Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Gräsänka är ett ganska fult ord, tycker jag. Men nu är det just gräsänka jag har blivit idag. (Rubriken på det här inlägget anspelar på Povel Ramels The Gräsänkling Blues som du kan lyssna på nedan). I morse rullade  Fästmön och hennes resväska iväg för att jobba några timmar innan de skulle sätta sig på flyget till äldsta bonusdottern och Boy Wonder i England.

Helt ensam blir jag förstås inte, för E är kvar till i morgon. Och lika glad som de två på You Tube-filmens startruta ser ut är jag inte. Avsked är alltid jobbiga, men de här dagarna när Anna är borta behöver vi båda två ta tillvara på. Vi behöver hämta krafter, var och en på sitt sätt. Vi har en jobbig tid bakom oss och vi har jobbiga saker framför oss. Det tar liksom inte slut för att våra jobb tar slut tillfälligt och vi får semester. Jag är fortfarande mycket orolig för att mina fem semesterveckor inte blir den återhämtning och input som jag behöver för att orka det som väntar i höst när jag är tillbaka i tjänst. Det har kommit många varningstecken och jag tänker inte lista dem alla här. Jag kan bara konstatera att när det är oroligt både på jobbet och i privatlivet är jag allt annat än opåverkad. (Ja, ja, du kan kalla föregående mening för en litotes om du vill, men…).

Även när E har åkt i morgon är jag ju faktiskt inte ensam, för jag har ansvar för familjen Katts väl och ve. Lilla Cittran a k a Citrus a k a Så Jävla Gullig var så gosig i morse där hon låg på min gamla leopardfilt att jag mest hade lust att stanna hemma och kattgosa.

Vår egen lilla leopard Citrus.

Här på Gustavianum gick jag min sista termin som universitetsstudent.

Och nästa vecka kommer en familjemedlem som ska bo hos oss tillfälligt. Det är aldrig lätt att flytta hem igen när en väl har flyttat hemifrån, det klarade aldrig jag av. Förresten fick jag inte det och jag gjorde det inte heller. Samma år jag fyllde 18 och tog studenten åkte jag till England där jag bodde och arbetade knappt ett år i Brighton. Sen kom jag hem under sommaren till mamma och pappa innan jag flyttade, först till Biskops-Arnö för att studera, sen hem till föräldrarna ett par månader igen och slutligen till Uppsala hösten 1982, 20 år gammal ung, för att studera igen. Hela livet framför mig…

Här i Uppsala har jag bott i 36 år i höst. Nu bor jag på min fjärde adress. Mitt liv har inneburit både medgångar och motgångar – precis som alla andras liv. Mitt förhållande till mina föräldrar var inte alltid okomplicerat. Jag bär på känslor av att jag gjorde dem besvikna. Men när mamma hade fått veta att min provanställning gått över till min nuvarande anställning – på det universitet som en gång var skälet till att jag flyttade hit –  tror jag hon släppte taget. Hon gick bort en vecka senare. Och oavsett hur vi var gentemot varandra var hon min mamma och jag hennes barn, alltid. Det är inte lätt att vara barn när en är över 50 bast.

Jag och min mamma 2015 på mammas 80-årsdag.

Det är inte lätt att vara mamma och försöka hjälpa sina vuxna barn på rätt sätt heller. Nu ska jag gå in mer aktivt i rollen som bonusmorsa – och jag är livrädd. Jag valde ju bort barn en gång i livet, men fick fyra bonusbarn hösten 2007. Jag har varit en dålig bonusmorsa hittills och det är därför jag är skitskraj. Tyck inte synd om mig, jag borde ha varit bättre. Men jag vet inte om jag har förmågan.

∼ ♦ ∼

Tankade lite.

Det var varmt även idag. Den här veckan har jag jobbat med väldigt själsdödande uppgifter där jag tycker att min kompetens inte har tagits tillvara på rätt sätt. Jag har kort och gott varit en dräng piga som på vårt intranät har levandegjort saker som nån annan har konstruerat. Utseende och struktur var redan uttänkta. Men kanske var det ändå delvis bra, i alla fall det där med struktur, nu när jag är så trött och slut och råddig i skallen – och framför allt: otroligt ostrukturerad rent generellt. Efter allt detta tog jag lunch och sen en friskvårdsstund i Botaniska trädgården, ett av ställena där jag kan tanka lite energi – i solen idag – bland växterna. Varje gång jag är där upptäcker jag dessutom nåt nytt, så det blir mycket positiv input. Jag passade på att tanka lite extra i form av en Storstrut också – är det friskvård så är det.

Idag upptäckte jag ett valnötsträd.

Lila färgprakt.

Cerise och rosa blommor.

Extra kraft i form av glass.

Hängalmens grenar var häftiga.

∼ ♦ ∼

Varje sista kväll hos sin mamma brukar E få nåt extra gott till middag. Eftersom mamma/Anna nu är i England var det Den Onda Mamman Bonusmorsan som skulle fixa käk. Alltså gick vi till Trattoria Alessandro och åt pizza och dessert. Det blev en trevlig stund och många intressanta ämnen avhandlades. Exakt vad är mellan E och mig.

Elias åt en specialpizza, en version av Vesuvia.

Citronglass och kaffe till dessert för min del.

Familjen Katt har fått mat som de faktiskt har ätit upp, diskmaskinen gör sitt. Jag är glad att jag dammsög innan vi gick och åt. Nu återstår bara att göra matsäck till i morgon innan jag slår mig ner i bästefåtöljen med min bok på gång och en mugg uppvärmt kaffe.

I morgon är det fredag…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.