Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Jag har förstått att somliga anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller mina dagbokstexter här. Det innebär att jag har ett antal alternativ, tre stycken, har jag kommit fram till. Jag kan…

1. bara skriva om ytliga saker
2. lösenordsskydda vissa eller alla inlägg eller låsa hela bloggen
3. koda texter

Eftersom jag inte vill lösenordsskydda sånt jag egentligen inte alls vill dölja (!), väljer jag att koda texter. Detta känner jag mig tvingad till. Sen är det bara att hoppas att jag minns koden, för ett par av huvudsyftena med mitt skrivande är att ventilera tankar och känslor men också att komma ihåg vad jag gjorde en viss dag. Om jag inte tankar ur lär jag explodera, nämligen, för det finns ingen person jag kan prata med om ”allt” och jag har inte heller någonstans att ta vägen. Men jag har rätt till mina känslor och jag har rätt att uttrycka dem. Det kan ingen ta ifrån mig.

∼ ♦ ∼

Söndagsmorgonen började med vanlig aktivitet, det vill säga läsning och kaffe på sängen. För mig är det den allra bästa sysslan just nu. Då njuter jag fullt ut och jag gör inte nån illa och ingen gör mig illa. Jag läste ut den historiska deckaren och bytte sen till en bok jag fick låna av en kollega, en magisk thrillersaga, enligt omslaget. Jorå, nog är den magisk, men mest märklig. Det är gott att läsa på engelska igen och efter fem sidor var jag inne i flödet och läser nästan lika snabbt som på svenska.

Bästa sysslan!

Bokbyte från historisk deckare till en magisk thrillersaga från 1980-talet.

Lucifer blev liten vid frukostbordet.

Frukost intogs på balkongen, för nu har vädret blivit lite bättre. Lucifer var så gullig och gjorde allt för att få smaka nåt från frukostbordet. Han blev liten kille igen och hoppade upp i min sambos knä. Fast… särskilt liten är han inte, han väger sex kilo och även om mycket av det är päls är han inte size small eller mager. En fin katt är han i alla fall. Inte trodde jag i min vildaste fantasi att jag skulle tycka så mycket om Annas tre katter, men det gör jag. Vissa dar kan jag riktigt längta hem till dem. Samtidigt hårar de otroligt mycket och de har ju vissa krav på mat och skötsel. Det händer att jag tycker att jag inte gör annat än tömmer kattpottor och dammsuger. Men vi hjälps åt så mycket vi kan och orkar. Sen är min gräns lägre än Annas när det gäller vissa saker. Jag står inte ut med synen av vit kattsand på det svarta klinkergolvet i hallen eller min röda matta i Mellanrummet. I stället för att gnälla om det försöker jag bli taggad av det så att jag tar konsekvenserna och dammsuger. Sen får jag vara hur trött och slut som helst.

Anna och jag åkte och storhandlade på Stormarknaden. Kattsand och kattmat behövdes främst, men också andra livsmedel eftersom E har sommarlov och är hemma hela dagarna och jag inte har tillgång till nån vettig lunchrestaurang fram till semestern. Klockan sprang på som vanligt och plötsligt var det middagsdags. Anna fixade lax i ugnen med god gräddfilssås, medan jag fixade potatisen och grönsakerna. Jag skar ner lite grönt till E i en skål och ställde fram rädisor från våra egna odlingar och köpesaltgurka till Anna och mig. Eftersom det var söndag fick vi dessert – var sitt Kinderegg. I mitt ägg låg en förfärlig figur som skulle monteras. Sen visade det sig att det var nån sorts snurra.

Laxen vi åt.

E och Anna äter söndaxlax.

Min portion – den första, alltså.

En förfärlig figur som var en snurra.

∼ ♦ ∼

Fågelskådning eller insektsjakt.

Och medan jag häver ur mig det som jag är förbannad, ledsen och besviken på får eventuella läsare titta på Lucifer när han fågelskådar eller jagar en insekt med blicken. Han är betydligt sötare än mina giftiga ord.

