Kära dagbok…
Jag är rätt billig i drift: en skål ostbågar, en starköl och en pocketbok är tre favoritsaker en fredagskväll.
Min arbetsvecka fick som bekant ett fint slut. (Jag tänker på meddelandet.) När kvällen kom var jag glad, men trött, förstås, efter den gångna veckan. Lite nytta gjorde jag trots allt igår kväll – jag gick igenom mina räkenskaper. Nu betalas de flesta av mina räkningar via autogiro eller e-faktura, fast jag vill ändå ha lite koll på ekonomin. Det ser bra ut. Med månadens lön kom inte bara löneförhöjningen utan också det retroaktiva. Sånt tackar en för till exempel nu när det vankas födelsedagar i familjen snart och dessutom en Londonresa. Stenrik är jag emellertid inte, men varje gång jag får lön känner jag mig som en miljonär jämfört med när jag gick på a-kassa. En nyttig lärdom av den tiden är, förutom att bara lita på mig själv, förstås, att jag också lärde mig leva under existensminimum i flera år. Det är nåt som den som skickade ut mig i kylan inte har fått känna på. Till skillnad från mig fick han inte bara miljonbelopp i avgångsvederlag (en fin betalning för att ha kränkt medarbetare), han togs dessutom tillbaks till fadershuset med öppna armar efter att lämplig tid hade förflutit. Ingen var förvånad, allra minst jag. Men jag bryr mig inte om vad han gjorde eller gör för sina miljoner och sin direktörslön, på fredagskvällar, när jag är ensam, njuter jag av mammas röda Fugaskål med ostbågar, en ljus och billig starköl och en fådd julklappspocketbok. Rätt billig i drift, med andra ord, även om jag köpt både bågarna och ölen för egna pengar.
Lördagsmorgonlyx.
Nä, jag har inte så stora krav längre. Så mycket av mitt liv har passerat, så många dagar av oro och tårar. Nu njuter jag av kaffe och läsning på sängen en ledig dag. DET är lyx för mig! Men jag blev rätt arg när nån i det här dårhuset satte igång att spika, dra möbler och slipa klockan sju i morse. Jag fattar inte vad det är med folk. Har de aldrig fått lära sig vad hänsyn är? Det är ju trots allt lördag och många är lediga. Hemarbetet pågick nån halvtimme och sen dess har det varit rätt tyst. Dock inte från min lägenhet. Jag har bäddat rent, tvättat, dammat och dammsugit OCH spelat klassiska mästerverk HÖGT på stereon i köket. Ett tag övervägde jag att spela death metal på stereon i vardagsrummet SAMTIDIGT, men då hade nog mina öron krullat ihop sig.
Sommartidsinställd.
Det har varit sisådärväder under dagen. Temperaturen har varit rätt hög, men det har inte varit särskilt soligt. Efter frukost, städning, tvätthängning och dusch gjorde jag en liten utflykt till Äldreboendet för att hämta Fästmön. Det blev en tur till Tokerian för att handla innan jag skjutsade hem arbeterskan till sig. Stackars Anna får gå upp skittidigt i morgon bitti eftersom det blir sommartid i natt och hon börjar jobba klockan sju i morgon. Det där jädra timmen fram och tebax kan i alla fall jag klara mig utan. Den gör varken från eller till utan är mest irriterande. Jag började i alla fall att ställa om klockorna redan idag, tog rum för rum och sparar vardagsrummet till sist, för gissningsvis är det där jag tillbringar kvällen. Men inte nog med att det blir sommartid, det är Earth Hour i kväll också mellan klockan 20.30 och 21.30. Det har nog hänt att jag har släckt ner här tidigare år, i år vet jag inte hur jag gör. Kanske är mysigt att sitta med tända ljus, men jag kan ju inte läsa utan strålkastare numera så vad 17 ska jag göra under en timme???
Om tre veckor är mitt sorgehalvår slut och det ska bli mer färgglatt i garderoberna.
