Ett inlägg om ett Amaronevin.

Fylligt, men ordinärt.

I kväll ville jag unna mig nåt riktigt gott från vinskåpet. Först plockade jag fram ett vin i 300 kronors-klassen. Det kändes lite för exklusivt. I stället valde jag Castelmare Amarone della Valpolicella Classico 2013, en flaska som måtte ha bott hos mig ett tag, och som kostade lite mer än hälften av den första flaskan jag tog fram, 164 kronor. Årgången är slutsåld på Systembolaget. Jag hittar endast information om årgången därpå, 2014 – och den är slutsåld på mitt närmaste bolag. Den som liksom jag bor i Uppsala och vill prova vinet hittar det på Systembolaget i Kvarnen.

Så här skriver Systembolaget på sin webbplats om smak och doft på vinet av årgång 2014:

”Kryddig, nyanserad smak med inslag av mörka körsbär, choklad, russin, vanilj och kryddnejlika. […] Kryddig, nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, chokladpraliner, russin, nötter och vanilj.

Enligt Systembolaget passar vinet till lagrade hårdostar och smakrika nöt- och vilträtter. Jag intog det till stekt kalkonfilé. Kanske borde jag ha kryddat maten lite, för jag tyckte inte att vinet och maten gick så väldigt bra ihop. Vinet var visserligen hyfsat fylligt, men också tämligen ordinärt. Det fanns inget som riktigt stack ut i det. Såväl smak som eftersmak var ganska intetsägande, korta.

Nåt dåligt vin var det här inte, men nja, det var inte heller riktigt bra. Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.