Kära dagbok…
Måndagskvällen blev en lugn kväll. Anna kokade soppa till sin middag och jag gjorde henne sällskap och åt mackor vid köksbordet. Till Vår tid är nu dukade vi upp var sin ostassiett och till dessa hyfsade vi helgens Amarone. Vi satt kvar framför TV:n och kollade in vad som hände bland kolonisterna i Iris, ett riktigt feelgood-program på Kanal 5. Jag läste lite också och min bok på gång börjar närma sig slutet (har cirka 100 sidor kvar). Snuffe a k a Lucifer låg avspänd på fällen i soffan med oss. Han är för go, den katten! Fast han är inte lika go när han sätter igång och krafsar, skriker och vill ha sällskap klockan två på natten. Anna var uppe en stund då, sen var det dags igen vid femtiden. Nån timme senare gav jag upp försöket att sova. Jag sov i alla fall cirka tre timmar på raken i natt utan att vakna och det är rekord.
Avspänd i vårt sällskap igår kväll. Det är på natten Lucifer skriker och krafsar och känner sig ensam.
If looks could kill books…
I morse skulle även sambon upp, för fr o m idag återgick hon delvis i tjänst. Men hon började senare än jag. Jag hade i stället sällskap av min bok och Mini… på, inte vid, frukostbordet. Mini ville inte att jag skulle läsa utan i stället ägna mig åt henne. If looks could kill books, du vet…
Det var en knapp minusgrad när jag gick hemifrån. Trots att solen lyste mest hela dan var vinden som blåste riktigt kall.
På jobbet grep jag mig an en nygammal arbetsuppgift som jag la lite på is tidigare i år på grund av omorganisationen, men som jag blev tilldelad igen igår. Vidare hade jag ett gott och stärkande samtal med två tidigare chefer. I samma veva såg jag min nuvarande chef smita iväg in på ett samtalsrum med en medarbetare. Kort därefter fick jag besök på kontoret av chefen. Jag fick ett erbjudande (eller hur jag nu ska se på saken) som jag accepterade, för nu vill jag ägna mig åt seriöst arbete, inte åt en massa tjafs. Det jag insåg var att jag kan klappa mig själv lite på axeln. Varför? Jo…
- Jag har visserligen mått och mår fortfarande delvis skit, men jag har gjort vad jag har kunnat för att må bättre.
- Jag har sett och ser mig omkring utanför husets väggar.
- Jag har dragit i vissa tåtar, ett dragande som uppenbarligen har gett resultat.
- Jag har inte låtit mig avskräckas.
- Jag har sökt kontakter och nya konstellationer.
- Jag har tagit stöd av gamla kollegor och chefer.
- Jag har tagit stöd av kollegor och chefer på andra avdelningar.
- Jag har varit ärlig.
- Jag har också känt mig mobbad, men inte sagt det till chefen förrän idag.
- Jag har inte låtit mig tystas utan ifrågasatt om regler har efterföljts.
NU kanske jag kan få tillbaka en del av min arbetsglädje igen. Kanske. Om inte den är totalt förstörd. Jag hatar att ge upp, så jag vill gärna tro att jag hittar den igen. Men jag kan konstatera att jag i mångt och mycket är en vildhäst som aldrig låter sig tämjas på fel sätt av fel ryttare. Jag är långt ifrån felfri. Många fel och brister har jag. Däremot ägnar jag mig själv inte åt att mobba människor. Aldrig.
Sen testades förstås mitt tålamod igen på seneftermiddagen, men jag lät det inte ta överhanden och jag tänker prata med chefen om detta. Det som är överenskommet ska gälla.
∼ ♦ ∼
Arbetsdagen blev ganska utmattande som du kanske förstår, kära dagbok, men efter jobbet gick jag och hämtade mina ”förbättrade” vinterboots och handlade ihop med Dramaten. Bootsen var inte klara när jag kom och provningen var omständig och jag svettades ymnigt. Men nu vill jag tro att skomakarens dämpning av innersulan i mina boots gör att jag kan ha dem i vinter.
∼ ♦ ∼
Kvällskaffe del två är på gång och sen Brottsjournalen.
Livet är kort.
Det var sambon som introducerade mig för en ny, läskig serie böcker, den om polisen Helen Grace. 
Skräckfilm hör Halloween till, tycker jag, men se ingen TV-kanal erbjöd nåt riktigt läskigt på fredagskvällen. Då var det tur att Kanal 5 sände en relativt ny skräckfilm i oktober, 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 