Ett inlägg om en bok.

Jag har haft svårt för Håkan Nesssers böcker – och jag vet inte riktigt varför. För när jag har läst böcker av honom har jag de senaste gångerna tyckt att det var väldigt bra och välskrivna böcker. Min motvilja har kanske handlat om de fantasimiljöer författaren har skapat kring sin karaktär kommissarie van Veeteren.

Boken Maskarna på Carmine Street är en helt separat bok och inte nån polisroman eller deckare. Men den är väldigt spännande och om jag måste genrebestämma den är den nog en psykologisk thriller. I kväll läste jag ut boken, som jag helst av allt hade velat sträckläsa.

Den här romanen handlar om författaren Erik Steinbeck och hans fru Winnie Mason. De flyttar till New York efter att deras fyraåriga dotter Sarah har tagits av en främmande man. Sarah har, när boken startar, varit försvunnen i 17 månader. Medan Erik skriver på en ny roman målar Winnie. De kommunicerar mindre och mindre med varandra. En dag lämnar Winnie Erik och hemmet. Då har Erik redan låtit en pensionerad privatdetektiv spana på hustrun. Eriks och Winnies förhållande startade på sätt och vis med ett märkligt sammanträffande. Och såna sammanträffanden fortsätter genom hela boken.

Den här boken gillar jag genast. Hade jag haft möjlighet skulle jag ha sträckläst den, som sagt. Det är en riktig bladvändare och den är svår att släppa. Boken är inte otäck, sitt tema till trots, den är bara… mystisk. Lika mystisk som Winnie Mason visar sig vara. Romanen är välskriven och med flera skumma ingångar lyckas författaren lotsa berättelsen i mål utan att jag gissar slutet i förhand.

Toffelomdömet blir det högsta. Nu ska jag läsa mer Nesser!

Livet är kort.