Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Allting går – men hur 17 får en plats med en hammock på ballen???

Det blev en sån konstig kväll igår. Jag kunde sitta ute på ballen* och läsa i flera timmar. Det var kvavt, men nån åska brakade inte loss. Jag var riktigt jävla aptrött. Den gångna arbetsveckan var så hektisk och jag känner det som om jag mest förflyttade mig och minst av allt jobbade. Sen var väl inte det bästa avslutet på arbetsveckan att ”alla andra” gick på fest och jag stannade kvar med datorsupporten och en krånglande dator för att därefter åka hem till ensamhetet. Men hemma i New Village kunde jag i alla fall under kvällen fascineras av en närboende som har lyckats montera en hammock på sin balle. Hur 17 får h*n plats??? H*n måste ju dyka i den från ena kortsidan, ungefär. I vart fall låg h*n och läste i den medan jag satt i en femstegsstol och läste. Och så glodde vi lite på varandra då och då.

Ledsen. Ensam. Missnöjd med det mesta.

Lite senare gick jag in och såg första delen av en TV-serie. När den var slut kände jag mig ännu slutare. Jag var trött och ledsen och när jag började tänka efter var jag både sorgsen och missnöjd med det mesta också. Därför tankade jag ur en del tårar innan jag gick och la mig med förhoppningen om att den nya dagen skulle vara bättre på alla sätt och vis. Att gråta, liksom att skriva av sig, lättar på tyngden – i alla fall för mig och så länge det inte går överstyr. Därför utsatte jag mig för att lägga ut en gråtbild på Instagram. Sen behöver folk inte förstå eller få veta varför jag är ledsen – det var inte för andras skull jag la ut bilden. Så jag lägger ut den här också, även denna gång för min egen skull. Detta är också jag, inte bara den tramsiga, pratiga, glada.

∼ ♦ ∼

Kaffe och läsning på sängen.

Men en kan inte gråta hela tiden. En måste ta sig samman, bli glad, göra nåt vettigt. Gå vidare. Move on. Lördagen började med regn. Det bästa i det läget är förstås att fixa kaffe på sängen åt sig själv och ligga där och läsa ut en spännande deckare. Tjugo spänn på loppis förra helgen var boken väl värd! Efter den valde jag en bok som jag fick för över två år sen. Ja jisses, det har kommit lite emellan… Jag fick boken av vännen Agneta i en av två papperskassar med litteratur som hon fick släpa hit själv. Henning Mankell har inte varit nån favoritförfattare, men just nu känner jag för lite ”lättsam” Kurt Wallander. Det hoppas jag att jag får med min bok på gång.

Sen insåg jag att jag behövde göra lite nytta. Jag minns inte när jag dammsög sist, men att det behövdes både dammning och dammsugning vittnar bilden nedan om. Pinsamt! Nu är det gjort, i alla fall och det är skönt.

Dammråttearmén anföll.

En plan med den här lördagen var att plantera. Nu inbjöd inte vädret till det och orken var det inte så vidare värst med heller. Jag fick i alla fall utan svårigheter med mig yngste bonussonen för att inhandla fröer. Och det var en jämrans tur, ska sägas, för klantiga jag tappade mina nya läsglasögon. Tur att ungdomen har starka ögon och kan utöva högläsning för tant Tofflan på Blomsterlandet! Och tur att det finns snälla tanter också som hittar vimsiga tanters nya läsglasögon och sätter dem på ena handtaget till senila damens bil.

Sju påsar fröer blev det, när vi nu ska så alla dem…

Sen tänkte vi köpa en julgran också…

Julgranskandidat?

Och jag såg… VINPLANTOR!!! Tänk att plantera… vin…

Vinplantor kändes lockande.

Men jag hade en minderårig med mig, så i stället för vin fick det bli glass. Vi tog en åktur för att kolla på järnvägsbygget i Gamlis först innan vi rullade in till Fullerö handel. Två kulor glass var tog vi. Det var väldigt hett inomhus, men vi hittade två torra stolar i ett lusthus där vi kunde sitta och smaska glass. Fast… det var inte precis glassväder idag. Jag blev lite frusen och behöver få upp värmen med sill till middag i kväll. (Den som fattar, fattar.)

Det var gott, men kallt med glass. Jag tog melon och hasselnöt.

En hänglobelia i perfekt färg till ballen.

Vi mellanlandade i New Village där jag satte min nyinköpta hänglobelia i perfekt färg i ampeln på ballen. I år tänker jag mest ha stora, gröna växter där ute, men lite färg vill jag ändå ha. Några lådor blir det inte. Mina balkonglådor har bott hos mamma i sex år, nu bor de hos Fästmön. Vi som har balle i den här bostadsrättsföreningen (ja, jag veeet, skittrist webbplats med inaktuell information och massor av stavfel!) får varken grilla eller ha balkonglådor, nämligen. Nu vet ju alla att rök stiger – även grillrök från allar**. Därför vore det rättvist om vi med ballar kunde få ha balkonglådor – som kan ramla ner. Nähä, inte det… Nä, livet är ju orättvist, som bekant. Som när jag sliter ut mig och hänger upp en ampel och somliga tar igen sig på soffan…

Yngste bonussonen tog igen sig en stund medan jag hängde upp lobelian i sin ampel.

Framåt rätt klockslag åkte vi till Äldreboendet och hämtade Anna. På vägen därifrån blev en stackars tant med rollator så till sig när jag stannade för att släppa henne över gatan att hon trillade omkull på den fasade, men ändå höga trottoarkanten, och rollatorn välte! Jag och Anna kastade oss ur bilen för att hjälpa tanten. Som tur var skadade hon sig inte, utan hon föll mjukt på knäna och var helt OK. Tantens byxor var hela, så förhoppningsvis var knäna inte ens skrapade. Jisses anoga, hoppas bara hon mår bra i kväll! Hennes varor och väska flög ur rollatorkorgen. Det var också tur att hon inte rollade omkring med glasburkar, som Anna sa.

Efter en mellanlandning på ICA Heidan skjutsade jag hem Anna och yngste bonussonen till Fänriken och åkte hem till mitt. Jag väntar på mer regn och fryser fortfarande. Det är dags att koka potatis och värma sig med sill och tillbehör. Efter maten blir det läsning, nåt annat vettigt att göra kommer jag inte på.

Dags att värma sig med sill.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen
**allar = altaner

Livet är kort.