Lördag förmiddag den 30 december 2017: Ätbara korvar och onda

 



Kära dagbok…

Två kalkonetter

Allting har en ände, men korven har två. Med stark senap på får den en att fälla tårar.

Allting har en ände, men korven den har två. Två korvar borde då rimligtvis ha fyra ändar. Korvarna på bilden är så kallade kalkonetter, prinskorvar av kalkonkött. Dem glufsade jag i mig igår kväll medan tårarna rann (av den starka senapen eller nåt). Faktum är att flödet var så ymnigt att jag tappade en kontaktlins. Det får inte ske! Historien får inte upprepa sig. Jag lovade mig för många år sen att aldrig gråta över för stark senap. Men när jag sökte hjälp i vården mot slutet av De Sju Svåra Åren antecknade doktorn i min journal att jag var gråtmild. Detta måste upphöra genast.

För att flytta fokus från senap, korvar och annat skaffade jag mig en ny privat e-postadress i natt. Jag är så jävla trött på att kunna göra färre och färre saker via min e-post hos home.se Det började med att det inte gick att svara på eller vidarebefordra e-post. Det enda som funkade/funkar är snabbsvar, en minimal ruta där jag förväntas se att skriva en text som är längre än ett sms… När jag inte heller kunde bifoga filer var måttet rågat. Jag har letat efter en bra ”titel”/adress till min e-post och igår kom jag på den. Det blev ett massutskick till några av de närmast sörjande i natt. Andra får fortsätta använda nån av home.se-adresserna, för de funkar fortfarande att mejla till. Alltid något.

∼ ♦ ∼

Unga ben, nya bekymmer, gamla ben, gamla bekymmer. Jag har åkt på en inflammerad venvägg igen. Tromboflebit. Det började för några dar sen, men jag försöker lära mig att sticka huvudet i sanden när det gäller vissa saker. Det är inte samma ven eller ben som är inflammerade som de två tidigare gångerna. Nu är det höger ben. Där började det som en liten bubbla strax under knävecket. Nu liknar det mest en ond, röd korv. Det som oroar mig är att proppen går åt fel håll, det vill säga uppåt och inte neråt. Hur som helst, efter en helvetesnatt tänker jag inte åka upp till akuten och sätta mig. Jag behandlar lokalt med antiinflammatorisk gel. Det lindrar i alla fall vid själva påstrykningen och en stund efteråt.

∼ ♦ ∼

Kaffe och boken Vrålstark och skiträdd på sängen

Ett försök att fly verkligheten till litteraturen, egentligen en flykt till en journalistisk produkt, inte en regelrätt biografi.

Jag har försökt fly in i litteraturen, även denna gång i en biografi som jag fick i julklapp. Det var en av de två böcker jag hetast önskade mig – och utan att veta detta fick jag båda böckerna av två olika givare. Kanske har jag inte riktigt smält boken om Karin Boye än, för jag tycker att Stina Hafs f’låt Jofs gör ett hafsverk av boken om Marie Göranzon. Det känns inte som nån biografi, snarare en intervjubok. Det beror troligen på att Stina Jofs är journalist och inte författare, som så många som skriver biografier om kändisar. Samtidigt borde jag inte känna mig ”lurad” på just den här boken eftersom den bär undertiteln ”Marie Göranzon berättar om sitt liv för Stina Jofs”Min mamma berättade för mig att hon hade en del att göra med Marie Göranzons familj, som ju kommer från Linköping. Det var förstås genom mammas och pappas jobb på Corren. Såväl skådespelaren Marie Göranzon som hennes familj var alltid trevliga och odiviga i kontakterna. Sånt gav plus i mina föräldrars teoretiska bok om folk.

∼ ♦ ∼

Halva lördagsdagen är snart passerad. Av min ledighet återstår den, söndag samt måndag. Några planer har jag inte. I natt funderade jag om jag inte skulle ta en tripp neråt landet, men vart då, liksom..? Det har dessutom frusit på och är säkert snorhalt att köra. Jag är inte rädd för att dö. Däremot är jag rädd att skada andra, nåt jag tycks göra hela jävla tiden ändå fast på andra sätt. Jag får sleva i mig lite yoghurt och försöka komma på nån aktivitet för dagen. Min rensning är nämligen slut. Jag kan inte göra mer nu. Efter helgerna ska jag rådda lite i sånt som bredband – jag är ju så oerhört teksnisk – NOT!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Krämpor, Mat, Media, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 29 december 2017: Missad lycka(?), kvastskaft och nyår med flyttkorten(?)

