ju min sista dejt med M för hårklippning. Det känns väldigt dubbelt – att bli av med min duktiga frissa som har skött mitt hår under nästan 20 år är allt annat än kul. (Jag ser rätt nedslagen ut på efter-bilden.) Men mest är jag jätteglad för M:s skull, för jag vet att M är på helt rätt ställe.
I förra veckan var jag och hämtade ett spännande brunt paket. Paketet visade sig innehålla en bok för recension från Hoi Förlag. Förlaget hade vänligen sänt mig den andra delen i Karin Pasches Labyrint-trilogi, Labyrint – Illumination. Stort TACK! Tandvärk, ryggont och annat elände gjorde att jag behövde lite extra tid för läsningen. Men nu har jag slagit ihop pärmarna och lagt ner blyertspennan för att skriva den här recensionen.
Boken tar vid i princip där del ett slutar. Huvudpersonerna är desamma och precis som i första delen har Juliahallucinationer. Job, gatupredikanten, är lika underlig och Jakeundrar fortfarande vad som har hänt fadern Eric. Julias hallucinationer är inte till hjälp alls, hon har svårt att tolka dem. Dessutom är hon på flykt, förföljd av en okänd man. Julia kan inte lita på någon. Jake plågas av mardrömmar och får black outer i vaket tillstånd. Han knaprar tabletter och blir med allt sammantaget väldigt oberäknelig. Även Jake tvings gömma sig. Så småningom möts Julia och Jake och slutligen strålar de även samman med Job, som på sätt och vis blir deras räddare i nöden.
Det här är sannerligen ingen enkel bok. Jag känner att författaren går så djupt in i sina karaktärers psyken att det blir snudd på outhärdligt. Det är som om Jakes och Julias smärtor – psykiska och fysiska – ger sig tillkänna i min tandvärk! Juliaskänsla av att inte kunna lita på någon är också väldigt smärtsam, sannerligen inte mindre än den plåga hennes skadade axel ger henne.
Djup och svart är min sammanfattning av den här andra Labyrint-delen. Den magiska realismen finns kvar, men verklighetens hemskheter är mer påtagliga. Ingen av karaktärerna har sin tillit kvar. Slutet är en riktigt spännande… twist (det finns inget bra ord på svenska). Nu återstår bara frågan om Karin Pasche klarar av att leda sina karaktärer upp i ljuset i den tredje delen? Jag vill i vart fall inte missa den, den lär bli en ännustörre utmaning för såväl författare som läsare.
Gårdagen avslutades i matharmoni – men tandvärken var envis. Jag lyckades trots allt moffa i mig två tredjedels pizza. Resten lades i burk att ätas till lunch av sjukling som vistades hemma idag (inte jag, dock). Sjuklingen åt den dock inte – av okänd anledning. Katterna fick mat efter vår middag. Det är ofta ett skådespel att betrakta deras turer kring matskålarna. De byter skålar, Miniblir skitskraj av minsta ljud och sticker, Citrusär matkrånglig och Luciferäter i princip allt ur alla skålar. Ibland får en inte bara vara mattant, en får vara matpolis också. Luciferbrukar som sagt försöka ta över de andras matskålar, men lyckas inte alltid. Lilla Citrushar nätta små tassar som hon kan sticka in och sopa ut lite mat med, gärna på ett nytorkat kökssgolv. Sen äter hon – och snuvar därmed Luciferpå en del av skålens innehåll. Hon använder ofta och gärna sin ena tass när hon käkar. Det är riktigt kul att se. När bilden nedan togs åt de emellertid i harmoni.
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Min middag – Quattro formaggi-pizza.
Citrus och Lucifer äter – i harmoni, när bilden togs.
Resten av kvällen glodde vi på TV.Lustigt nog är det bra program på söndagskvällar – och som alltid hade vi svårt att hålla oss vakna. Jagsåg i alla fall andra delarna av Springfloden och SvT-dokumentären om Johanna Möller, denna gång med fokus på pojkvännen. Annasåg… lite mindre… Den förstnämnda är en fiktiv thriller, den andra en verklig.
∼ ♦ ∼
Bara tre grader i morse…
I morse var det bara tre grader. Det var dessutom höstdagjämning igår, vilket jag missade. Jag trodde knappt mina ögon när jag kollade på termometern i köket. Men jodå, jag fotade och siffrorna stämde. En del klädprovning i helgen samt temperaturen har gjort det lite akut med varmare ytterplagg för åtminstone en av mina sambor (nej, ingen av katterna). Vi får se om vi kan lösa det nån kväll. Jag har sett nåt snyggt som kanske skulle kunna passa, men det är fler som kan tycka till om saken. Själv tog jag blåa luvatröjan och min mörkblåafodrade jacka, den som är lite för stor. Sen traskade jag upp till jobbet – med signaturmelodin tillHylands hörna i huvudet!!! Ja jag vet inte varifrån jag får alla konstiga saker som rör sig i min hjärna. Månntro det beror på alla värktabletter jag har petat i mig..? En kan ju undra, för jag har känt mig lite märklig.
