Ett inlägg om en bok.

Efter att ha läst den första delen i Stefan Ahnhems Fabian Risk-serie, Offer utan ansikte, kastade jag mig genast över del två, Den nionde graven. Med andra ord var det ett lyckat möte med en ny författarbekantskap. Och eftersom kriminalromaner, eller deckare som en sa förr, är min favoritgenre uppskattar jag ännu mer att finna för mig nya förmågor och böcker.

I den här boken är Fabian Risk och hans familj fortfarande i Stockholm. Boken utspelar sig nämligen ett halvår före Offer utan ansikte. Det är vinter och kallt när Fabian Risk kallas in för att jobba med en utredning i hemlighet. Justitieministern har försvunnit spårlöst och även om fallet ligger på Säpos bord vill Fabians chef att han ska titta på det. I Danmark jobbar Fabians kollega Dunja Hougaard med mordet på hustrun till en känd TV-profil. Utredningen leder Dunja till Sverige. Riktigt otäcka mord sker och Dunja är nära att bli ett av offren.

Jag tycker att uppföljaren till prisbelönta Offer utan ansikte, som ju är en prequel, inte riktigt når upp till samma klass. Farten är inte på topp helt och hållet. Men… berättelsen tar ny fart mot slutet och upplösningen blir givetvis inte som en tror att den ska bli. Jag tycker också att karaktärsteckningen är suverän. Fabian Risk är en duktig kriminalare som är på rätt plats i livet yrkesmässigt. Som make och pappa är han däremot mycket mänsklig och har sina svaga punkter. Riktigt bra skildrat tycker jag som i vanliga fall inte uppskattar alltför mycket inblickar i de fiktiva polisernas privatliv – relationerna vid sidan av jobbet får inte ta över handlingen, om jag får bestämma.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.