Kära dagbok…
Årets semesterresa gick till… Stockholm. I år var det EuroPride, så förväntningarna var ganska höga. Men det här var dagen när det mesta gick snett. Först blev jag lite grinig vid frukosten eftersom det bara fanns kaffe och Pro Viva. Det var en varm dag och jag ville ha yoghurt, men den var slut. Anna hittade hallon och en skvätt mjölk och då kändes det lite bättre.
Sen skulle vi då ge oss iväg. Tågbiljetter var bokade till klockan 12. Stressade yrade vi omkring här hemma och trodde vi var klara. Då insåg Anna att hennes nycklar var försvunna. Tiden gick och eftersom hon var säker på att hon hade lagt dem hemma nånstans beslutade vi oss för att ändå ge oss iväg. Halvvägs till centralen blev det min tur att få panik: plånboken låg kvar hemma. Jag SPRANG tillbaka och det var första gången på snart elva år som Anna har sett mig springa. Plånboken hittade jag snabbt och jag hastade tillbaka till Anna som väntade med våra väskor. På centralen i Uppsala funkade inga rulltrappor, men vi hann med tåget med fem minuters marginal. Och inget att dricka. Det fick vi ta senare.
Hotellet vi hade bokat rum på är Sveriges smalaste, bara sex meter brett. Men det var urmysigt. På rummet fanns en liten TV och ett litet bibliotek, en stol som knarrade och eluttag som krävde att en var vig etc. Badrummet var fräscht, men toaletten hade knäppa toaknappar. Vi kunde sova med öppet fönster, för vi hade fönstren åt en gränd som inte var särskilt trafikerad. Häftigast av allt var nog kanske takterrassen där vi svalkade oss ett par gånger. Helt fantastisk utsikt!
När vi hade installerat oss slank vi ut och intog ett par öl och en sen lunch på Wirströms pub. Lunchen var så rejäl att vi faktiskt inte behövde äta middag den dan! Vi spanade på omgivningarna och blev nästan inträngda i ett hörn av ett ganska påfluget sällskap. Till sist gick vi tillbaka till hotellet och fixade till oss. Det skulle ju bli schlagerkväll i Pride Park.
Vi kom i bra tid till Pride Park, men sen höll det på att gå snett igen. Vi köade för våra veckoband och fortsatte att köa in till parken. Då upptäckte vi att banden var av papper och att det stod ”tor” (som i torsdag…) på dem. Vi hade alltså inte fått veckoband utan bara dagband! Det blev till att skena tillbaka och byta. Som tur var kunde vi gå till en särskild kassa och få hjälp med det, för köa hade vi ingen lust med. Efter detta blev kvällen fin och bra. Vi träffade en del vänner och bekanta, men var mest för oss själva, nåt i alla fall jag har längtat efter otroligt mycket.
∼ ♦ ∼
Om schlagerkvällen? Smaken är som baken, men… tja, det var faktiskt bättre förr, men ändå inte den sämsta schlagerkväll jag har varit med om.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En bok som inte har stått på 
Nånstans för inte alltför länge sen läste jag om 
Den andra boken jag lånade av kollegan P-son är nu utläst. Jag fortsatte med 
Gå till Toffelprofilen
