Kära dagbok…
Så här brukar det se ut när jag syr på symaskin. Undertråd är Djävulens påfund!
Inte vet jag vart gårdagskvällen tog vägen, men jag tyckte inte att jag hann nåt. Jag hittade några halva knäckemackor, tolv dagar gammal kalkonsalami och en Frukt & Mandel som jag åt till kvällsmat innan jag åkte till Äldreboendet för att hämta hem min sambo. Vädret var inte det bästa, men till kvällen hade kylan övergått till plusgrader och det regnade. Enda fördelen var förstås att det var mindre halt.
Biografmaskinisten tittade förbi efter sitt jobb. Han lyckades engagera sin hulda moder i syjuntan. Riktigt impad blev jag av bådas kunskaper. Att den unge mannen har symaskinskörkort är stort. Byxorna lagade han så bra att det inte syntes! För egen del har jag uppfattningen att undertråd, det är Djävulens påfund, det.
∼ ♦ ∼
Tisdag morgon och gråväder. Vid femtiden var jag upp och gav katterna mat. Sen kunde jag inte somna om. Min högra tumled värkte nåt infernaliskt vid läggdags igår. Tidigare på kvällen hade jag svårt att greppa saker med högerhanden för att tummen gjorde så ont. I morse kände jag av den, men den värkte inte. Linnex är ett undermedel! Det var tur att jag fick upp påsarna med kattmat snabbt, för det var tre hungriga katter som trängdes vid matskålarna. När jag kom till köket en timme senare hade två av tre förflyttat sig bort från köket, medan den tredje hade lagt sig tillrätta – på köksbordet.
Herr Lucifer Katt har tagit plats.
Jag fick i alla fall plats med min bok på gång och min yoghurtskål och det var skönt att få en lugn stund i fiktionen tillsammans med en purrande, halvsovande katt innan den här dan sparkade till mig. Att den purrande, halvsovande tyckte att jag skulle ägna mig mer åt honom än åt boken tog jag inte alls illa upp för. Nån gillar mig – och det, kära dagbok, känns ibland jävligt ovanligt. (Fast det är det inte, jag har gott stöd från många olika håll.) Lucifer har ett och annat att lära mig när det gäller förmågan att ta plats, helt klart.
Lucifer har ett och annat att lära mig om förmågan att ta plats.
∼ ♦ ∼
Det jag såg som en förbättring på jobbet för en vecka sen tycks nu ha återgått i tidigare hjulspår. Det är inte OK. Jag tar stöd, men jag tvingas igen och igen och igen att stå upp för mig själv och det känns jobbigt ibland. Jag blir Den Besvärliga. Så det var ganska skönt att få lämna jobbet ett par timmar mitt på dan och göra nånting helt annat. Det blev Kod röd så ett par timmars respit förhindrade en explosion.
Det blev Kod röd idag.
Jag behövde flytta på min bil och tog tillfället i akt för lunch på lokal, lite flex och en timmes friskvårdspromenerande. Lunchen åt jag i min ensamhet (inget litterärt sällskap) på Donken vid Fyra Mackarnas Hörn, flextimmen använde jag till att besöka Återbruket och sitta i bilen och gråta och friskvårdspromenerandet skedde till och från jobbet ett par extra turer. Totalt blev det två promenader till jobbet idag och lika många hem. Det känns i fötterna. Men idag är det nog mest själen och egot som har fått sina sparkar. Tydligen är det tillåtet att göra det när gäller mig, även att skratta åt mig (fast man egentligen inte har fattat saker). I morgon hoppas jag att delar av saker reds ut IGEN, annars är ett hopp nära. Och då menar jag inte hopp som i hoppfullt utan hopp som i hoppa av.
∼ ♦ ∼
Efter jobbet idag var det dags för klippning av kalufs. Just idag behövde jag känna lite omtanke, även om jag fick betala för den. Selfie nummer två i det här inlägget kommer därför nedan. Inte för att jag ser mycket gladare ut, men jag är i alla fall fin i håret.
I alla fall fin i håret.
Jag är hemkommen och familjen Katt har fått mat, jag har diskat lite för hand och jag har sparkat igång såväl diskmaskin som tvättmaskin. Nu blir det en tur med vattenkannan innan jag sätter mig och äter en köpemacka.
Tjolahopp, liksom, livet är stenkul. För somliga.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Här ångar jag på med seriemördare. Så länge fiktionen är läskigare än min verklighet är den senare uthärdlig. Alldeles nyss har jag slagit ihop pärmarna till 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 