Arton grader minus

Ett inlägg om en bok.



Stefan Ahnhems bok Arton grader minusJag har som bekant fortsatt min litterära resa
med Fabian Risk och hans upphovsman Stefan Ahnhem. Den tredje boken i serien, Arton grader minus, har jag just slagit ihop pärmarna på. Liksom de två första böckerna i serien är detta en tegelstensdeckare på över 500, men dock cirka 50 sidor kortare. Det blir jag lite stressad av, för nu inser jag att jag bara har en bok kvar att läsa i serien. Men bra att även den finns hemma – jag har lånat böckerna av Anna.

Det här är böcker som även andra än jag prisar. (Jag gav båda de första delarna i serien högsta Toffelomdöme.) För Offer utan ansikte fick författaren Crimetime Specsavers Award 2015 och för Den nionde graven fick han det tyska deckarpriset MIMI. Denna den tredje delen är enligt förlaget författarens stora genombrott, såväl nationellt som internationellt.

Familjen Risk är tillbaka i Helsingborg. Det har gått knappt två år sen det som hände i Offer utan ansikte. De våldsamma morden fortsätter. Just den här boken inleds med att en bil kör över kajkanten i hamnen. Det visar sig att offret i bilen har varit död i ett par månader – och har varit nedfryst. Fabian Risks kollega i Helsingör, Dunja Hougaard, har fått disciplinstraff och går som ordningspolis, men efter en hemsk misshandel av en hemlös kan hon inte låta bli att utreda fallet. Och fallet leder till Helsingborg, närmare Fabian Risk än en kan tro. Utöver detta kämpar Fabian med att hålla ihop sitt äktenskap med den i mina ögon rätt hopplösa – och ganska blekt porträtterade Sonja.

Den här tredje boken i serien är precis lika bra som de två första. Men… vem i helvete har korrekturläst den??? Här vimlar av såväl korrekturfel som rena stavfel – och sånt blir det avdrag för när Toffelomdömet sätts. Det skämmer nåt fruktansvärt. I övrigt är det samma snabba takt i språk och händelser, en takt som jag gillar för den blinkar spänning. Självklart ska jag läsa fyran i serien – och hoppas på att den har färre fel.

Toffelomdömet blir högt. 

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdag kväll den 5 februari och onsdagen den 6 februari 2019: Mystiska katter, återseenden, nya linser och ett blått paket

 



Kära dagbok…

Citrus närbild

Så Jävla Gullig. Den gråa smutskragen på Citrus kan anas på bilden.

Katter är mystiska djur. Igår späddes det mystiska på genom att Citrus plötsligt uppvisade en krage med grå smuts runt halsen. Även vid ena tassen var hon smutsig. Anna la ut en bild på Instagram och jag tipsade om att kolla blomkrukorna. Nä, inget spår efter nån krafsande katta. Det är och förblir ett mysterium. Men Citrus är den mest nyfikna av de tre i familjen Katt. Hon kan ha varit var som helst med sitt lilla huvud.

Hon är fruktansvärt söt som synes, Citrus. Hennes extranamn är Så Jävla Gullig. En vill bara gosa med henne, fast det är hon inte så intresserad av. Kanske har hon ADHD med en touch av autism?

Citrus på klösbrädan

Citrus ligger och åmar sig på klösbrädan i vardagsrummet.

∼ ♦ ∼

Antik & Auktion och marknadsgodis

Högtidsstund!

Min kväll igår blev lugn. Jag satt och skrev lite, betalade en räkning, åt ett par mackor och kikade i TV-tidningen. Antiktidningen kom igår och det är alltid högtidsstunder för mig när jag får öppna den och bläddra igenom den. Jag läser kanske inte så många av artiklarna, det är bilderna som är de intressanta, tycker jag. Igår hade jag också turen att kunna smaska på marknadsgodis under läsningen. En av de tre påsarna nougat gick åt. Det var alldeles lagom. Auktions-sommar såg jag utom slutet, för då halkade jag och Clark Kent* iväg till Äldreboendet för att hämta hem Anna klockan 21. Brotts-journalen spelade jag in på DVD-hårddisken. Hoppas kabeln beter sig. Jag kollade faktiskt på sjätte delen av Dirigenten igår och det gick hyfsat, det var bara lite fladder. Tillsammans såg Anna och jag Kommissarie Bancroft. Det är en spännande och rätt annorlunda brittisk kriminalserie. Att huvudpersonerna är kvinnliga poliser är numera väldigt vanligt. Det som är annorlunda i den här serien är hur titelpersonen är: skum!

