(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går att kommentera varje bild också.)
Idag insåg jag följande faktum:
Mina vänner i Uppsala:
Böcker…
Lucifer när han är hungrig/vill ha nåt gott att tugga på.
Dammsugaren.
Mina vänner i Motala:
Mia och hennes dotter Alma.
FEM.
Sorgligt? Nej, inte särskilt. Jag har hellre få, men goda vänner, de finns ända nere i södra Sverige också. Fast ibland önskar jag att de mänskliga bodde lite närmare. Eller att jag bodde lite närmare dem.
∼ ♦ ∼
Lite sista sommardagen idag. Promenad till Retromöbler. Jag köpte inget, men såg mycket fint – både där och på vägen. Efteråt en paus hos Katalin med ett glas rosé respektive en öl. Handling på vägen hem. Var sin liiitenskvätt gin i GT:n (mest citron och tonic) och en skål salta chips på ballen* innan Annaställde sig vid spisen och jag vattnade och städade färdigt det jag inte hade gjort på förmiddagen. Lördagskvällen passerade.
Jag tänker en fråga jag vill ställa och sen två ord jag vill säga.
Vaksala torg i bakgrunden.
Gunnar Leches Vaksalaskolan.
Unik är jag, men duger jag?
En fin liten telefonhylla.
Träport på Väderkvarnsgatan.
Ett glas rosé och en öl.
Lite GT och chips på balkongen.
Lördagsmiddag: kyckling, potatisgratäng, grönsaker och vin.
Hemkomsten bekräftade. Att skapa ett rum i rummet är nåt jag brukade vara bra på, tyvärr inte längre. Bilden av mys nedan är rätt fejkad – jag läste inte i boken, jag drack ett glas vin inte för att njuta utan för att kunna sova och åt jordnötter för att jag var hungrig. Lilla killen blev plötsligt sjuk, plötsligt frisk igen. Kanske åt han för häftigt.
Sista semesterdagen sommaren 2018… Inte kunde jag sova längre än till klockan sju. Många tankar. Jobbet börjar på måndag. Samtidigt som jag kastas tillbaka in i ett socialt sammanhang blir det en rivstart. Spänd förväntan.
Jag unnade jag mig en hårklippning den här sista dan av min sommar. Och det var näst sista gången hos M. Tråkigt för mig, men jag är så glad för M:s skull. Glad blev jag också att höra att det har gått bra för en annan person i min närhet eller periferi. En kan inte göra mer än sitt bästa.
Här är annars det mesta redan en ny vardag igen. Kattpottor, kattgos, karda katter, försöka få bort tovor i pälsen, gå med sopor, handling, miljoner tankar, minimalt med ord. Hade tänkt städa. Sopade bara ungefär fem gånger. Det kom flera rejäla skyfall och åskade en lång stund. Annastekte vanliga burgare och halloumiburgare, jag skar grönsaker, dukade och drack öl. Intetsägande. Slutet närmar sig.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem. Det går att kommentera varje bild också.)
En fejkad bild av mys: jag läste inte, drack vin bara för att kunna sova och åt nötter för att jag var hungrig.
Starten på min sista semesterdag sommaren 2018.
Lucifer mådde bra idag igen.
Citrus på sitt favoritställe sypuffen i klädkammaren,
Vardag.
Uppsala är rätt… fult…
Jag är rätt ful också, men nyklippt, nöjd den näst sista gången hos M.
Kokade lunchägg.
Lucifer solade på soldäcket.
Sen kom skyfall och åska.
Jag drack Staropramen och läste.
Lucifer sov.
En bok jag köpte i Motala och gav bort.
Fredagsmiddag.
Ett par goda ostar senare.
Tassemannens ena baktass och rosa trampdyna. En bild av total ro.