 



Kära dagbok…

Idag har det varit en nästan helt misslyckad dag. Bortkastad semesterdag? En dag för tårar, ilska och grubblerier. Det kanske är en allmän uppfattning att jag inte har några gränser eller att jag är väldigt lite värd, men jag har både gränser och värde. Jag skulle vilja ha det lite bra i livet en stund nu, orkar inte gå omkring och må dåligt och bara våga lita på mig själv. Jag vet att jag kan bära mig själv. Men jag vet inte om jag orkar göra det igen.

∼ ♦ ∼

Dagen började ganska bra. Jag provade mina nya pyjamasbyxor och de var lagom trots att storleken bara vara Large. Självklart läste jag i sängen och till frukosten. Böcker och läsning har hela mitt liv varit trygghet och stöd och platser att resa (fly?) till. Boken om Karin Boye hade inget lyckligt slut, men det visste jag. (Vilka liv har lyckliga slut?) Jag tänker att jag i vart fall ska försöka läsa mer av Karin Boye om, inte när, saker och ting lugnar ner sig. Nu fotade jag av listan av hennes verk så att jag ska ha den med mig i mobilen ifall jag råkar på nån bok som jag inte har på antikvariat – eller loppis.

∼ ♦ ∼

Jerry på besök

Jerrys äldsta dotter ringde när han var hos mig och fikade. Då passade jag på att fota honom.

Mitt på dagen åkte jag med åtta kassar till återvinning hos Myrorna i Boländerna. Jag hade tänkt göra nåt roligt på min sista semesterdag 2017, men jag tappade lusten totalt. Glad blev jag i alla fall för besöket av vännen Jerry. Han lyckades få isär ett kvastskaft åt mig, nåt som uppenbarligen krävde manlig styrka och inte tofflig. Det var tur att jag hade både kaffe och godis att bjuda på vid köksbordet som ska bli hans. Han provsatt även sin blivande kökssoffa när hans dotter ringde och jag passade på att ta ett foto.

 

∼ ♦ ∼


Var jag själv så småningom ska sitta och äta
vet jag inget om i skrivande stund. Tillvaron är turbulent och jag har fått mig en rejäl tankeställare idag som handlar om mycket mer än bara var jag ska inta min föda. Jag kan konstatera att räkbomb smakar bäst i sällskap, men äta bör en annars dör en. Det fick bli mjölk och smörgås.

Nyårsafton närmar sig. Som vanligt har inbjudningarna inte precis haglat över mig, men i kväll fick jag en per sms. I skrivande stund vet jag inte om den gäller. Jag kanske i stället för att nyårspartaja ska ägna årets sista kväll åt att fundera över vad jag ska skriva på – eller om jag ens ska skriva – flyttkorten som kom idag. De är i vart fall betalda, jag är lika rädd som mamma var för anmärkningar. Därför har jag också jobbat lite grann hemifrån. Det kanske inte var det bästa.


Huvudvärk och illamående,
det onda i benet, mer tårar och ilska avslutade den här semesterdagen. Jag trodde att det bara var min mamma som kunde såra mig. Nu vet jag annat. Det är lärorikt att få smaka sin egen medicin.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv

Ett inlägg om en bok.



Johan Svedjedals bok Den nya dagen gryrEtt av mina mål med ledigheten i mellandagarna 
var att läsa  Johan Svedjedals biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv. Med sina snudd på 700 sidor trodde jag att läsningen skulle ta längre tid än den gjorde. Jag vill inte påstå att jag sträckläste boken, men näst intill. Så snart tillfälle gavs öppnade jag boken. I morse slog jag ihop pärmarna vid frukosten. Slut.

Den var ganska länge sen det skrevs nåt om Karin Boye. Den här boken kom ut i augusti i år och jag kunde inte vänta längre än till november med att köpa den. Jag ångrar inte köpet en enda sekund. Som läsare får jag följa Karin Boye från barnaåren till de där dagarna i april, runt min födelsedag, faktiskt, när författaren begår självmord. Det är givetvis inget slut jag tycker om, men jag vet ju att det var så. Sen kan det debatteras i evigheters evigheter om självmordet var ett misstag eller inte. Vi lär aldrig få veta.

Boken är en intressant resa som inte enbart utspelar sig i vår kungliga huvudstad. Studieåren i Uppsala präglade såväl Karin Boyes författarskap som hennes person. En termin i Motala som lärare benämns förresten som snudd på semester för Karin Boye! När hon återvänder till Stockholm är det för att gifta sig. Äktenskapet blir emellertid varken lyckligt eller långvarigt, för Karin Boye förälskar sig i kvinnor, nåt Johan Svedjedal inte väjer för att skriva om.