Men detta Hylanderi kanske inte berodde på värktabletterna. Vem vet, hade Nån smugit ner roliga svampar i mitt kaffe? För uppenbarligen är det Nånhär hemma på Main Street som har svampodlingar. Penis-illicin Penicillin, kanske..? Tilläggas bör att odlingen intesker i min kaffeperkolator.
Penis-illin… Penicillinodling på Main Street orsakade Hylanderi?
Jag hade bestämt mig igår för att att prioritera hälsan. Och tandvärk växer liksom inte bort. Då är det toppen att vara patient vid en bra tandläkarmottagning som dessutom ligger tio minuter från jobbet. Jag ringde strax efter klockan åtta i morse – och fick tid till klockan 8.50. Det blev därför ytterligare en frisk morgonpromenad idag… Solen lyste och jag passerade Uppsala slott tre gånger på lite mer än en timme. (Nu ligger min tandläkarmottagning inte på slottet, utan nånstans i Carolinabacken, men på vägen dit passerar jag vägen upp till slottet.)
Solen lyste, men det var kyligt i morse när jag passerade slottet för tredje gången samma morgon.
Att ta till vid akut smärta från tandhalsar – och vid vanlig tandborstning.
Nog är jag lyckligt lottad, för jag har bra tänder och nästan aldrig hål i dem. De problem jag har är gamla lagningar som pajar eller gamla tandborstskador som ställer till det. Det visade sig att jag hade tur även idag – det var inget hål i tanden. I stället har en tandborstskada orsakat blottade tandhalsar, nåt som kan ila och värka infernaliskt. Efter röntgen och tandläkarundersökning penslade tandhygienisten på en sorts lack. Jag blev bara 370 spänn fattigare (efter avdraget tandvårdsbidrag och statligt tandvårdsstöd). Dessutom fick jag med mig två små tuber Sensodyne Rapid Relief – som ska ge snabb lindring om tandhalsen bråkar igen. Jag kan ta en klick på ett finger och dutta på vid akut smärta och jag kan borsta tänderna med den. Utöver detta behöver jag bli lättare på handen när jag borstar. Jag hade ganska ont när jag kom tillbaka till jobbet efter knappt 50 minuters frånvaro, men smärtan klingade av under dagen.
∼ ♦ ∼
Innan jag gick till tandläkaren deltog jag i arbetsdagens första möte. Därefter skrev jag en dagordning, petade i nyhetsbrevet till fredagen samt deltog i ledningsgruppsmöte på eftermiddagen – bland annat. I kväll ska jag försöka snabba upp läsningen av boken jag har fått för recension. Det har varit lite si och så med koncentrationen i helgen med tanke på tandvärken.
∼ ♦ ∼
I morgon kväll ska jag träffa M som ska klippa mitt hår för allra sista gången. Jag har varit nöjd kund hos M i nästan 20 år, så det blir svårt att skiljas – för mig i alla fall. Förhoppningsvis ses vi nån gång ändå.
Det är höst och jag gillar det. Igår kväll blev det en skön promenad för att möta Annaefter jobbet. Jag tycker om att röra på mig och allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för… tandvärken, mest. Ryggen var tacksam för promenaden och tack vare att jag har hållit igång samt använt Linnex känner jag nästan inte av den alls. Värre är det då med tandeländet. Men inget ont som kanske inte har nåt gott med sig. När en har ont i en tand är en inte så sugen på att äta. Vem vet, jag kanske äntligen går ner de 30 kilo jag skulle vilja förlora? Eller åtminstone några..?
Det blev i alla fall kycklingmiddag igår, men sen ville inte tanden vara snäll. Jag provade GT i stället för Ipren på kvällen och det dämpade smärtan en del. Visst åt jag några chips, men det smakade inget vidare. Inte ens choklad… Nä, lördagsgodis och tandvärk går inte ihop.
I morse vaknade jag redan vid sjutiden – av tandvärken. Tog in kaffe på sängen och försökte läsa boken jag har fått för recension, men det var svårt med koncentrationen. Dessutom var jag orolig för bilen vars batteri var på upphällningen. Till sist gick jag upp och gjorde lite nytta. Bland annat polishade jag Annasspegelbyrå i sovrummet – den blev jättefin. Två ägg kunde jag få ner till frukost. Mitt frukostsällskap tyckte att det var lite klent på bordet.
