Ett inlägg om en film.

Idag är det minnesdagen över förintelsen. Det är samma datum som fångarna i Auschwitz befriades 1945. Med anledning av dagen visades flera TV-program med detta som tema. Jag valde att se filmen Kvinnan i guld (2015) på Sjuan.

När Maria Altmans syster dör aktualiseras drömmen om att återfå den konst som nazisterna stal från familjen. En son till hennes väninnan engageras motvilligt. Han är ganska ”grön” som jurist och de första stegen är stapplande. Allt tycks vara omöjligt – den Österrikiska staten vill inte ge med sig. Men Randy Schoenberg satsar allt, trots att hans familj växer och att hans chef nekar honom att ta sig an fallet.  Den tredje musketören blir Hubertus Czernin, som sluter upp och bidrar med kontakter. Och självklart handlar det inte bara om ett antal tavlor av Gustav Klimt, bland andra Kvinnan i guld. Det handlar om att erkänna att man har gjort fel och att återlämna det man har stulit, det som rättmätigt tillhör nån annan.

Jag började titta lite förstrött på den här filmen. Sen fastnar jag. Jag blir förbannad. Varför är det så svårt att erkänna att man har gjort fel och göra rätt i stället? Maria Altmans tavlor blir symboler för så mycket. Kvinnan i guld är inte bara en tavla av hennes faster, det är det enda som finns kvar av Maria Altmans familj. Som det känns igen… Det är inte sakerna i sig, utan det de symboliserar, människorna de minner om.

Helen Mirren är alldeles lysande i rollen som den lite excentriska Maria Altman. Maria Altman, som fick tillbaka sin konst, som vann mot Österrike. Ännu finns det cirka 100 000 konstverk som inte har återbördats till sina rätta ägare.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.