Under den här litterära resan återser jag ett par gamla bekanta, BG och MM, som båda har disputerat på Karin Boye. Jag ser också skrämmande många likheter mellan mig själv och Karin Boye. Ja jag vet, det låter inte klokt, men många är de. (Jag ska inte delge dem alla här, var inte orolig.) De stora skillnaderna är emellertid att jag inte på långt när är lika begåvad som Karin Boye var. (Vi är heller inte lika till det yttre. Däremot till det inre.) Ingen av oss kom(mer) överens med siffror, däremot är vi ordälskande. En bild av våra likheter(?) ser jag i en anteckningsbok där jag skrev ner dikter och citat under 1980-talet. Bland annat har jag med min då läsliga skrivstil nedtecknat flera dikter av Karin Boye. Och kusligt nog upptäcker jag att våra handstilar är/var (Karin skriver ju inte mer och jag skriver så fult numera) så lika…

Karin Boyedikter

Karin Boyedikter – den vänstra nedtecknad av Toffelhanden i en anteckningsbok, den högra ett foto på en dikt nedtecknad av Karin Boyes hand.


Det här är en otroligt intressant och läsvärd bok 
om en lysande författare som kämpade med sig själv. Det kan inte ha varit lätt för en sanningsälskande att mestadels hålla inne med sin sexuella läggning. Inte heller var det förstås lätt att gång på gång bli förälskad i kvinnor som i de flesta fall inte besvarade känslorna. Att kämpa för uppehället hela livet och att dessutom mot slutet av sitt liv ta hand om två sjuklingar, vilka båda två skulle överleva henne själv endast en kort tid, ger en insikt i en sällad visad omtänksam sida. Karin Boye lyfts ju ofta fram som intellektuell, radikal, spirituell, livlig. I själva verket var hon kanske… väldigt, väldigt ensam.

Toffelomdömet kan inte bli nåt annat än det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Värnlösa barns dag 2017: E som i elände blir inte ljusare med påssjuka, men…

 



Kära dagbok…

Påsar

En liten påssjuka drabbades jag bara av.

Idag är det Värnlösa barns dagJag känner mig varken värnlös eller som ett barn, men i mörkret och regnet tror jag mig kunna förstå hur lilla mamma ibland kände sig: trist, tråkig och ensam. Till skillnad från mamma har jag en bil och kan lätt förflytta mig hemifrån. Efter en nyttodag hemma igår beslutade jag mig därför för att ge mig ut bland folk för att införskaffa några sena julklappar till mig själv. En kan inte påstå att jag drabbades av den totala påssjukan eller att livet blev ljusare av dagens shopping. Men jag är nöjd, framför allt med de saker i klädväg jag köpte, saker jag faktiskt behöver. Det blev en tröja utan luva som dessutom inte är svart, ett par tofflor att ha hemma (mina nuvarande är trasiga) och ett par pyjamasbyxor (så att jag slipper tvätta och tvätta och tvätta det enda par jag äger). Några andra ärenden gjorde jag också medan jag var ute och svettades på Stormarknaden. Efteråt var det skönt att komma hem.

Tröja pyjamasbyxa tofflor

Saker i klädväg jag behövde.

∼ ♦ ∼

Jag önskar att jag kunde säga

”På blankettfronten intet nytt!

men det kan jag inte. Redan när jag vaknade fick jag ta tag i första eländet, fast det var inte en blankett. I morse fick jag tre e-fakturor från försäkringsbolaget, varav dubbla helårsräkningar för hemförsäkring. Så var det inte avtalat. Därför ringde jag mitt försäkringsbolag för att reda ut det hela. Jag känner mig alltid trygg när jag ringer till If, för jag kommer fram utan att behöva vänta för länge och får prata med trevliga och hjälpsamma människor. Skälet att jag fått dubbla helårsräkningar fast jag bara skulle ha en helårsräkning (för nya hemmet) och en månadsräkning (för gamla hemmet) är helt enkelt att de inte kan lägga in nya belopp före en viss tid. Nu ombesörjs detta snart och jag får ett sms när det är klart samt en ny, korrekt liten sista räkning på mitt nuvarande boende.

