Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Dammigt på kontoret,

Idag har det varit en rätt tråkig dag. Nån snö har inte kommit, men det har regnat mer eller mindre hela tiden. På förmiddagen hade jag ett tvåtimmarsmöte med den roliga och saliga blandningen av kollegor från andra håll. Vi räknar med att vara ute med vårt material nästa vecka. Sen återstår bara resten.

På mötet började jag känna mig irriterad i halsen och sen dess har jag haft en del svid. Inte bra, för nu har jag inte tid att vara sjuk. I morgon, när helgen inleds, ska jag städa. Lusten att städa mitt nuvarande hem är minimal, men jag kan inte låta det gro igen – det är ju några som ska bo där efter mig. När det gäller mitt dammiga kontor på jobbet blev jag tillsagd att skicka in en felanmälan eftersom lokalvårdarna inte kan göra mer än de gör. Igår när det hade gått två veckor sen min anmälan mejlade jag och bad om en återkoppling eftersom jag varken hört nåt eller sett nån skillnad. Då fick jag veta att fastighetsägaren varit uppe och tittat och konstaterat ovanligt mycket damm, men att det är… en lokalvårdsfråga. Idag efter lunch dök det upp två lokalvårdare och jag berättade hela storyn för dem. De ska nu ta detta vidare. Den enda rimliga förklaringen till att det är skitigare i mitt rum än i S:s rum, vägg i vägg, är att det är nåt galet med ventilationen. Jag är inte skitigare än S och jag gör inget mer skitigt än S på mitt kontor.

Pannkakslunchen blev 50 procent tyst.

När det gäller boendet fick jag mejl från mäklaren på förmiddagen med klockslag och datum för Fästmöns och mitt tillträde till vårt nya, gemensamma hem. Märkligt nog mejlar mäklaren bara en av säljarna och bara en av köparna, mig, trots att både Anna och jag köper det nya hemmet. Säljarna bor ihop sen många år, så det är väl OK, men Anna och jag gör inte det och vi träffas inte varje dag. Det borde inte vara så svårt att mejla ytterligare en person. Nu fick jag kopiera texten och skicka över i stället. (Ja, jag ska byta mejlklient!) Men bara så att det förs till protokollet har jag ytterligare en gång påtalat för mäklaren att det är bra om både Anna och jag får mejl när det gäller köpet. Och nu har även Anna fått mäklarmejlet – som jag redan hade skickat en kopia på.

∼ ♦ ∼

Att få arbetsro på jobbet är ibland inte det lättaste. I morse var jag på plats redan vid 6.50 och då hann jag både läsa och skriva sånt jag låg lite efter med. Efter förmiddagens långa möte blev det pannkakslunch i Tysta matsalen. Idag kunde jag konstatera att 50 procent av de ätande förstod ordet

”Tysta

Det ska vara TYST i Tysta matsalen, jag vill inte höra!

i Tysta matsalen. En människa satte sig mitt emot mig och förstod ordet. En annan människa satte sig vid ett annat bord och pratade rakt ut med en fjärde person i vanlig samtalston. Den som blev pratad med svarade knappt, men ägnade sig i stället åt att skrapa med stolen, slamra med besticken, sörpla, smaska och öppna dörren och släppa in ljud tre jävla gånger. Varför är det så svårt att vara… tyst..? 

Nere på kontoret efter lunch började jag jobba med ett dokument – då kom lokalvårdarna (se ovan!). De måste ju få göra sitt jobb, men ändå. Jag hade precis stängt in mig igen när nån knackade på med ett ärende som hade gått jättebra att ta med mig när jag stod utanför och väntade medan kontoret blev städat alt. via e-post. Ja, jag blir lite trött på folk ibland, allra helst människor som tycks ha nån sorts tics att alltid vara roliga, gärna på andras bekostnad, och använda sarkasm och ironi i detta. Majoriteten av oss andra kan inte alltid – dock ibland – ta det. Utöver detta förstår långt ifrån alla sarkasm och ironi dåligt. Jag använder också sarkasm och ironi (det finns till och med en sån kategori här på bloggen), men betydligt mindre de senaste åren eftersom jag har insett att så många inte förstår. Varför ska man nypa andra? Är det för att man själv är väldigt osäker eller BAH???

ÄR DET NÅN SOM TYCKER ATT JAG ÄR GRINIG IDAG?
(min blogg, jag uttrycker mina känslor och skriver vad jag vill – nästan)

∼ ♦ ∼

En ska inte sluta ett inlägg negativt. Min arbetsdag slutade med dels ett gott möte, dels positiv återkoppling av Högsta Tjifen på ett dokument (som nån annan är ägare till) jag har försökt fixa till. Och så är jag glad att jag har släpat och halkat hem med julspriten och julölen och en juklapp efter jobbet idag. Ännu gladare är mina underben. Jag har haft jätteont i det ena och i morse rafsade jag fram det enda par stödstrumpor (jultomten… varför kommer jag på saker så sent?) jag äger. Dessa har jag burit hela dagen och gissa vad… Jag har inte ont i benet!

Mitt enda par stödstrumpor, dessa med stjärnor på, har jag burit idag.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.