Kära dagbok…
Nu blommar det sannerligen – hemma. Den tredje av mammas orkidéer har slagit ut sina vita, underbart vackra blommor i fönstret i gästrummet. Och vännen Agnetas gula orkidé har nu fullt ut öppnat den första blomman på stängeln efter att ha vilat i 2,5 år. Inte är det jag som gör nåt rätt, heller. Mer troligt är att orkidéerna är synnerligen livskraftiga exemplar.
∼ ♦ ∼
Augustpriset – för den som vill gratisjobba med marknadsföring.
En vacker inledning på ett inlägg som sen blir gnälligt. Det händer som bekant att jag skriver om böcker här. Jag ligger faktiskt på sjunde plats i Sverige just nu på Bloggportalen i gruppen Mest besökta privata bloggarna i kategorin Litteratur och skrivande. Men om Augustpriset har jag inte skrivit en rad hittills i år – och inte så mycket tidigare heller. Jag tycker visst att det är lovvärt att bokförlagen via Svenska Förläggareföreningen delar ut priser till sina egna kassakor författare. Men eget beröm luktar ibland lite illa. Sen förstår jag också att det här är en del av marknadsföringen av ett antal utvalda författare (vissa återkommer genom åren) – det förstår nog de flesta. Men det jag inte gillar med priset är hur man utnyttjar bland andra bokbloggare helt hämningslöst och utan betalning att medverka i marknadsföringen. Det man får för det arbetet är i bästa fall titeln ambassadör. Och ett år, när jag själv gick på niten, fick jag vara med och tävla om biljetter till en fest för oss marknadsförare som hade jobbat gratis. Efter utnämningarna. I mitt oavlönade arbete ingick då att läsa tre böcker i olika genrer, recensera dem på min blogg och puffa för böckerna och författarna i olika sociala medier. Nej, jag vann inte nån biljett och ja, det gjorde mig sur. Jag la faktiskt ner åtskilliga oavlönade timmar på att marknadsföra Augustpriset. Jag fick i alla fall behålla de tre recensionsexemplaren, precis som en brukar få göra när en recenserar böcker. Så nej. Jag jobbar inte gratis igen för Augustpriset, som jag nu ändå nämnt här på min tämligen välbesökta blogg, trots allt…
∼ ♦ ∼
Jag fick gå till tysta och mörka lunchrummet på grund av takarmaturen på kontoret.
För det jag gör på jobbet får jag lön. Det är trevligt. Idag gjorde jag färdigt mitt nyhetsbrev för publicering i morgon förmiddag. På förmiddagen fick jag besök av en ergonom som gjorde misstaget att tända lysrörslampan på mitt kontor. Sen gick den inte att släcka i det hypermoderna huset där jag jobbar. Jag fick hiskeligt ont i huvudet och gick iväg för att äta pannkakor i det tysta – och nedsläckta! – lunchrummet. Det sprängde i framför allt vänster tinning och jag mådde illa större delen av dagen. Därför åkte tyvärr en del av pannkakorna ner i komposten. Efter lunch hade ergonomen fått kläm på hur det gick att släcka takarmaturen. Han var gullig nog att fortsätta vår sejour och jag fick hjälp att ställa in stol och skrivbord. Fast det var nästan bättre innan, trots allt. Så efter att ha tragglat med intranätmaterial på eftermiddagen gick jag hem inte bara med huvudvärk och illamående utan också ont i axlarna. Därför blir det en varm dusch nu och sen ska jag ladda för en fredag som är späckad på jobbet och lika späckad efteråt.
∼ ♦ ∼
För övrigt är jag 55 och ett halvt år idag. Grattis till mig, eller nåt.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En av den moderna norska litteraturens stora författare är 
I mitten av förra månaden kom ett bokpaket hit. (Eller… jag fick åka och hämta det eftersom det var för stort för att gå ner i min postbox.) Paketet innehöll några böcker jag hade beställt – och en bok jag inte hade nätshoppat. Jag beslutade mig i alla fall för att behålla den felaktiga boken, 
Nånstans läste jag om 
Gå till Toffelprofilen