Blankett flyttanmälan till Skatteverket

Jahaja, det kom en blankett…

I postboxen låg sen ett brev från organisationen som sysslar med hälso- och sjukvård i vårt län med besked om att min husläkare har slutat arbeta på min nuvarande mottagning. Det var riktigt synd, för vi kom bra överens och jag fick god vård i samband med mammas bortgång med mera. Jag listar inte om mig hos nån annan doktor utan står kvar som patient på mottagningen – den ligger så bra till geografiskt sätt.

Ett annat brev låg där också – från Adressändring.se. Och jag kunde väl aldrig gissa att det skulle innehålla… en blankett att kolla, signera och skicka till Skatteverket för ändring i folkbokföringen… Nu kommer dessutom ytterligare en blankett senare, från Skatteverket, för de hade svarat på ett mejl från mig som jag skrev när verkets e-tjänst att ändra i folkbokföringen inte funkade. Utöver detta ringde faktiskt en kvinna från verket på seneftermiddagen – kors i taket! Men det var bra, för jag fick förklaringen att när en försöker fixa saker på nätet kan teknikstrul bero på val av webbläsare. Ja, detta med e som i elände fungerar inte alltid som det ska. Om vissa webbläsare inte går att använda för e-(ländes)saker bör det framgå nånstans på webbplatsen, tycker jag. Nåja, dagens pappersblankett var korrekt förifylld så det var bara att signera den och lägga den i ett kuvert som jag ska posta. I morgon. Det räcker med en utflykt idag.

∼ ♦ ∼

Det har naturligtvis inte gått att låta bli att jobba lite. Med betoning på lite, dock. Jag tycker att det är rätt OK att beta av mejlskörden så att jag inte dränks när jag är tillbaka i tjänst nästa år. (Det låter som om det är väldigt långt tills jag ska jobba igen, men det är ju torsdag och jag börjar jobba på tisdag igen.) En som jobbar i helgen är Fästmön och det gissar jag känns lite tungt med tanke på den just passerade hektiska julen. Jag telefonerade en stund med henne idag och hon gäspade mest. (Jag är väl dessutom rätt tråkig.) I morrn mitt på dan ska jag skjutsa henne till jobbet och åka vidare med några kassar till återvinning från oss båda. Jag har ägnat en del av eftermiddagen åt att gå igenom ekbyffén, vitrinskåpet och badrumsskåpet och med detta även påbörjat en ny kartong saker som jag ska flytta själv. Efter detta tyckte jag att jag var värd en stunds rejäl sittning i bästefåtöljen med (boken om) Karin Boye och en godisskål.

Bok och godisskål

En sittning med litterärt godis och vanligt.

∼ ♦ ∼

Räkstubbe öl och bok

Mättande.

Mer läsning blir det i kväll, för TV-utbudet lämnar en hel del att önska. Varför visar gammel-TV bara komedier, repriser och dokumentärer i mellandagarna? Igår kväll blev det dokumentärfilmkväll för mig. Jag kikade lite på en om drottning Margrehte och prins Henrik, hela filmen om Sven-Erik Magnusson, min första idol som barn, och nästan hela filmen om George Michael. Däremellan såg jag tack och lov lite fiktion – om än baserat på svensk kvinnohistoria – andra delen av Fröken Frimans krig. En kan väl säga att jag börjar bli mätt på dokumentärer…

Mätt blev jag också på en tredjedels räkstubbe med en starköl till. Det var min middag idag.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Film, Jobb, Mat, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tredjedag jul 2017: Rätt matt, mätt och rensad

 



Kära dagbok…

Kaffe och boken Den nya dagen gryr

Karin och kaffe på sängen.

Tre vardagar mellan jul och nyår 2017. För mig är de avsatta för den sista rensningen och diverse annat fix. Nä, jag tänker inte försöka få tag i Skatteverket, jag bara hoppas att de skickar den där jävla blanketten (i nästa liv ska jag leva blankettfritt!) med snigelpost. Med annat fix menar jag dels vanligt hushållsarbete, dels andra saker inför flytten. Eftersom jag är ledig och sov ensam vaknade jag redan klockan fyra. Jag var uppe och studsade en stund, läste ett tag och sen tvingade jag mig att somna om och sova till 8.30 i alla fall. Självklart vaknade jag med huvudvärk, så jag gjorde starkt kaffe och stannade kvar i sängen med Karin Boye. Ja alltså den nya biografin om henne, en bok jag köpte i november till mig själv. Boken väger ett ton. Därför måste den antingen ligga på ett bord när jag läser eller på en kudde ovanpå min mage eller mina ben. Men bra är den! Jag är nu cirka en tredjedel in i boken och Karin Boye har just lämnat Uppsala för att återvända till Stockholm. Märkligt nog är det mycket i Karin Boyes liv och person som påminner om… mig själv. Fast jag är förstås inte lika begåvad som hon var…

∼ ♦ ∼

Men att fördriva tiden i sängen var inte tanken med mina tre semesterdagar den här veckan. Jag klev upp och började rensa städskåpet. Det blev bra, även om det inte ser ut så för den som tittar på bilden. Likadant är det med lägenhetsförrådet. Det ser inte heller rensat ut – för ett ovant öga. Med mina ögon sett är både förrådet och städskåpet redo för packarna nu.