∼ ♦ ∼

Lucifer på frukostbordet

Finns det nåt gott att tugga på? Lucifer slickar sig om munnen…

I morse var det skitkallt igen, men tack och lov snöade det inte eller blåste som det gjorde igår. Familjens enda par överdragsbyxor nyttjades av den minderårige, medan vi vuxna försökte hålla värmen med benvärmare respektive varm dunjacka som går ner över nästan hela låren. Men innan dess var det drama i köket. Vår kattkille är ett matvrak, det går inte att förneka. Och en sekunds frånvaro av koll på frukosten innebar att Anna blev av med sitt bacon. Lite senare försökte Lucifer även kolla av min frukost. Eftersom den bestod av grekisk yoghurt med blåbär, honung och müsli, kaffe och min bok på gång var den inte lika intressant som mamma Annas. Men det var uppenbarligen bäst att ligga på köksbordet och bevaka. Jag gillar inte att katterna är på köksbordet, men försök flytta på en envis sexkiloskatt får du se… Nä, jag fick i stället glädja mig i morse åt en stunds avskildhet utan åskådare när jag var på toa samt duschade. Det var jag tacksam för. När jag sen lämnade köket – och hemmet – hade bror och syster nån sorts kakelbevakning. Gissningsvis såg de nån liten fluga eller så.

∼ ♦ ∼

På jobbet har jag svettats över mitt nyhetsbrev, där det i morse saknades hela fyra notiser. Vidare räknade jag ut ett pris på en översättning igår och funderar nu på fortsättningen. Men dagens klara höjdpunkt var förstås lunchen med Lisbeth! Vi jobbade alltså ihop ett kort tag hösten 2011. Och hon är så rolig! Dessutom är hon duktig på sitt jobb och jag är glad att vi nu har samma arbetsgivare igen. Lunchen ägnade vi förstås åt att uppdatera varandra. Sju och ett halvt år är lång tid… Vi har visserligen träffats då och då genom åren, men nu var det faktiskt flera år sen.

Lunch med Lisbeth

På lunch med Lisbeth.

∼ ♦ ∼

Innan jag gick hem idag hoppade jag in till Se & synas och hämtade linser av ny sort som jag ska prova. Det lär bli… en upplevelse…

Och idag fick jag svar från advokaten att jag inte alls ställer till några problem genom att avstå mitt legat. Men avståndstagandet gjorde ont i hjärtat.

Två saker gjorde gott i hjärtat också. Först och främst den före detta kollegan från Huset som Gud glömde, en person jag träffade på hemvägen och som både hälsade och pratade en stund – utan att bära sig konstigt åt, därefter det blåa paketet med mjukt innehåll. Tack till Sister of Pain från Anna och mig och Tisslingarna!

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag nog beta av min strykhög. Det är i alla fall ett sätt att få upp värmen…

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt, Sociala medier, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Tisdagen den 5 februari 2019: Väder och motvind

 



Kära dagbok…

Detta väder! Och denna jag som bara klagar! Märkligt att ingen har klagat på mig för att jag klagar så. Det brukar ju folk vara snabba på att göra. Igår var det skitkallt, idag är det runt nollan. I natt ska det krypa ner mot minus 14 grader igen – för att bli plusgrader och regn i helgen! Det började snöa på väg till jobbet i morse. All denna snö blir till härlig – NOT! – slask sen, dårå, till helgen. Orka! Jag överväger starkt att emigrera. Jag fotade mitt igensnöade jobbfönster igår. Idag smälte snön undan, men lika jävla grått var det ute. Nej fan, vintern gör mig deprimerad.