Astlens ert ej räfften at klink. Her pol gol äkte, hur grw fårtesa blikt gälf. Kraft lig vätte. Mällo purtil… Astlens hvmm, klo d virta. Gre snoh kil gol äkte jest årtel… Astlens ert..? Årf öltid gil sert prunkal äfte räfften. Kallegrin järte, ärtolja heffnes gälf. Fy faaan! Ärf on kille mil.

Klompi härft kolens. Grokil fälle stik nopprw, lödd grelim bälto. Point man juk glittar? Jiffrit juk kolender?

Erken floff restori kum akt u lidlen nojsi frävare. Hemn 2. 3 sundres fassor. Ingen, men jag visste.

Nack, nack flitter semlo fökju sölle motrok bist hujg. Strylk hss likt juk äloger navim stade rittföller. Krittviller nru fuillart dgföärt sim talleur yrta nevim. Som man bäddar…

∼ ♦ ∼

Utblommad, gammal, värdelös, passé och ful.

Det var soligt i morse och så varmt att jag kunde gå till jobbet utan jacka. Jag känner mig fet och ful och som de utblommade alliumblommorna jag passerade på vägen: gammal, värdelös och passé. Taggig – eller taggad av motståndet?

Och nu lite om jobbet, ingen tvingar nån att läsa: Jag njuter av att frysa på kontoret, att kunna stänga min dörr och jobba, jobba, jobba. Point man juk glittar? Förmiddagens möte var ett till antalet och jag skrev lite, bland annat en dagordning. Eftermiddagens möten var två. Det första var jag strylk hss, det andra hade jag bett en annan person inleda i mitt ställe. Allt gick bra.

∼ ♦ ∼

Igår kväll gjorde jag lunchlåda med smörgås och en liten yoghurt. Min gamla lunchlåda/smörgåsburk kom till heders igen. Med en sån lätt lunch gissade jag att hungern skulle infinna sig på eftermiddagen så att jag blev lite taggad att ställa mig vid spisen. På hemvägen kompletteringshandlade jag så att jag kunde laga mat till mig och E. Kom inte och säg att jag inte försöker! Det blev kalkonkassler med svampsås och färskpotatis. Maten blev godkänd av E. Men jag avskyr verkligen matlagning och hade jag varit ensam skulle jag inte ha brytt mig. Nu är jag inte ensam. Därför var det bara att tvinga sig. Jag tycker ju om mat och när jag väl dukat fram slinker den ner, trots att det är jag själv som har tillagat den. Fast ärligt, jag har inte den där genen i mig, jag är ingen mamma-typ.

Min gamla lunchlåda, en riktig smörgåsburk, kom till heders igen.

Kalkonkassler med sås och potatis och saltgurka till middag.

∼ ♦ ∼

Mini sov så gott igår kväll – i farfarsfåtöljen, inte skrivbordsstolen!

I lördags var det min pappas namnsdag. Ja, han hette Adolf, det är ett gammalt släktnamn så ingen behöver lägga nån annan värdering i det. Andra manliga förnamn i vår släkt på pappas sida är Jakob, Carl/Karl, John och Mansfield. Idag är det min mormors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 107 år om hon hade levat. Hon blev inte ens 60 år. Lilla mormor, jag minns ännu hennes mjuka famn och hur hon klappade min kind. Hur lyckligt ovetande jag var då om terrmens hug. Som när Anna lägger händerna på mina kinder och drar mig nära… Då kan jag glömma det mesta. Tills jag blir påmind igen om att det fortfarande inte är gaiim sryku folli nåt.

Nej, jag sov inte bra i natt. Jag vaknade vid 3.30-tiden och somnade en stund innan alarmet gick igång. Den som ändå kunde sova så gott som Mini gjorde igår kväll – i farfarsfåtöljen, inte i skrivbordsstolen, kors i taket!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.