Direkt när jag klev upp 
sökte jag reda på mattvättaren jag hade tänkt skulle få ta hand om mammas fina, rosa Kinamatta. Jag ringde, men blev kopplad till en telefonsvarare. Självklart har de stängt i mellandagarna, tänkte jag, fast ändå lämnade jag ett meddelande. Inom en halvtimme blev jag uppringd och vi kom överens om att inte bara mammas Kinamatta utan två mattor till skulle hämtas på eftermiddagen. Jag släpade in mattorna från förrådet till hallen och tog frukostrast. Mattorna hämtades sen på avtalad tid och jag fick ett kvitto och ett löfte om att få dem återlevererade rena vecka 2 nästa år.


Lite annat jag har fixat med idag är barskåpet. 
Där står en del flaskor som det mest är slattar i, så det får bli ett slattparty framöver när en gör tabberas på skvättarna. Men några flaskor från barskåpet får följa med till nya hemmet. Vidare har jag försökt laga en kork på en whiskykaraffs knopp. Nej, inte med klutt men med… kork, en packning och lite silvertejp. Vi får se om det funkar.

Framåt kvällen blev det middag bestående av rester från mitt lilla julbord igår. Det är ju trots allt tredjedag jul idag.

∼ ♦ ∼

Jag ringde mammakusinen B och hennes A för att tacka för julkortet och kolla läget. Nånstans längtar även jag efter blodsläktningar och mammakusinerna är de närmaste jag kan komma – förutom en halvfaster till mamma (!) som fortfarande är i livet och som jag aldrig har träffat. Mammakusinen B var ute och rörde på sig, men jag fick en god och trevlig pratstund med icke blodsläktingen A. Livet är inte enkelt för nån av oss, fick jag bekräftat. Jag är i alla fall frisk.

∼ ♦ ∼

Orkidé mammas blommar

Mammas tredje orkidé blommar!

Det kom ett mejl från mäklaren med en blankett som ska bilda underlag för min deklaration. Jaa, nästa liv bara måste bli både blankettfritt och sifferfritt, i alla fall om jag även då blir den ordmänniska jag är nu. Att försöka hitta gamla uppgifter från ett liv jag gjort allt för att glömma och radera är dessutom varken roligt eller uppiggande. Det är tur att mäklaren lovar mig hjälp och bistånd med att fylla i blanketten om det behövs.

Och så mitt i allt den här fula, röriga, krångliga tillvaron upptäckte jag att mammas tredje orkidé blommar…

Nu ska jag göra det jag är bäst på: läsa. Då är jag rätt tyst. I början av det här inlägget var jag cirka en tredjedel in i boken. Jag närmar mig mitten i skrivande stund och Karin Boye har nu varit gift ett tag och rest till Jugoslavien.

Bok kortsida

Jag närmar mig mitten av boken.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Krämpor, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lösenordsskyddad: Julen 2017 – en kul, en!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

En lögn att lita på

Ett inlägg om en bok.



Elizabeth Georges bok En lögn att lita påYtterligare en bok från vännen Agneta
har jag nu läst ut. Det var den allra sista boken av Elizabeth George som jag fick våren 2015 efter Agnetas föräldrar. Nu vet jag att författaren har skrivit två böcker till efter En lögn att lita på, som kom ut 2012. Och kanske skaffar jag mig dem i framtiden. Inte just nu. Inte med så många fina och bra julklappsböcker samt en flytt i nära framtid.

Den här gången får Thomas Lynley ett specialuppdrag av högsta chefen, nåt som förstås irriterar hans närmaste chef. Den senare har Lynley för övrigt ett förhållande med, vilket komplicerar saken, naturligtvis. Lynley åker till Lake district för att undersöka ett mystiskt dödsfall som klassats som en olycka. Till sin hjälp tar han sina vänner Simon och Deborah och på hemmaplan gör Barbara Havers en del jobb åt Lynley vid sidan av jobbet. Det visar sig bli en härva av lögner och familjehemligheter som rullas upp. Boken innehåller dessutom inte enbart ett H-tema utan även ett T-tema. Utöver detta tillkommer en skvätt porrfilmsinspelning, lite utpressning och ett mått otrohet. Vidare är naturligtvis inte heller Lynleys, Simons och Deborahs eller Barbara Havers liv okomplicerade. För att inte tala om Barbaras granne som får sitt livs chock mot slutet av boken.

