Kära dagbok…
Bästa måltiden och bästa sällskapet. Med en bok är en aldrig ensam.
Frukosten är nog min favoritmåltid. Jag äter för det mesta både lunch och frukost på egen hand och middag/kvällsmat på egen hand ibland. Men jag är aldrig ensam, för jag har alltid en trogen följeslagare: en bok. Just nu läser jag en riktigt spännande och otäck bok. Boken är annorlunda skriven och det gör den inte sämre. Fast den här morgonen var det lite svårt med koncentrationen. Jag kom i säng tidigt igår kväll. Sömnen, däremot, är det si och så med. I morse vaknade jag med världens huvudvärk och illamående, så det blev till att ta en tablett. Duschen var extra skön efter att jag legat och vänt och vridit på mig i sängen. Sen kräktes jag upp tablett – och frukost – när jag skulle till att borsta tänderna. Jättefräscht – NOT! Jag känner mig tröttare än nånsin. Så här trött har jag nog aldrig varit. Det gör att jag griper efter halmstrån. De slinker mig ur händerna hela tiden. Jag gråter ofta. Ja, doktorn, jag är gråtmild och jag hatar det. Det finns inget konstruktivt i gråt och jag vill vara konstruktiv just nu. Saknar de nära och kära som jag inte längre kan få varken stöd eller mothugg från. Sent ska syndaren vakna. Eller… när Fan blir gammal blir hon religiös.
Vissa saker går inte att göra nåt åt eller förändra. Jag behöver uppenbarligen fortsätta jobba med acceptans. Skulle behöva bolla med nån, men det är munkavle på som gäller. Tänk om känslorna kunde fatta det! Fast… jag har väl rätt till mina känslor? Men har jag rätt att uttrycka dem? Retoriska frågor, som inte har några rätta svar.
∼ ♦ ∼
På jobbet fortsätter mängden arbete att öka. Det är inte bara möten utan också arbetsmängd och nya uppgifter som trillar in. Idag trodde jag att jag skulle tuppa av under ett möte. Ljud och bild försvann, jag gick från att vara frusen till att koka. Men jag hanterade detta och motade det genom att jobba utan rast på eftermiddagen. Under tiden stack folk in huvudet och sa:
”Kan du fixa/göra det här?
Jag hade god lust att svara:
”Gör det själv, jag har för mycket just nu.
Men det sa jag inte. Jag ska vara på jobbet i ytterligare åtta arbetsdagar. Jag vet vad jag ska göra här. Så länge jag jobbar på håller jag mig upprätt. Det är de fem semesterveckorna jag bävar för. Även en sån som jag behöver vila och återhämtning. Fredag kväll samt lördag och söndag ska jag ägna mig åt… bara mig. Och räcker inte det får jag väl ta en sista minutenresa till Korpilombolo eller nåt. Jag är så trött och slut att det bara susar i öronen, men att slå av på takten går inte. Bara banka in mer och mer tills hjärtat sprängs. Så bra, då slipper jag känna.
När jag inte orkar hålla mig upprätt längre…
∼ ♦ ∼
Inget vidare väder idag. Jag tog tröja i morse. Nog hade jag kanske klarat mig utan den, men när det blir kallt på kontoret är det skönt att låta tröjan omfamna mig. Känna att nåt berör min hud. Sen bar jag tröjan i handen när jag gick hem. Det orkade jag knappt. Men solen tittade fram.
Nån som däremot orkar är chiliplantan vi fick från Tim. I vart fall blommar den och bär knoppar. Jag hoppas att det blir nåt av den, att den inte är bara är nån syndare som vaknar… försent.
Dagens att se fram emot: Morden i Midsomer klockan 21 i SvT1.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En dag i mars inhandlade jag den andra delen i 
Gå till Toffelprofilen