Insnöad på jobbet

Insnöad på jobbet igår. I morse hade snön på fönsterblecket smält bort – men det var lika grått utanför.

∼ ♦ ∼

Mini

Mini blev så upprörd av Trolljägarna att hon tittade på mig i stället för på TV:n.

Skitväder, men  hyfsat på TV. Igår tittade vi på Trolljägarna på TV3 och en ny brittisk kriminalserie, Kommissarie Bancroft på SvT1. När det gäller Trolljägarna är det fascinerande hur fega så kallade nättroll är som gömmer sig bakom anonymitet. Som att anonymitet gör det tillåtet att skriva att en ska mörda ens barn eller våldta en, till exempel… Sjukt! Mini blev så upprörd att hon tittade på mig i stället.

Den fiktiva kriminalserien är i fyra delar och handlar om ett så kallat cold case, men även ett nutida. Mycket bra start – och föredömlig längd på serien. Redan i kväll går del två. Sen finns ju Play för den som gillar det.

I kväll blir det först lite mjukare TV med Auktionssommar klockan 20. Brottsjournalen på TV4 spelar jag in och hoppas att scartkabeln inte glappar så att jag får ett utbrott när jag ska glo. Anna jobbar till klockan 21, så det blir perfekt att bänka sig klockan 22 framför del två av Kommissarie Bancroft.

∼ ♦ ∼

Jobbdagens första halva idag orsakade en hel del frustration. Jag fick inte underlag i den form jag ville ha, jag fick inte slutgiltiga besked av beställare och jag förväntades trolla med knäna. Två möten varav ett där en person oförskämt nog reser sig och går innan jag har pratat klart. Mycket märklig stil ohyfsat med tanke på det som strax innan varit på dagordningen. Men det var väl viktigare med rast, kan jag tänka. Ja idag hade jag sannerligen behövt luncha med NK*, men vår lunch är inte avbokad utan bara framflyttad till fredag.

Andra halvan av arbetsdagen blev bättre. En bra grej med arbetsdagen var att troligen tack vare att jag gjort ett bra jobb åt nån (det vill jag tro!) ordnades det fram ytterligare en skärm till mig. Superpraktiskt eftersom jag ofta har flera jobb och fönster öppna samtidigt!

En annan jättebra sak var att jag fick oväntat besök på kontoret på eftermiddagen av förra kollegan på SLU, på min blogg kallad ”Lisbeth”. (Hon heter nånting heeelt annat i verkligheten.) Lisbeth har börjat jobba på förvaltningen och efter en pratstund på kontoret insåg vi att vi behöver prata mer och friare. Det blir lunch i morgon på Feiroz.

Två skärmar

Superpraktiskt för mig med två skärmar eftersom jag ofta har flera jobb och fönster öppna samtidigt. Men vilka jobb och fönster visar jag förstås inte upp här.

∼ ♦ ∼

Jag tänkte mig en tur till marknaden idag efter jobbet. Det var inget direkt jag ville ha, jag ville mest gå och dra in den härliga doften av bränd mandel i näsan efter en dag på jobbet. Brända mandlar gillar jag inte, men marknadsnougat. Tre små påsar för 25 spänn följde med mig hem. Det var det enda jag var intresserad av och när jag kom fram höll knallarna på att packa ihop – det var ett riktigt skitväder, så jag förstår om de inte stod ut till klockan 18.

Marknadsnougat

Det blev tre påsar marknadsnougat för 25 spänn. En påse ska jag goffa i kväll.

∼ ♦ ∼

Och nu har jag betalat årsskötseln för båda gravarna, den i Motala och den i Norrköping. Vem ska betala när jag ligger i Motala-graven..?

∼ ♦ ∼

*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Dagbok, Epikuréiskt, Jobb, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndag kväll den 3 februari och måndagen den 4 februari 2019: Mera skitkallt, men nu blommar det!

 



Kära dagbok…

Digitaltermometer visar minus 14 komma tre grader utomhus och 19 komma tre grader inomhus

I morse var det bara -14,3 grader och inte -16. (Det gäller att tänka positivt i skitkylan.)