Elizabeth George har som vanligt skrivit en tegelsten. Boken är på närmare 640 sidor och den är tung att hålla i. Ibland blir innehållet pladdrigt dessutom, men jag tycker att författaren har skärpt till sig i de senaste böckerna. Trots det anser jag att ”allt” verkligen inte behöver vara med i en deckare. Det är inte mängden som gör en bok bra, utan det spännande och framför allt det oväntade. Som sist tycker jag att själva huvudhistorien är den minst spännande och historierna runt omkring är desto mer intressanta.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dan före dopparedan (och kvällen före) 2017: Gamla traditioner och nya

 



Kära dagbok…

Julen är förknippad med traditioner av olika slag. En del firar julen stenhårt med typ ”allt”, medan andra är mer sparsmakade i sitt firande. Eftersom jag blev ensam kvar i min ursprungsfamilj förra hösten hade jag att välja mellan att hålla kvar vid gamla traditioner eller delta i och vara med om att skapa nya. Det var förstås inget val, för att hålla kvar vid gamla traditioner är ju omöjligt.

Igår kväll hade jag ensamkväll, den sista innan jul. Jag stökade i köket så jag blev alldeles varm – och därför nödgades jag inta gin och tonic på kvällen. Nu är både ginen och tonicen slut. Till middag åt jag kycklingkorv och potatisklyftor. Och i morse tillbringade jag mina första vakna timmar i sängen med att dricka kaffe och läsa. Dessa tre traditioner är alla ganska nya. Att ligga i sängen och läsa och dricka kaffe en ledig morgon är nåt jag införde när jag hade börjat jobba på mitt nuvarande jobb. Den traditionen är äldst, ända från 2016. Att inte julpynta nånting och att inte göra nån form av julmat före jul är också en ny tradition.


Fast riktigt sant är inte det där med ingen julmat, förstås. 
En tradition sen några år tillbaka är att köpa en kokt kalkon och griljera i ugnen. Mamma gjorde det åt mig åren efter att pappa hade gått bort – ett år glömde hon att ta bort nätet, nåt vi fortfarande skämtar om, jag och Fästmön. Förra året gjorde jag griljeringen själv, så också i år. Igår, rättare sagt. Traditionen bjuder annars i min ursprungsfamilj att kalkonen – eller skinkan – ska griljeras dan före doppare dan och avsmakas på kvällen, med en mörk öl, när granen är klädd. Eftersom jag ska till Anna redan idag fick traditionen flyttas till dan före dan före dopparedan. Nån gran har jag förresten inte heller i år och mörkt öl ska jag dricka först i morgon – idag ska jag köra bil och bilkörning och alkohol går inte ihop. (Det mörka ölet är dessutom redan hos Anna.)

I vart fall griljerade jag min Kalle Kon igår och så blev det bestämt att den skulle intas på julknäcke till frukost. Jag har faktiskt köpt en gräddost från Boxholm, en gammal tradition, så den provsmakade jag också. Och det var lika gott med kaffe till och Slotts starka senap på (det är vad som finns att tillgå).


Nu ska jag packa mina prylar, 
bädda sängen och fixa till mig för att sen åka till Fänriken för julfirande. Jag lär nog åka hem lite då och och då, det tar ju bara fem minuter med bil, för Anna ska jobba på juldagen och annandagen. Och så brukar det alltid vara nåt jag har glömt här hemma.

Nåt jag inte har glömt i år är att hänga upp min julstrumpa, den som i år fyller 50 år. Den lär förbli tom, för varken Tomtefar eller Tomtemor finns kvar i livet. Men nånstans finns en gnutta… barnatro och hopp och förväntansfulla, tindrande ögon…

God jul!

Julstrumpan

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Fredagen den 22 december 2017: Rent, räknat och roman som en tegelsten

 



Kära dagbok…

Min lediga dag är snart till ända.Den liksom bara försvann trots att jag vaknade i vanlig tid, det vill säga klockan 5.30. Men jag låg kvar i sängen och läste och drack kaffe ett par timmar innan jag klev upp och startade tvättmaskinen. Idag tvättade jag lakan, för här ska bäddas rent för kanske näst sista gången i det här hemmet och i den här sängen. Sängen och sängborden ska jag försöka sälja. Fästmön och jag tycker att det är på tiden att vi skaffar en helt ny säng med bra madrasser etc för våra tyngder ryggar. (Går sängen och sängborden inte att sälja får de återvinnas via en secondhandaffär. Då kommer i alla fall kanske nåt gott ur möblerna till människor som behöver hjälp.)