Idag var det dags att packa Clark Kent* och styra mot Uppsala igen. Jag har haft sköna dagar hos vännen Mia och jag är innerligt tacksamatt få räkna henne till en av mina vänner. Glad är jag också att det verkar som om saker och ting ordnar sig och faller på plats för henne och hennes närstående liksom för vännen FEM. Jag vet också att många av mammas och pappas saker har det bra hos Miaoch att jag, när jag kommer och hälsar på, får uppleva dem igen. Det gör mig gott och jag är glad och nöjd att sakerna används. Samtidigt har jag faktiskt inte gråtit floder, jag har verkligen gråtit oceaner. Så nu är det väl slut på tårar.
Innan jag åkte från Motala var jag upp till kyrkogården och sa hej då till mamma och pappa, mormor och morfar. Men jag kände att graven var tom, de var inte där. Och så grät jag lite till för att jag känner mig så förtvivlat lostutan dem och för att jag saknar dem.
Eftersom jag hade glömt att skruva på antennen på Clark har jag fått nöja mig med att spela gamla CD-skivor i stället för att lyssna på radio. Det var sannerligen en upplevelse att lyssna till låtar som ”We’ll meet again”, ”Green green grass of home”, ”Misty”, men också Barbados (gamla, med Magnus Carlsson), Agnetha Fältskog och Sarah Dawn Finer. Plötsligt insåg jag hur mycket jag har saknat just musiken. Och så grät jag lite till över det också.
I Uppsala var välkomstkommittén delvis nyfiken och stryksam, delvis rivig. Luciferoch Citrusvar glada att se mig, medan Minirev mig på båda händerna.
Jag åt en lätt middag bestående av kaffe och knäckemackor med ost. Det räckte bra. Eftersom mitt ena ben bråkar gick jag för att möta Anna efter jobbet.
Uppsala är… Uppsala.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)
Mammas kruka är fin hos Mia.
I morse åt Mia och jag frukost tillsammans för första gången sen jag kom dit. Det blev mycket prat och tårar.
När jag kom upp till graven idag hade en ros gått av. Och graven kändes tom – mina kära var inte där. Jag känner mig så förtvivlat lost!
Nej, jag kunde inte säga nej utan gick och köpte den här på förmiddagen idag.
Välkomstkommittén på Main Street i Uppsala var nyfiken och stryksam.
Fast en tredjedel av kommittén var rivig. Därför fick hon inte vara med på bild, Mini.
Vädret var snäppet bättre idag och först regnigt, men jag bestämde mig i alla fall för att ge mig ut på lite utflykter och färder medan vännen Mia hade andra engagemang. Dagen inleddes som en sedvanlig ledig dag, det vill säga med läsning och kaffe på sängen. Det går bra även i Motala. Det blev bokbyte och nu har jag rest från Gotlandtill London.
Orden och känslorna fortsätter att tumla runt inuti. Här vid sjön känner jag mig emellertid förunderligt genomblåst och klar i skallen. Klar… eller tom..?
Att vakna till en ny dag som är alldeles blank och veta att jag är den enda som kan fylla den… Jag har sökt och funnit blodsband, jag har varit i Stöllestan (Vadstena), jag har känt tomhet vid graven, jag har fascinerats av sjön och stranden och det enkla, vackra, rena i livet. Och tårarna har fallit som floder. Kvällen avslutades med värdinnorna hemma och var sin rejäl portion Thaimat från Kathy Thai. Jag är lugn den här stunden.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)
Ledig dag…
Bokbyte och jag har rest från Gotland till London – litterärt.
Boken jag läsr nu är en litterär semesterresa till London som jag käpte i somras till mig själv.
Ett stilleben hos Mia som jag ligger och betraktar från soffan där jag sover.
Nere vid stranden i Varamon.
Väldigt lite vatten i sjön vid stranden.
Ö sedd från Varamon. När simmade jag här sist?
Trampbåtarna låg outhyrda vid Sjövik i Varamon. Regnet kom.
Varje litet gruskorn…
Vadstena slott i Stöllestan.
Nån sorts konstverk i parken i Vadstena?
Fika hos BagarBerget. Här var mamma och jag för fyra år sen. Då satt vi på gården och beundrade stockrosorna.
Toakonst med BAKförtecken hos BagarBerget.
Gatuhäst i Vadstena.
