Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

En guldmedalj för 30 år av nit och redlighet i rikets tjänst fick En man som heter Ove i morse.

I morse var En man som heter Ove iväg för att hämta en guldmedalj. Ja, jag tycker bara att det är så häftigt. En medalj för nit och redlighet i rikets tjänst i 30 år… Det fanns andra fina saker att välja mellan för den som skulle bli firad, men en medalj smäller rätt högt, tycker jag. Jag hade nog också valt en sån framför en kristallskål, en guldklocka, ett smycke eller vad det nu är en kan välja mellan. Om inte Den Lille Fjanten hade förstört mitt förra arbetsliv skulle jag ha fått nåt liknande år 2011. Jag hävdar att jag var både nitisk och redlig i tjänsten från 1986, men det tyckte inte den organisation (där premieras 25, inte 30 år) som sägs arbeta för regionens, numera, hälso- och sjukvård och en massa annat som inte har med vård att göra. När jag blev avpolletterad i januari 2009 fick jag… ingenting. Inte ens mina så kallade arbetskamrater hittade på nåt för eller med mig. Kanske ville de inte, kanske vågade de inte. De enda som visade mig sin uppskattning var mina tre frilansare som lunchade med mig och gav mig ett presentkort som jag kunde använda i en bokhandel. Dessa tre var för övrigt de enda som upprepade gånger slogs för mig, som tjatade om att få veta varför. Vi fick inga svar nån av oss. Tyvärr har vi så gott som ingen kontakt idag, men det de gjorde för mig har jag sparat i hjärtat. Dessvärre finns även det andra gjorde sparat i hjärtat – fast som taggar. Nu känner jag inte av dessa taggar så ofta, men när jag såg medaljen i morse kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka. För att inte fastna i det förflutna försökte jag emellertid glädjas med medaljören som har utfört ett sånt gott, långt och troget arbete.

En liten lunch i litterärt sällskap efter en förmiddag i rasande tempo.

Förmiddagen på jobbet gick i ett rasande tempo. Dessutom verkar min kalendersynkning mobil-jobbdator ha fått spel. Jag kallades plötsligt till möten och fick ge mig ut i huset för att kolla om jag verkligen skulle vara med. Utöver det fastnade jag i en kanaldiskussion med nån som jag känner gärna vill ta över eller som har väldigt många synpunkter. En del synpunkter är bra, ska tilläggas. Projektledaren och jag diskuterade oss emellan och vi är rörande överens om hur vi ska kommunicera med våra primära målgrupper. Övriga målgrupper ska också få information, men eftersom det inte finns någon som helst budget för detta kan vi inte ställa till med nåt som kostar. I stället får det bli eget arbete – och även om resultatet kanske uppfattas som tråkigt lär det fylla sin funktion. Vi ska inte kommunicera nåt som är särskilt skojigt, för övrigt, utan ett byte av ett äldre system till ett som är nyare och bättre.

Jag hann också på förmiddagen göra klart text, bilder och lay out för mitt nyhetsbrev som ska publiceras för sista gången den här terminen i morgon förmiddag. Sen slängde jag i mig lite lunch i form av smörgås, grekisk yoghurt med kanel och kaffe, i litterärt sällskap av Göran Borg och Yogi.

∼ ♦ ∼

Improvisation i form av katastrofberedskap fick jag också träna i eftermiddag.

Eftermiddagen tillbringade jag på ett av stans hotell. Nä, jag hade ingen snuskdejt eller så utan deltog i en nätverksträff för att diskutera kommunikatörsrollen. (Jag fick också tillfälle att träna katastrofberedskap när en kommunikatörskollega lyckades välta ut en kaffekopp. En mycket trevlig kollega. Vi lär få nytta av varandra yrkesmässigt i framtiden. Nätverkande!) Strategisk improvisatör, är det vad kommunikatörer har blivit? Jag tycker nog det. Och inte är det mig emot att rollen utvecklas från att ha varit en ren producentroll till att arbeta strategiskt, ligga steget före – med ett visst mått av improvisation OCH en dos produktion. För det var lite så jag uppfattade föreläsaren. Samtidigt som hon hävdade att vi inte ska vara så teoretiska.

Teori, praktik, improvisation, flexibilitet… Sånt jag funderade på när jag promenerade tillbaka till bilen.

Hur vi arbetar – teoretiskt och/eller praktiskt – och hur vi förankrar kan vara lite… knepigt och olika för oss, beroende på var nånstans vi jobbar. Jag funderade på detta, flexibilitet och improvisation när jag promenerade tillbaka till bilen. Där jag jobbar är det viktigt att ha jag är med och skapar en grund och en struktur för kommunikation så att alla förstår vitsen med det hela. När grund och struktur, via en kommunikationsplan, är inplanterade finns alla möjligheter till improvisation för andra inblandade. Själv fick jag till viss del improvisera igår, vara flexibel, tänka om när det gällde den lilla entimmesdrillningen jag höll i. Efter att ha bemötts med varierande nivåer av acceptans inledningsvis gick jag från mötet med en känsla av att ha nått fram. Det är i såna stunder mitt jobb är extra roligt.

∼ ♦ ∼

Hemma i New Village laddas det för studentfirande i mitt närområde. Jag hoppas att vädergudarna är med studenterna under morgondagen. Solen har försökt titta fram idag, men det är sannerligen ingen värme. Nu i kväll kom regnet. Den runda, gula på himlen har emellertid lockat fram både det ena och det andra bland mina växter. Häromdan upptäckte jag en liten knopp hos en av mammas krukväxter. Fästmön konstaterade att det är en Flamingoblomma, men jag var tveksam. Först. Nu ser jag att hon hade rätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.