Medan tvättmaskinen gjorde sitt 
hann jag både äta frukost och gå igenom månadens räkenskaper. Jag rafsade lite i mina garderober också och där börjar det bli tomt – även på galgar. Därefter skrev jag några listor så att jag inte ska glömma vad jag måste göra framöver. En lista blev det också över sånt jag ska åka över till nya hemmet med själv så snart vi har fått nycklarna. Då har vi en helg på oss att göra sånt innan packarna kommer hit och packar efter helgen och så går flyttlasset en tisdag nästa år. Jag längtar! Jag är jävligt trött på grannar som lagar mat som luktar som blöt hund, till exempel.


På förmiddagen åkte jag och hämtade Anna
 och lämnade varor och julklappar hos Fänriken. Vi hämtade också paket, handlade några julklappar till och mat, förstås. Gissningsvis har vi glömt nåt. Jag bjöd in mig på fika vid köksbordet hos Fänriken. Nog närde jag en förhoppning att få smaka en hembakad nötkaka doppad i choklad – och det fick jag. Min blivande sambo är så söt!

Fikabröd: saffransgifflar, pepparkakor, nötkaka doppad i choklad

Hembakad nötkaka doppad i choklad och annat gott fick jag när jag snikade in mig på en fika.


Tisslingarna var förstås hemma. 
Deras senaste hyss var att leva rullan med en gasbinda som Anna glömt framme. Det var den gasbindan, det. Men söta är de, så en kan ju inte vara arg på dem. Söta kan en inte säga att vissa andra av Annas… inneboende är… Psychotomtarna hade intagit Annas bästefåtölj och där satt de och glodde läskigt på mig.


Katterna är än så länge lyckligt ovetande om flytten. 
Anna och jag pratade förstås en del om den. Det finns onekligen en hel del praktiskt att ta tag i. Och när jag kom hem väntade en tegelstensroman i ett trasigt kuvert från banken förutom ett julkort från mammakusinen B och hennes A samt min näst sista räkning på månadsavgiften i New VillageDet känns… spännande, men också ganska pirrigt.

Bankpapper

En tegelstensroman från banken.

∼ ♦ ∼


Och nu ska jag griljera Kalle Kon!


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Vintersolståndet 2017: Arma armaturer, sanningstourettes, litterära fantasier och tjockt. Riktigt tjockt.

 



Kära dagbok…

Igår kväll regnade det, i morse var det minusgrader igen. Snorhalt ute, med andra ord. En får vara rädd om lårbenshalsarna. Idag är det årets kortaste dag, dessutom, vintersolståndet. Det går åt många glödlampor så här års, konstaterar jag morrande. I både badrummet och i duschrummet/toan blinkar lamporna, gissningsvis för att de är på väg att lägga av. I morse innan jag stack till jobbet bytte jag ut ytterligare en glödlampa i en av hallarmaturerna i taket. Jag klättrade på en trappstege och blev svettig! (Lårbenshalsarna harklade sig.) När jag sen anlände till jobbet tog det en kvart innan jag fick liv i min datorskärm. Det blev till att beställa en ny, helt enkelt. Därefter vidtog en intressant diskussion om mammor, sanningstourettes på ålderns höst och svärmödrar. Jag ska inte avslöja vem som sa vad, men jag höjde min svärmor, som faktiskt inte är min svärmor (än) på riktigt, till skyarna. Annas snälla mamma och hennes L har varit såna klippor, även för mig. Igår skickade de till och med julkort till mig – men dottern/bonusdottern/min fästmö hade inte fått nåt… Det kom förresten också ett julkort från mammakusinen C med fru, till oss båda. Nu börjar jag få lite dåligt samvete att jag inte har skickat några kort…

∼ ♦ ∼

Det blev en seg kväll igår. Jag utförde de planerade hushållssysslorna plus strök. Därför hade jag lite fest på pepparkakor och tubädelost lite senare. Det ska vara rött, sött vin till, men nåt dessertvin har jag inte hemma, det fick gå ändå. Jag har ett enormt sötsug just nu, visserligen, fast gränsen går nog hitom sött vin. Rött får vin gärna vara, inte sött, dock.