Fina gamla trähus i Vadstena.
Annorlunda hus i Vadstena.
Jag brukade säga att jag skulle bo i Vadstena som pensionär. Så blir det inte.
Vackert vid vattnet även i Vadstena.
Utsikt mot piren i Vadstena och en fyr.
Vadstena slott sett från ingången.
Rosor hos Ester och Harry.
Mer rosor hos mormor och morfar, mamma och pappa. Men mina kära var inte där – graven är tom.
Motalabron sedd från Vätterpromenaden i bättre ljus än sist.
Vättern från Vätterpromenaden.
Allt är inte guld som glimmar, men…
En märklig elefantfontän med både vatten och rök hos Kathy Thai.
Jag – och säkert många med mig – brukar säga att Gotland är Sveriges motsvarighet till Midsomer. Nu är Midsomerfiktivt och Gotlandfinns på riktigt, fast om där skulle ske lika många mord i verkligheten som det gör litterärt skulle inte en käft bo där. Alla skulle vara antingen mördade eller skitskraja. Mari Jungstedt (Wikipedia behöver uppdateras!!!) är en av författarna som tar livet – litterärt, alltså – av folk på Gotland. Jag gillar hennes böcker, som jag tycker är snabblästa och spännande, och nätshoppade till ett rabatterat pris på Akademibokhandeln hennes senaste om polisen Anders Knutas, Ett mörker mitt ibland oss. Boken fick följa med till Motala och i morse läste jag ut den.
Boken inleds med att en populär krogägare försvinner och hittas mördad efter några dagar. Detta är inte det enda mordet som sker. Vissa delar kring morden är likartade och polisen förstår att de hänger ihop. En seriemördare är lös på Gotland. Motiven till morden visar sig hänga ihop med främlingsfientliga kretsar. Nutida händelser varvas med glimtar från sent 1990-tal, början av 2000-talet och ett barn som far illa. Utöver detta har poliserna Anders Knutas och hans Karin Jacobsson en paus i sitt förhållande. Pausen visar sig inte vara av den ofarliga sorten.
Trots att det handlar om seriemord är det här ganska lättsam läsning, mycket väl passande på sommaren. Jag tycker att vissa händelser, människor och trådar släpps lite för lättvindigt, men, som sagt, det är lättsam läsning, inte djup. Boken är spännande och jag har svårt att lägga den ifrån mig. Därför är jag glad att den är snabbläst också.
Det regnade hela dan i Motala idag. Jag gillar regn och tog flera promenader. Fast efter den första bytte jag om från shorts och t-shirt till jeans och tröja, för folk tittade på mig. Jag gick ner till vattnet, men kunde inte gå Vätterpromenaden utan mamma. I stället gick jag till hamnen, till kyrkan och upp genom stan. Tittade på böcker utan att handla, tittade på viner och köpte några flaskor till vinskåpet och till vännen Mia som hon provsmakade i kväll. Hon har ett sånt stort hjärterum, den vännen. Tacksamhet!
På eftermiddagen tog jag en fika på Ubbes i stan och vännen Mia anslöt en stund. Tisdagskvällen tillbringade jag först med vännen FEM på middag på Ströget där vi utbytte stalkertips (<== skämt!!!) samt med vännen Mia och Morden i Midsomer på TV. Innan läggdags följde jag Miaen bit på vägen till stället där hon skulle tillbringa natten. Då hade det slutat regna och luften var klar, kvällen ljummen. Nu ska jag sova gott vid sjön.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)
Motalabron.
Vätterpromenaden en regnig augustitisdag. Jag hade ingen lust att promenera utan mamma.
Motalabron i dåligt ljus och regn.
Graffiti även i Motala.
Några fina båtar i hamnen.
Två viner till vinskåpet och hösten.
Jag tog en fika på Ubbes. Leverpastejmacka för att jag behöver järn just nu.
Bookcrossing hos Ubbes. Häftigt!
Ensamunderhållning: sur selfie.
Ensamunderhållning: Stornäst selfie
Mia anslöt en stund vid påtåren.