Skitkylan fortsätter, men det var faktiskt inte 16 minusgrader i morse när jag klev upp utan ”bara” -14,3. (Det gäller att tänka positivt.) Fast det räcker ju. Det har kommit massor av snö och det var väldigt bra plogat i morse. Sandningen var fortfarande mindre bra. På kombinerade gång- och cykelbanor är det uppenbart att det är cyklisterna som prioriteras. Igår morse hade tydligen lokalbussar ställts in på grund av vädret – och det förstår jag. Jag undviker att åka buss i Uppsala så mycket jag bara kan. På vintern skulle jag aldrig åka buss. Jag ser fullpackade bussar passera och föreställer mig hemska olycksscenarier. Bussarna kör nämligen på sommardäck här i stan. Usch och fy! Idag behövde emellertid både min tvåveckorssambo och Annas snälla mamma åka buss. Så klart jag tänkte på dem idag!

Vi packade på oss så gott vi kunde i morse. Det var bara strax över 19 grader i köket. Igår kväll var vi så frusna inomhus, men med ugnen på och genom att tända de två fina, röda ljuslyktorna vi hittade blev det varmt och gott i köket i alla fall. Söndagsmiddagen blev av det finare slaget – korv och potatisklyftor, mina korvar av kyckling, förstås. Det var gott och mätta blev vi. Och till dessert intog vi ost, kex och vin lite senare.

∼ ♦ ∼

Måndag och ny arbetsvecka. Lite skönt hade det allt varit med ytterligare en ledig dag, men jag hade en bra helg som gav vila och energi. Det kändes rätt OK att gå och jobba idag. Arbetsdagen innebar den vanliga, roliga blandningen av uppgifter: nåt möte, en dagordning, texter att skriva, uppdateringar på intranätet med mera. Jag är lyckligt lottad som har ett jobb jag trivs med. Men jag låter dörren stå på glänt. En vet aldrig vad framtiden innebär och hängslen och livrem har gällt för mig de senaste tio åren. Bagaget är tungt ibland. Samtidigt har jag lärt mig att leva med den ryggsäcken och jag har accepterat den jag är idag. Jag har ett nytt liv idag. Förlåtit har jag emellertid inte gjort.

Lucifer och Citrus i soffan

De här två, Lucifer och Citrus, är några av delarna i mitt nya liv.


Idag är den första av två marknadsdagar på Vaksala torg.
Det är så kallad Distingsmarknad. Jag ska eventuellt besöka marknaden i morgon. Det ska visserligen komma mer vitt skit från skyn då, men det ska bli mildare. Och efter jobbet idag hade jag en tid inbokad hos min nya linsoptiker. Efter den här synkontrollen, som visade att jag inte behövde byta styrkor, ska jag sen boka tid för att bildskärmsglasögonkoll. Jag tycker att jag ser så mycket sämre, men det har med min astigmatism att göra, förklarade optikern. Och ja, jag ska prova progressiva linser som jag får hämta mot slutet av veckan.

Hos optikern

Hos optikern…

∼ ♦ ∼

Nej, vet du, kära dagbok, nu vill jag ha vår! Det blir en spännande vår och sommar eftersom vi ju ska bli med kolonistuga och -trädgård på prov. Hemma på Main Street tycks växtligheten också längta efter vår. En av kökspelargonerna har stuckit iväg och blommar!

Blommande pelargon i köket

Nu blommar det på Main Street!

∼ ♦ ∼

Och ja just det… Jag tyckte ju häromdan att ADHD var en väldigt vanligt förekommande diagnos i ett TV-program. Nu ska en ta det Pravda skriver med en nypa salt, men om antalet personer med ADHD-diagnos har blivit mer än sju gånger fler sen 2006kan det ju vara nåt lurt. Det tycks gå mode i diagnoser. Innan ADHD var det bipolaritet ett tag. Suck!… OBS! Nu säger jag inte att alla som fått än den ena, än den andra diagnosen inte har den. Men… att antalet personer med en viss diagnos ökar så markant känns faktiskt rätt märkligt…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Jobb, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Ett rött vin: Ripresa Montepulciano d´Abruzzo 2011

Ett inlägg om ett vin.



