Kära dagbok…
Påhälsning. Just talgoxen på bilden var det inte som hälsade på igår, men jag kunde inte fota samtidigt som jag delade ut ost.
På min födelsedag i förra månaden fick jag en påhälsning av en talgoxe på morgonen. Fågeln var det första levande väsen jag såg den dagen. Den satt på balleräcket* och tittade rakt in på mig när jag hade klivit upp ur sängen och ut i vardagsrummet. Jag fick en känsla av att det var min mamma eller kanske min pappa som ville gratta mig på födelsedagen. Igår hade jag namnsdag och det är nåt som sällan firas. Fast vi brukade som sagt fira det inom min ursprungsfamilj. På kvällen satt jag på ballen** där jag intog kvällsmat i form av knäckemackor med ost. Och gissa vem som kom och hälsade på? Talgoxen, förstås! Jag nöp av en bit ost och sträckte upp handen. Den lilla pippin tittade på mig en kort stund, satte sig sen i min handflata, nappade åt sig biten och flög iväg. Ytterligare ett par gånger återvände den till räcket där den satt och tittade på mig. Hjärtat blev varmt, för jag tänkte förstås på mina föräldrar och att fågeln var en hälsning från dem. Pappa var en stor fågelvän. Utanför köksfönstret hade han monterat en fröautomat på en ställning. Sen satt han med en fågelbok i näven och kikade på fåglar som försåg sig av de mumsiga fröna.
Mysteriet med det försvunna bullfatet blev snabbt löst.
För egen del såg jag detta med att förse sig passera revy när jag anlände till jobbet. Varför? Jo, vårt bullfat till fredagsbullarna var försvunnet!!! Nu är det så att vi snart ska flytta och det är sagt att den som har privata saker i till exempel vårt lilla pentry ska ta hem det före den 1 juni. Men bullfatet… Jag höll på att grina först, blev ilsken sen och klagade min nöd till såväl chefen som övriga kollegor som kom i min väg. Till dess att En man som heter Ove anlände… Då uppdagades nämligen sanningen. Vi pratade om det här med grejorna igår innan vi gick hem för dan och beslutade då att ta in vattenkokaren på nåns rum fram till semestern. Nu visade det sig att även En man som hette Ove är en riktig bullfantast – han hade räddat bullfatet också. Mysteriet med det försvunna bullfatet blev alltså löst!
∼ ♦ ∼
Regn passar en regnmänniska som jag.
I natt har det regnat och dagen fortsatte i samma stil. Inte mig emot alls. Jag är mer en regnmänniska än en solmänniska. Fast självklart vill jag inte att det ska regna jämt. Men regniga lediga dagar får jag mer gjort än soliga och heta dito – och då spelar det ingen roll om det handlar om städning eller att läsa böcker. Det är så mycket mer som är tillåtet när det regnar, tycker jag. Solen kan vara så… obarmhärtig och hetta har jag svårt att tåla. I London har det varit mest mulet idag, men i morgon väntas där regn också – och högre temperaturer än här. Nu behöver det ju inte ösregna när vi ska vara där, förstås. Lite fint regn gör däremot ingenting. Det kan ju rentav vara svalkande.
Som vanligt har jag veckohandlat idag och ordnat lite inför studentuppvaktningen på fredag. Resten av kvällen ägnar jag åt att läsa ut min bok på gång och att kolla på GW:s mord för sista gången – den här säsongen, i alla fall. Jag tycker att det har varit bra program och hoppas förstås på en fortsättning.
∼ ♦ ∼
Dagens fundering handlar om att spela musik jättehögt för små barn. Är det för att barnet är hörselskadat, för att en vill slippa höra ungen eller för att en vill hörselskada sitt barn? Eller är en bara dum..?
∼ ♦ ∼
*balleräcket = balkongräcket
**ballen = balkongen
Livet är kort.
Det blev lite fel i ordningen när jag grabbade tag i 
Jag fastnade för 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 