Det är nu tre veckor kvar av halvåret jag ska bära sorgkläder. På skärtorsdagen är det ett halvår sen mamma gick bort. Det var nåt jag bestämde mig för och det har inget med regler att göra, inte mer än mina egna. Sen ska jag börja försöka fylla mina garderober med lite färggladare plagg. Det blir tufft. Jag är van att gå i svart eftersom jag är tjock och även om jag gick ner i vikt i höstas och inte har gått upp mer än två kilo är jag fortfarande tjock. Men sorgen måste få en ände och jag måste tillåta mig att vara glad igen större delen av dygnet och uttrycka mig lite mer kulört.
Ett annat sorts slut för sorgen blir uppsägningen av min fasta telefoni och urnnedsättningen. Det var bara mamma som ringde på fasta telefonen och sen hon gick bort har det ringt på den en gång – och då var det en väninna till mamma. Framåt seneftermiddagen telefonerade jag med vännen Mia och nu finns det två preliminärtider, en i april och en i maj, för en tur ner till Motala. På måndag ska jag ringa griftegårdsförvaltningen och kolla om nån av tiderna passar dem. Det blir ett par nätter minst i Motala, för jag orkar inte köra fram och tillbaka på en och samma dag. Jag minns hur det var vid pappas urnnedsättning. Jag skulle först delta i en planeringsdag på en herrgård med mitt dåvarande jobb och jag bara bröt ihop och kunde inte sluta gråta. Till sist gav jag mig ut på vägarna lite tidigare än planerat och grät i 30 mil. När jag kom fram kunde jag därför hålla masken och vara stark inför mamma. Nu tänker jag att jag inte behöver hålla nån mask, för jag känner mig trygg och lugn i Mias sällskap – jag vet att det är tillåtet att vara ledsen där, jag behöver inte förställa mig.
Efter samtalet kände jag mig stark nog att fixa våfflor – det är Våffeldagen för säkerhets skull idag också. En födelsedag fick jag ett rött och vackert dubbelvåffeljärn av mamma. Vi brukade sen dess äta våfflor minst en gång när hon kom hit på besök. I skåpet hade jag våffelmix och i kylen hjortronsylt, inhandlade i höstas inför mammas julbesök som ju inte blev av. Det kan tyckas lite ledsamt att äta våfflor ensam, men jag kan meddela att det gick hur bra som helst. Med Knausgård som sällskap kände jag mig i alla fall lite mindre än ensam. Jag fick byta plats och sitta på andra sidan köksbordet så att jag kunde nå järnet. Mammas plats vid bordet var tom. Annars var det precis som vanligt. Och jag åt… sex våfflor, tror jag…
Här är några bilder från min våffelfest:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Nu börjar mörkret sänka sig över New Village. Jag ska göra en insats för att försöka göra slut med Knausgårds fyra idag. Med tidig middag i magen blir det möjligen ett par bitar goda ostar senare och nåt vin ur vinskåpet. Skåpet fick påfyllning förra helgen, men där finns självklart lediga platser. Översta delen av skåpet är fyllt av egentrampat vin, nedersta delen består av Amarone-, Ripasso– och Zinfandelviner mest. Få se nu… jag kanske ska ta fram och lufta ett vin… Men vilket ska jag välja..?
Vilket vin ska jag välja?
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
I början av månaden smög en kollega in på mitt kontor med en historia, ett par artikelkopior och den lilla boken Bryt upp! Bryt upp! Karin Boye 1900 – 2000. Häftet gavs ut via Upsala Stadsteater år 2000 till hundraårsminnet av Karin Boyes födelse. Just det här häftet hamnade hos ett av Uppsalas original och tillika en riktig boknörd som jag själv, Mäster Fritz. Så småningom köptes det av min kollega. Jag blev så förtjust över alltihop och Lena ska ha ett stort och varmt TACK! I morse läste jag ut boken. Och den lämnade mig inte oberörd.
Nu återstår två julklappsböcker från förra året att läsa. I kväll läste jag ut den tredje, som samtidigt är den fjärde i 
Gå till Toffelprofilen