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
GT lindrade tandvärken, men bara lite.
Värk och oro gav en dålig start på dan.
Mitt frukostsällskap tyckte att det var dåligt med gott att äta på frukostbordet.
Citrus brydde sig inte om frukost, hon föredrog… skor.
Jag slog en signal till Annas snälla mamma för att jag ville höra hur läget var där. Lustigt nog hade hon tänkt ringa mig – och be om hjälp med ett par saker, bland annat en skjutsning nästa lördag. Nog har jag sagt till dem hundra gånger att de ska höra av sig om de behöver hjälp – och så kunde jag inte ge dem det med säkerhet. För om bilbatteriet var på väg att dö behövde jag inte enbart boka tandläkartid i morgon utan även verkstadstid. Det kändes så dumt och ledsamt, men vi pratade i alla fall en stund. Så körde jag igång dammsugaren och… så ringde Annas snälla mammaigen. Enligt hennes man L skulle bilbatterier finnas på macken att köpa och åkte en till deras OK-mack skulle de med all säkerhet hjälpa till att sätta i batteriet. Jag tackade för tipset, kollade telefonnumret till sagda mack och ringde. Jorå, bilbatterier hade de, men nejrå, hjälpa till att sätta i dem gör de inte. Jag ringde tillbaka till Annas snälla mamma och rapporterade och vi kom överens om att jag skulle höra av mig innan lördag ifall jag fått nytt batteri i bilen på verkstan. Sen städade jag badrummet – med plasthandskar på – och så ringde mobilen. Gissa vem? Jo, det var Annas snälla mammasom ringde och sa att L kommer om en timma och tittar på mitt bilbatteri så får vi se… Och… det som sen hände var att jag städade klart, duschade gick med sopor och mötte L, som inte är frisk, på cykel. Vi gick ner i garaget, han tittade, hummade, hade verktyg med sig och tyckte vi skulle försöka ta oss till Biltema. Gudarna var med oss, Clark Kent* startade. På Biltema fick vi god service och hjälp att hitta rätt batteri. Och på dess parkering skruvade L ur det gamla batteriet och satte in det nya. Jag blev så tacksam att jag lovade skjutsa dem ända till Turkiet på lördag!Men nej, det räckte om jag skjutsar dem till Resecentrum, tyckte L…
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
L stegade in på Biltema och visste precis hur en skulle göra för att få hjälp.
L byter bilbatteri åt mig på Biltemas parkering.
Mitt batterinummer glömmer jag aldrig nu!
∼ ♦ ∼
Nu ska jag ta en värktablett till och invänta Annas hemkomst innan det blir nån sorts middag. Två tredjedelar av oss människor på Main Street är skruttiga och Anna, som har den lilla åkomman diabetes, är säkert jättetrött efter en lång dag på jobbet. Tänk om en kunde dö och sen återuppstå i en ny, frisk version. Som ett bilbatteri, till exempel…
Italienskt, rött, fylligt, men billigt. Kan det vara nåt?
Nu har det blivit en liten grej för mig att försöka hitta bra viner som inte kostar så mycket. Största sporten är att hitta ett gott vin under hundringen. Idag var jag och shoppade några flaskor vin. Två av dem kostade betydligt över 100 kronor, men bland annat följde en flaska Roccamozzi Sangiovese Toscana 2016 också med hem.
Italienskt rödvin, förstås, men till priset av endast 79 kronor. Kan det verkligen vara nåt? Ja, förutom att det är rött och italienskt var det klassat som ovanligt fylligt för prisklassen. Lamm och nöt rekommederar Systembolaget att en äter till. Det äter ju inte jag. Jag hade köpt kolgrillad kyckling och serverade den med grönsaker (typ grekisk sallad), vitlöksbröd och tzatziki.
Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om vinets smak och doft:
”Fruktig smak med inslag av fat, mörka körsbär, blåbär, färska örter, peppar och lakrits. […] Fruktig doft med inslag av fat, mörka körsbär, blåbär, örter, hallon och lakrits.
Det här vinet överraskade sannerligen! Det var riktigt, riktigt gott. Vinet är fylligt och smakrikt och har en lång eftersmak. Till vitlök och grillat ljust kött och grönsaker passar det utmärkt och jag ger mig 17 på att det även passar till dessertostar av såväl mjuk som hård sort.
Kolgrillad kyckling med grekisk sallad, vitlöksbröd och tzatziki. Min bordskavaljer åt kamben, men är minderårig och fick vatten till maten.
Toffelomdömet blir det högsta. Det här är ett riktigt prisvärt vin.
Inemmelanåt behöver en ha många strängar på sin lyra. Eller flera färger i sin palett. Eller åtskilliga… Nej, men du fattar vad jag menar. Jag försöker hitta min plats i tillvaron och det är inte alltid lätt. Att ha bott ensam i 15 år gör inte saker och ting enklare. Men jag försöker tänka på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt eller inte viktigt alls. Sen gäller det att hitta lösningar och sätt att fungera som passar och fungerar.
Många strängar, färger…
Idag träffade jag på vännen C på Stormarknaden och fick tillfälle att bjuda igen på fika. Nu blev det inte lika storslaget som sist, men jag är så glad att C finns så jag slog till på en tårtbit. Jag, som har tandvärk… Fast jag ska erkänna att jag går på värktabletter just nu, annars hade det inte spelat nån roll hur många strängar, färger eller nånting annat jag har. Tandvärk är bland de värsta värkar som finns. Ryggen är emellertid bättre, alltid något. Kanske var det värktabletterna som gjorde att jag lämnade bordsskicket hemma..?
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Det blev tårta idag.
Men bordsskicket lämnade jag visst hemma.
Nåja, vi fick i alla fall tillfälle att sitta ner en stund och prata över nåt gott att tugga på. C berättade om hur det var när C och syskonen skulle tömma en förälders lägenhet. Det tog flera timmar – och då hade de gått igenom väldigt lite. Varje sak som togs fram tog också fram en massa minnen att prata och samlas kring. När jag tömde min mammas lägenhet hade jag en månad på mig och inga syskon. Jag hade fin hjälp av vännerna Mia och FEM och Annamed själva rensningen. Men jag hade ingen att prata minnen med. Därför är de saker jag behöll från min mamma – och som även har tillhört min pappa samt mormor och morfar och farmor och farfar i vissa fall – extra… kära och betydelsefulla. Därmed inte sagt att alla grejor står framme eller används. Det mesta av konsten, till exempel, står på vinden i tre tavelkartonger och en (eller flera) vanliga kartonger. Kanske är jag snart mogen att ta hit nån som värderar och kanske är jag mogen att därefter skiljas från vissa tavlor. Jag vet inte. Ännu.
Det blev inte bara fika på Stormarknaden. Jag skenade in i tre affärer. Och då ska du veta att jag hade skenat bort till Korgtassen på förmiddagen. Där fanns emellertid inte utlovad middagsmat, vilket var ett av skälen till min biltur till Stormarknaden. Ett annat skäl var att det behövdes lite annat samt att jag skulle inhandla en flaska vin till en person som har stått mig mycket nära under många år, en person som ska gå vidare till andra saker i livet. Ett tredje skäl var att jag behövde tanka. Det sista vågade jag emellertid inte ge mig på, för det känns som om bilbatteriet är på väg att lägga av. Jag fick vara tacksam att Clark Kent* startade både före och efter shoppingen. Han… gnällde lite.
Varorna är uppburna världens omväg från garaget (målning pågår), de är scannade och registrerade (jag deltar i en panel) samt inplockade. Jag har dammat och polishat på en del ställen där det verkligen behövdes. Katterna ska tvingas till stillhet och kardas. Sen är det dags att duka fram lördagsmiddagen innan jag går och möter Annaefter jobbet. Igår var det allt annat än nån skön höstpromenad – det blåste och ösregnade. Trots min regncape blev jag blöt. Idag är det soligt, men blåsigt.
(Bilderna nedan blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går också att kommentera varje bild då.)
Början på den här lördagen.
Tre matkassar blev det idag.
Och vin och kattsand.
En av flaskorna ska ges bort.
Citrus är svårast att karda – och fota! – hon rör sig ofta.
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
På den här bloggen…
är det Toffelredaktionen som ger dig möjlighetatt kommentera. Att kommentera är ingen automatisk rättighetdu har. Din kommentar ska beröra inlägget den handlar om.
får du vara anonym utåt sett, men redaktionen måste kunna verifiera att du är den du utger dig för att vara. Påhittade e-postadresser och URL:er innebär att din kommentar inte publiceras.
din e-postadress syns inte utåt, men sparas backend för att du ska slippa fylla i ett formulär varje gång du kommenterar.
genom att lämna en kommentar här godkänner du alltså att din e-postadress sparas i systemet.
I förra veckan var jag och hämtade ett spännande 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 