Ripresa Montepulciano d´Abruzzo 2011

Ur vinskåpet grävde jag fram detta prisvärda vin.

Tända ljus och ett gott rött vin tycker jag är bästa sätten att få upp värmen. Ur vinskåpet grävde jag fram en flaska Ripresa Montepulciano d´Abruzzo 2011.  Systembolaget säljer inte årgången längre, men 2017 finns på hyllorna till priset av 99 kronor.

Vi tog var sitt glas i lördags kväll och lika mycket igår på söndagskvällen. Igår intog vi även goda ostar och Annas goda fröknäcke till. Ostarna var riktigt kraftfulla och smakrika. Systembolaget rekommenderar annars lamm eller nöt till detta ekologiska, medelfylliga vin gjort på druvan montepulciano. Denna blå druva som trivs bäst i sydöstra Italien. Det som är speciellt med druvan är att den har en lång mognadsprocess. Skördas den för tidigt blir vinerna grönaktiga och mognar inte fullt ut. Vinflaskan jag öppnade innehöll ett mycket moget vin.

Så här kan en läsa på Systembolagets webbplats om vinets smak och doft:

”Mycket fruktig smak med inslag av mörka körsbär, salvia, blåbär, skogshallon och viol. […] Mycket fruktig doft med inslag av mörka körsbär, salvia, skogshallon, blåbär och viol.

Det här vinet var både lätt och smakrikt. Till de salta ostarna och det nötiga fröknäcket passade det utmärkt. Det var emellertid en stor skillnad på smaken när vinet serverades svalt (i lördags) och ljummet (i söndags). Jag föredrar ljummet, för då känner jag att såväl smak som doft lyfts fram. Framför allt violsmaken noterade jag samt den av mörka bär.

Toffelomdömet blir det högsta för detta mycket prisvärda vin. Men servera det ljummet!!!

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagen den 3 februari 2019: Söndagsslö i söndagssnö och från kaos till ordning

 



Kära dagbok…

Bitmoji Tofflan på väg ner i en vak

Jag vill helst gå i ide och vakna när det är vår.

Som vi alla visste som kan förstå väderleksrapporter skulle det snöa. Det skulle snöa rikligt och det har det gjort. Gårdagens mildväder (runt nollan) har inte bara förändrats med nederbörd hela natten. Temperaturen är på väg ner igen. Jag vill bara gå i ide och vakna när det är vår. Idag hade jag ingen lust att sticka näsan utanför dörren. Men jag gjorde det faktiskt framåt seneftermiddagen för att jag är så snål att jag ville hinna köpa kaffe till extrapris. Jag tjänade inte ens åtta spänn, kan jag meddela. Lite frisk luft fick jag i alla fall och så spänningen att inte veta om jag skulle klara mig helskinnad utan frakturer. Det var ganska bra plogat här omkring. Det var mindre bra sandat. Och hade jag fått välja skulle jag helst av allt ha legat i sängen hela dan och läst och druckit kaffe eller vin – efter Annas go-frukost med äggröra… Men jag hade andra planer för oss den här dan… (Som vanligt gäller att klicka på bilderna om en vill se hela bildtexterna, se bilderna större och i bildspel samt kommentera en bild.)


Planen var att städa skafferiet. 
Det var lite uppförsbacke först, men sen kom vi loss båda två – även om det ser ut som om bara Anna grejar – jag höll ju i mobilkameran. Nån stor köksmaskin fick flytta till annat ställe, några saker slängdes och en papperskasse fylldes med grejor till återvinning. I andras ögon ser skafferiet kanske inte så annorlunda ut, men i mina ögon blev det bra och jag är nöjd.


Planen var att även rensa skåpet ovanför micron. 
Jag hann inte ta nån före-bild, men skåpet härbergerade allt från mormors gamla våffeljärn till salt- och pepparkvarnar och framför allt ljuslyktor… Tack vare omorganisationen hittades två fina lyktor med rött glas som hängdes upp på gardinstången och passade perfekt i köksfönstret.