En öl på Ströget medan jag studerade menyn och väntade på FEM.
FEM.
Ostbrickna på Ströget var ENORM, så jag fick en doggybag att ta hem till min hund, jag menar Mia.
Baltzar står kvar på torget. Det känns tryggt.
En gatlykta jag passerade på vägen ”hem” efter att ha följt Mia.
Söndgakvällens vin, Amorini 2013, till fredagens rester.
Det har blivit alldeles för lite vin i somras. Detta ville jag ändra på och korkade upp en flaska rött – och italienskt, förstås! – till söndagsmiddagen. Middagen bestod av rester från fredagen. För min del kalkon och potatisgratäng.
I vinskåpet hittade jag en flaska Amorini 2013. Flaskan var ännu inte dammig, vilket innebär att den troligen var köpt strax före sommaren. Priset på Systembolaget var 99 kronor, men vinet ingår inte i ordinarie sortiment. Det går emellertid att beställa/nätshoppa.
Vinet är producerat i Venetien där Italiens riktigt fina druvor växer och där italienarna gör viner som Amarone, Ripasso och Prosecco. Vinet har fått sitt namn från de rosenbuskar som har planterats för att skydda vinrankornas druvor mot väder och djur. Annars smakar det förstås inte rosor – tack och lov!
Vinet är ganska fylligt, kryddigt och smakrikt av främst mörka bär. Eftersmaken är något längre än det vin vi drack första gången till maten. Färgen är djup och mörk. Även det här är ett bra och prisvärt rödvin.
Högt intresse för min blogg igår. Trist för nyfikna att jag inte postade nåt dagboksinlägg. Jag började min dag på Main Street i Uppsala, men sen reste jag ner till Barndomslandför att stanna där några dar i goda vänners sällskap och för att pyssla om graven. Motala visade sig från sin bästa sida och solen sken. Livet i sig är oberäkneligt och planer ändrades. Jag blev bjuden på mat och prat och avslutningsvis två delar av Tyst vittne från 2016. Det blev finfint.
Idag regnar det här. Jag sitter på Bispmotalagatan vid ett vitt köksbord och skriver, medan vännen Mia är dotter. Dagens planer är inte fastställda mer än att jag ska ge mig ut en stund. Det går bra att tänka i regn i Barndomsland, det har jag gjort många gånger förr. Tankarna stannar fortfarande inuti. Att skriva är ett behov jag har, men det är ingen som helst glädje i det för tillfället. De viktiga orden stannar inuti eller levereras till den som är lyhörd nog att ta emot dem.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)
Ett mörker mitt ibland oss och kaffe på sängen på Main STreet i Uppsala.
Äntligen fick jag sätta rosor på graven, tvätta och borsta stenen och plocka lite.
Motala från sin bästa sida.
Mia och Alma bjöd på tacomiddag.
Tortilla med alltför mycket goda grönsaker, sås, guacamole och kyckling.
Jag fick dricka vin ur mina föräldrars bröllopsservisglas.
Katten Tussa var måttligt road av mitt besök på HENNES soffa.
Utsikt från Mias balkong.. Vi orkade inte med nån kvällspromenad.
Två avsnitt Tyst vittne på SvT Play avslutade kvällen.
I morse läste jag Ett mörker mitt ibland oss i Mias soffa.
I Motala får katterna minsann äta ur kristallskålar, på äkta mattor.
Plötsligt blev det inte bara regnigt utan också kallt. Orden, likt regnet, fortsätter att pocka på, men jag släpper mest ut dem i intetsägande inlägg om viner ochom böcker. Det kan möjligen enbart förarga dem som inte tycker som jag (sic!) eller vinproducenter och författare som blir missnöjda med mitt tyckande om deras produkter. Min tillvaro är så torftig utan orden. Jag tappar orden ännu mer nu. Tappar och blandar ihop. Mina ord blir till tårar inuti. Det är säkert bättre för de syns inte eller hörs eller går att läsa. Men för mig skapar de förvirrade orden oro och flyktlust. På ytan visar jag ingenting, bara när jag är ensam. Det är inte ofta.
