Kära dagbok…
Det har varit den tredje natten i rad för min del nu som kan kategoriseras helvetesnatt. Med helvetesnatt menar jag att jag somnar, vaknar, slumrar, vaknar, slumrar en hel natt. Sömnkvaliteten är urusel och när jag till sist ger upp och kliver ur sängen känns det som om jag har varit på fest. Utsövd, vad är det? Jag sover bättre när Fästmön och jag sover ihop, men just nu har vi lite olika saker för oss, för Annas del till exempel jobb och kattkastrering, som har gjort att vi inte har kunnat sova tillsammans. Och jag är vuxen. Jag måste kunna lära mig att hitta tillbaka till den där sköna sömnen jag hade förut. Så här vaknade jag i natt:
Mammas beresta rödbetor.
Sen tänker jag på mamma som trots alla starka mediciner som doktorn försåg henne med hade mycket svårt att somna på kvällen/natten. När hon sen väl gjorde det kunde hon sova långt in på dan, om hon själv fick välja. Eftersom folk har så mycket åsikter om allt – även hur länge hon sov om morgnarna – valde hon att sätta en väckarklocka på vardagarna. På helgerna, däremot, fick en inte ringa henne före klockan 14. Nu går det inte att ringa henne alls.
I morse, när jag öppnade kylskåpsdörren för att ta en vattenflaska, såg jag en burk beresta rödbetor. De kommer från Motala och var min mammas. I min familj slänger vi nämligen inte mat som fortfarande går att äta. Nu är jag inte så överdrivet förtjust i inlagda rödbetor. Det var mammas småländska gener som gjorde att hon gillade att äta dem tillsammans med sylta på julbordet. I år behöver jag inte tänka på att ha nåt julbord här hemma. Jag ska snylta på Annas. Vi åker och handlar julmaten tillsammans säkert, men nån julmat serveras inte hos mig i år. Det blir ingen jävla julgran heller eller nåt pynt eller nån julgardin i vardagsrummet. Jag vet att livet obevekligt skrider framåt, men jag skiter i det. Den kommande julen blir svår, samtidigt som jag är oerhört glad att Anna vill fira den med mig, trots att jag är som jag är just nu – en sörjande som brister utan anledning, understundom.
Lampkupan bubbelbadar i diskhon.
Den här vardagsmorgonen, den sista denna vecka, har inletts på sedvanligt sätt: jag har kollat jobbmejlen, vikt ren tvätt och startat en maskin smutstvätt. Nu har jag snart tvättat hela regnbågens färger – igår var det rosa–rött–orange, idag är det gult och i morgon blir det grönt. Jag borde bädda rent också och tvätta lakanen jag sover i nu (blått). Kanske blir det till helgen. Då ska jag städa mitt igengrodda hem också. Vidare behöver jag ta tag i strykning – det ligger ganska mycket och väntar. Tvättade linnedukar och gardiner lägger jag tills vidare direkt i papperskassar för strykning när de ska användas – jag äger ju ingen mangel.
Kvar att göra i hemmet för övrigt är att ställa in kanalerna på mammas TV samt bära ut den gamla tjock-TV:n till elektronikskroten. Och så ska några taklampor sättas upp. Det är jag inte så bra på, så jag har frågat Anna lite fint om hon vill göra det när hon har tid. Jag hoppas på ett positivt svar. Än så länge nöjer jag mig med att diska en kupa till en lampa jag ska ha i hallen.
Tyvärr måste jag åka till Stormarknaden idag igen, men jag ska försöka komma iväg så snart banken öppnar (klockan 10). Det är lite pengar som ska in på mammas konto och så ska jag köpa frimärken till mina tackkort och posta dem. Kanske, kanske unnar jag mig ostbågar och en öl i kväll, men det känns svårt. Det var så min plan var den där fredagen när jag blev tvungen att kasta mig in i bilen och åka ner till akuten vid Lasarettet i Motala där min lilla mamma låg ensam. Och nu vet även jag hur det känns när allting går i tusen bitar…
Lilla mamma…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 