∼ ♦ ∼

Men som bekant ger det ena det andra. Ett dubbelskåp med till exempel skålar och glöggmuggar (!) omorganiserades också liksom ett diverseskåp. Diverseskåpet innehåller fortfarande diverse saker som våra mediciner, ett våningskakfat, CD-skivor och underlägg, men i mer logisk och prydlig form. Utöver skåpsrensningen har vi kört en maskin svart och försökt diska en maskin disk. Tvättmaskinen har skött sig exemplariskt, diskmaskinen pep och levde rövare och fick startas om typ fyra jävla gånger. I skrivande stund är den blev den just färdig, jag hoppades att den äntligen skulle gå i mål. Den rena tvätten är upphängd på tork, nu ska rena disken plockas ur också.

∼ ♦ ∼

Jag mår mycket bättre nu än i fredags. Att skapa ordning i kaos fyller mig med både nöjdhet och ro. Jag ser fram emot nästa gemensamma projekt – att stuva om på vinden. Somliga tycker väl att jag är helknäpp, men, som sagt, att skapa ordning från kaos gör mig lugn.

Anna grejsar med söndagsmiddagen som blir lite enkel, men god: kycklingkorv och pommes samt räksallad för min del. Jag har plockat fram rena kläder till morgondagen och ska strax packa min jobbväska. Somliga ska väl vara hemma och lata sig även en måndag…

Citrus på fällen i soffan

Somliga ska väl vara hemma och lata sig även i morgon på måndagen…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lördagen den 2 februari 2019: Lördagsslapp

 



Kära dagbok…

Jag har läst. Väldigt mycket, verkar det som. I själva verket var jag i slutet på två böcker, så igår kväll gjorde jag slag i saken och läste ut båda. När det gäller Stefan Ahnhem läste jag ut den andra boken i hans Fabian Risk-serie och grabbade genast tag i den tredje. Sen återstår en oläst i bokhyllan – den jag gav Anna i julklapp förra året. Det här är mycket bra och spännande böcker som alla har oväntade slut. Rekommenderas varmt för den som gillar spänning! Jag hann läsa en trekvart eller nåt i morse i del tre. Den verkar lovande.

För den som gillar Uppsala rekommenderar jag i stället Gunilla Lindbergs böcker. Den jag läste ut igår kom ut 2004 och är väl inte riktigt ”idag”. Men… Gunilla Lindbergs personporträtt fortsätter att lysa även om hon är i himlen. Saknade extra-mamma!

(För hela bildtexter, större bilder, bildspel och kommentera varje enskild bild, klicka på bilden!)

∼ ♦ ∼

Stämpel på handen

Svartklubbsstämpel???

Och idag har vi varit på… svartklubb! Äh jag bara skojar! Efter en viss sovmorgon, sen frukost, dusch (jag provade mina Ritualsjulklappar, dvs duscholja, deostick och kroppskräm) och hårtvätt promenerade vi till Fyrishov där det var Antikmässa (är – även i morgon). Entrén på 80 spänn var helt OK, för det fanns massor att titta på. En del häcklade föremål – för att en stund senare klåfingrigt (”jag rörde den ju knappt”) välta en liten hylla med glas- och porslinssaker. Riktigt röd i fejan smet personen ifråga därifrån med svansen mellan bena. Anna och jag rev inte ner några saker utan vi tittade mest med ögonen, inte fingrarna. Många fina saker var det och ganska bra priser. Sen var det roligt att träffa gamla bekanta i form av B och A bland besökarna och vår retrokompis Ilona bland utställarna. Varmt blev det och trött i fötterna blev jag, så det vara ganska skönt att sitta ner en stund efter att ha vandrat runt och ta lunch. Tyvärr snackades det kiss, bajs och snor vid bordet bredvid. Somliga har visst ingen som helst uppfostran/hyfs. Jag köpte med mig en brun påse med sött innehåll och rött hjärta på till kvällen, medan Anna fick annat sällskap än av mig till Korgtassen för diverse inköp. Det blir väl så att vi hamnar framför TV:n i kväll för att glo på en musiktävlingsomgång.