De söta kakorna kunde emellertid inte göra underverk med mina foton på möbler jag ska sälja alternativt skänka till återvinning. Jag försökte göra en kollagebild, men datorbordet Krister ser ut som om det står i en hydda med stampat lergolv (det står i kallförrådet) och av sängen och sängborden ser en knappt gavlarna, bara sängöverkastet och kuddarna och en filt och en bonusdotter. Soffbilden är OK, så den behöver jag inte ta om. Ytterligare några småmöbler ska i alla fall fotas. Det får helt enkelt bli ett nytt kollage framöver.

∼ ♦ ∼

På jobbet var det nästan rena semesterdagen idag. Jag var på ett enda möte och ägnade en stor del av dagen åt att leta genrebilder som behövs till en av webbplatserna jag är ansvarig för. Det är en fördel att ha en datorskärm som fungerar då. Det är också en fördel med snygga gratisbilder som duktiga fotografer har tagit och inte såna glada amatörer som jag…

Restaurang Feiroz har nu stängt fram till en bra bit in på det nya året. Detta gjorde att jag tvingades gå ner till Restaurang Segerstedt och äta. De skulle ha 90 spänn för fem pannkakor idag också, men så insåg tjejen som skulle ta betalt att det var ganska befängt. Jag fick pannkakorna OCH bröd OCH grönsaker (i mitt fall fetaost och oliver) för 50 kronor. Det var fint, tycker jag. Pannkakorna var rejält tjocka och tyvärr sockrade, lite onödigt med tanke på sylten och grädden. Men annars var allt jättegott idag – framför allt priset! Extra plus får Fazer för att de har tjocka servetter (det räcker att ta en, inte femton) och tandpetare också. Det tar sig, sa han som hade eld i håret.

∼ ♦ ∼

Som grädde på pannkakan dök LO upp med en kista med godis lagom till eftermiddagskaffet. Jag kunde inte låta bli att äta alldeles för mycket godis, så jag var smått illamående när jag klev in hos M för att få håret klippt. Då insåg jag att den här julen lär jag bli tjock. Riktigt tjock…

∼ ♦ ∼

Citrus i brödrostlådan

Hemligt bokpaket med… katt..? Den här lådan har i alla fall Citrus lagt beslag på.

Av en händelse har jag råkat ”snubbla över” en gammal vän via sociala medier. Jag har nu skrivit några rader, men ännu inte fått svar. Det är så spännande!

Nåt som kom idag och som är lika spännande är det hemliga bokpaketet som jag vann hos Johanna. Jag undrar vad det kan innehålla… Kanske nån av de böcker Leffe tipsade om i måndags kväll? Faktum är att jag inte har läst nån av de tre, men skulle verkligen kunna tänka mig att göra det. Ingen av böckerna står på min inköpslista, visserligen, fast så här i både juletider och flyttider får jag lov att konstatera att jag har köpstopp på böcker. Men när jag får böcker säger jag förstås inte nej tack och ser nu verkligen fram emot att öppna bokpaketet – på julafton! Det är nämligen inslaget som en julklapp. Under tiden fantiserar jag om dess innehåll som jag är övertygad om faller mig på läppen. Hon har bra smak när det gäller litteratur, hon Johanna.

Hemligt bokpaket från Johanna

Hemligt bokpaket från Johanna. Undras vad det kan innehålla..?

∼ ♦ ∼

Champagne och två glas

Den här champagnen drack Anna och jag på min födelsedag 2016 när jag hade fått jobb.

Jul- och nyårshälsningar kommer även på annat sätt än via kort. Ibland medför dessa hälsningar lite bonus. Två av mina favoritmän har hört av sig idag. En av dem fick äntligen fast anställning igår efter att haft ett antal visstidsanställningar hos samma arbetsgivare. Den andra favoriten kämpar fortsatt vidare med sitt jobbsökeri. Det blir en del intervjuer, men av nån anledning väljs han bort. Jag som har jobbat med båda två vet att de är guld värda, var och en på sitt sätt (den ena mer åt grafisk produktion, den andra mer åt webb). Jag är så glad att det har gått vägen för en av dem. Nu håller jag tummarna för den andra. Hårt. Jag vet att Jobbet för honom finns där ute. Det gäller bara för rätt arbetsgivare att fatta korrekt beslut och anställa min vän. Jag önskar båda favoritmännen (de vet själva vilka de är) ett lyckosamt nytt år.

Smällkaramell

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, Sociala medier, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 10 kommentarer