Söndag, regnigt och liten shoppingtur till möbelvaruhus och sportklädesoutlet. Det enda jag köpte var fikabröd och godis. Jag har knappt några behov längre, inga önskemål eller drömmar. Äter, dricker, läser. Och ser ett och annat TV-program. I kväll den sjunde – eller sjätte? – delen i Mordet på Gianni Versace. Sen är jag rätt nöjd. På ytan.
Möbler lagas, planer smids, goa vänner och före detta kollegor skickar fina bilder från semestern. Varma tankar. Jag har en veckas semester kvar. I morrn åker jag till Barndomslandnågra dar. Vänner som guld. Att få ge tillbaka lite av det jag har fått är viktigt för mig.
(Bilderna blir större och hela bildtexterna går att läsa om en klickar på dem.)
Riktigt sovarväder idag, tycker Mini.
Kapitel 39 Paradise i boken jag läste ut i morse.
I morse slog jag ihop pärmarna till den här boken.
Kaffe på sängbordet.
Bokbyte från mord i USA till mord på Gotland.
Frukost på balkongen med bland annat egenodlade rädisor.
En tur till IKEA utan att jag handlade nåt. Luktade bara på äppelljus.
Den hyllan hade passat bra på en balkong nära mig.
Eh… Exakt VAD heter växten?
Glodde på sportkläder på Stadium Outlet, fast inte till mig.
Boken Bananen på ett annat Willys/Tokerian än det gamla.
Söndagsfika hemma.
Kvällens vin, Amorini 2013, till fredagens rester.
Förätt = rester från igår (ostpaj).
Huvudrätt = rester från fredagen (Kalkon, potatisgratäng)
Citrus Mini Lucifer – alla tre katterna på samma bild!
INGEN sitter i min bästefåtölj utom jag. Och Lucifer, uppenbarligen…
Ett gott rödvin behöver inte var dyrt. Men jag tycker att det behöver vara italienskt. Så många flaskor rött har jag inte druckit i sommar, det har mest blivit enstaka glas. Till fredagsmiddagen, som för min del bestod av kalkonfilé, potatisgratäng och grönsaker, öppnade jag en flaska Ecoltura Appassimento 2016.
Vinet kostar 99 kronor och är lite mer fylligt än medel, men ändå inte för tungt när temperaturerna utomhus och i köket är höga. Systembolaget rekommenderar det till lamm- eller nötkött, men jag drack det som sagt till ljus fågel.
Så här kan en läsa om vinets smak och doft på Systembolagets webbplats:
”Kryddig, fruktig smak med inslag av russin, kanel, plommon och pinjenötter. […] Kryddig, fruktig doft med inslag av russin, kanel, plommon och lakrits.
Vinet är verkligen kryddigt både till smak och doft. Smaken av nötter är också tydlig. Detta gör att vinet passar alldeles utmärkt till det ljusa köttet och gratängen, båda ganska kryddiga och peppriga i smaken. Eftersmaken är inte alltför lång, men jag gillade att vinet inte är så tungt just den kvällen jag drack det. Det gick alldeles utmärkt att avnjuta en het sommarkväll. I vanliga fall hade jag önskat både aningen mer tyngd och eftersmak. Vinet är emellertid helt klart prisvärt.
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!
Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
På den här bloggen…
är det Toffelredaktionen som ger dig möjlighetatt kommentera. Att kommentera är ingen automatisk rättighetdu har. Din kommentar ska beröra inlägget den handlar om.
får du vara anonym utåt sett, men redaktionen måste kunna verifiera att du är den du utger dig för att vara. Påhittade e-postadresser och URL:er innebär att din kommentar inte publiceras.
din e-postadress syns inte utåt, men sparas backend för att du ska slippa fylla i ett formulär varje gång du kommenterar.
genom att lämna en kommentar här godkänner du alltså att din e-postadress sparas i systemet.
Jag – och säkert många med mig – brukar säga att 
Gå till Toffelprofilen