Jag har gått ett varv med Helvetesmonstret*, Anna 
och jag har båda skrikit på katterna som alltid är i vägen. Anna står vid spisen, för vår tvåveckorssambo har önskat chicken tikka masala till middag. Familjen Katt ligger lite här och var. Lördagslugnet sänker sig, jag har dragit i mig en Staropramen medan jag har skrivit detta. Gott och trött och skönt avslappnad, nästan som en katt, är jag…

∼ ♦ ∼

*Helvetesmonstret = dammsugaren, enligt katterna


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Mat, Musik, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Profiler i dag i mitt Uppsala

Ett inlägg om en bok.



Gunilla Lindbergs bok Profiler i dag i mitt UppsalaI höstas hittade jag ett smärre mindre (<== OBS Biggis, se!) bibliotek på jobbet
. Tre böcker lånade jag in till mitt kontor för att läsa om det skulle bli nån stund över. Dessa överblivna stunder på jobbet är få och korta, nåt som förklarar varför det har tagit så lång tid för mig att läsa Gunilla Lindbergs lilla bok Profiler i dag i mitt Uppsala. Boken kom ut 2004, så det är inte idag-i dag som avses. Men jag blev så glad att jag fann boken vars författare en gång i tiden var en go kollega till mig, en mentor och vid fler än ett tillfälle felaktigt antogs vara min mamma… Gunilla, som tyvärr gick ur tiden i augusti 2011.

 

I den här lilla boken kommer Gunilla Lindberg helt till sin rätt. Boken innehåller nämligen personporträtt, nåt som hon var särskilt bra på att skriva. Många av de omskrivna har överlevt författaren, till exempel Knut Knutson, Owe Thörnqvist, Elsie Johansson och Ulf Ekman, medan andra var över 90 år när Gunilla skrev om dem och därför mycket troligt avlidna.

Boken ger mig en bild av Uppsalas nutida historia som jag både känner till och inte känner till. Såsom många här i stan är jag inte född och uppväxt här. Jag tycker att boken är rörande i vissa porträtt, framför allt av tant Eva, rektor Eva Netzelius, träffande i andra, som det av makarna Brita och Nils Brage Nordlander. Den senare var till exempel rabiat anti-rökare och försökte på 1990-talet få mig att sluta genom att skrämma mig med att alla mina tänder skulle ramla ut.

Toffelomdömet blir det högsta för den här boken, som utgör en intressant del av det nutida Uppsalas historia.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Den nionde graven

Ett inlägg om en bok.



Stefan Ahnhems bok Den nionde gravenEfter att ha läst den första delen
i Stefan Ahnhems Fabian Risk-serie, Offer utan ansikte, kastade jag mig genast över del två, Den nionde graven. Med andra ord var det ett lyckat möte med en ny författarbekantskap. Och eftersom kriminalromaner, eller deckare som en sa förr, är min favoritgenre uppskattar jag ännu mer att finna för mig nya förmågor och böcker.

I den här boken är Fabian Risk och hans familj fortfarande i Stockholm. Boken utspelar sig nämligen ett halvår före Offer utan ansikte. Det är vinter och kallt när Fabian Risk kallas in för att jobba med en utredning i hemlighet. Justitieministern har försvunnit spårlöst och även om fallet ligger på Säpos bord vill Fabians chef att han ska titta på det. I Danmark jobbar Fabians kollega Dunja Hougaard med mordet på hustrun till en känd TV-profil. Utredningen leder Dunja till Sverige. Riktigt otäcka mord sker och Dunja är nära att bli ett av offren.

Jag tycker att uppföljaren till prisbelönta Offer utan ansikte, som ju är en prequel, inte riktigt når upp till samma klass. Farten är inte på topp helt och hållet. Men… berättelsen tar ny fart mot slutet och upplösningen blir givetvis inte som en tror att den ska bli. Jag tycker också att karaktärsteckningen är suverän. Fabian Risk är en duktig kriminalare som är på rätt plats i livet yrkesmässigt. Som make och pappa är han däremot mycket mänsklig och har sina svaga punkter. Riktigt bra skildrat tycker jag som i vanliga fall inte uppskattar alltför mycket inblickar i de fiktiva polisernas privatliv – relationerna vid sidan av jobbet får inte ta över handlingen, om jag får bestämma.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sista kvällen i januari och första dagen i februari 2019: Värderingar

 



Kära dagbok…

Mini på fällen i soffan

Mini hade för omväxlings skull lagt beslag på fälleni soffan.

Inte var jag utan mänskligt sällskap så länge igår kväll, heller. Jag tyckte att jag hörde nåt konstigt ljud ute i lägenheten när jag var på toa. När jag sen gick ut till köket stod en inbrottstjuv Anna där och packade upp plastburkar som innehållit julmat. Burkarna hade varit hemifrån och ute i Förorten sen julaftons kväll förra året, Anna åkte ut igår eftermiddag och kom hem innan klockan hade slagit 19. Gårdagens inlägg blev därför lite missvisande, för jag var inte ensam med katterna särskilt länge. Men som alltid tidsinställer jag i princip alla inlägg och det är inte alltid jag kommer åt att korrigera i sista stund.

Torsdagskvällar är högtidsstunder framför TV:n, för då amatörvärderar jag antikviteter från djupet av bästefåtöljen via en app så länge Antikrundan går. Anna och Mini tittade ihop med mig. Mini hade för omväxlings skull lagt beslag på fällen i soffan, medan Lucifer låg på filten ovanpå Annas brudkista i Bokrummet. Lill-Cittran a k a Citrus sov i en av Bruno Mathsson-fåtöljerna, på en fäll, förstås. Hur det gick med värderingarna vet ju de som följer mig på Instagram. Och så syns det här på bloggen i högerspalten. Jag fick diplom med tre stjärnor för mina värderingar i Borgholm, men jag tyckte nog att jag låg i underkant för betyget Antikkunnig. (För större bilder, bildspel, kommentera, läsa hela bildtexterna – klicka på bilderna!)


I helgen är det antikmässa på Fyrishov 
och jag har sagt till Anna att jag skulle vilja gå dit. Hon har inte riktigt nappat på det, så jag kanske traskar dit själv – eller struntar i det – eller så går vi dit tillsammans. Jag vet inte. Helgen är ett oskrivet blad. I vart fall är slutet nära i min bok på gång och den lär jag läsa ut ganska snart. För övrigt läste jag tio böcker i januari, ingen dålig start på mitt bokår 2019!

∼ ♦ ∼

Arbetsveckan rundades av med publicering av sedvanligt nyhetsbrev. Jag fipplade också en del med några intranätsaker. Fredagen avslutades med avtackning av Högsta Tjifen. Jag är fundersam över hur det blir i framtiden, med ny überchef, ny avdelningschef och ny organisation. Därför har jag sett mig omkring i omvärlden. Det skadar inte.

Mias avtackning

Den där lilla, stora människan vid pilen tackades av idag.

∼ ♦ ∼

Min hand håller mammas.

Mina funderingar idag går till nära och kära. Jag har ringt för att kontrollera att jag inte har missat att få en räkning för skötsel av deras sista viloplats. Det hade jag inte. Jag passade på att tacka för gott utfört arbete också och det mottogs med glädje. Men detta plus att jag noterat en viss trafik fick mig att gå tillbaka till i somras när jag skrev här om hur ledsen jag var samt la ut en bild som jag hade grejsat med. Min ledsenhet uppmärksammades inte alls och bilden både lästes och tolkades på felaktigt sätt, har jag fått höra upprepade gånger. Men… den enda som var överkryssad var ju jag. För oss alla handlar det så uppenbart om att vi är oss själva närmast när det kommer till kritan. Av detta har i alla fall jag lärt mig att tröst när jag är ledsen och har det svårt och positiv uppmärksamhet får jag på flera olika håll. Och så försöker jag förstås helt enkelt överleva av egen kraft. Jag bär mig, genom sorg och genom glädje. Det har jag gjort hittills. Jag har försörjt mig själv sen jag var 18, men jag hade föräldrar som fanns där i nöden. Och visst, visserligen vuxen fast föräldralös sen 2016, men handlingsförlamad är jag inte.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Sociala medier, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar