Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Fredagskvällen förflöt med såväl förtretligheter som förnöjsamheter. Förtretligheterna var inte många, men en av dem var detta:

Kaffe måste fyllas på.

Påfyllning av kaffe är en sån sak jag verkligen avskyr att göra. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag ser så dåligt och alltid spiller. Sen är det kaffepulver överallt – ibland minst i burken… Öppna nya ostar är en annan avskyvärd sak. Men jag biter ihop och gör det. Lite senare på kvällen bet jag ihop om min nuvarande favoritchoklad – och det hjälpte en del. På förmiddagen hade jag köpt både lunch och middag – såsom jag åt när jag levde ensam. Den som läste gårdagens inlägg fattade kanske att jag hade ansvar även för ett yngre människobarns födointag då och att det blev god, het och nyttig mat. Chokladen åt jag senare, när jag, Mini och Lucifer tittade på TV. Poirot tyckte de om att se, för övrigt.

Lunch och middag? Ja, om det hade varit för ett år sen.

Mini och Lucifer tittar på Poirot på TV. Mini närmast kameran ligger på armstödet till bästefåtöljen, Lucifer ligger i Annas fåtölj.

Ett bokrum är väl onödigt när vi är tre katter som behöver utrymme?! ser Citrus ut att tycka.

Anna har påbörjat en smärre ommöblering här hemma. Det handlar dels om att inreda Mellanrummet, men också att få Bokrummet att inte se så stökigt ut och därmed också göra det mer lättstädat. Mini föredrar fortfarande skrivbordsstolen, men Citrus och Lucifer har insett att det finns andra bra ställen att ligga och sova på. Citrus gillar att ligga på pappas ryamatta som Anna har lagt i kökssoffan vi har i Mellanrummet. Och Lucifer låg och myste i farfarsfåtöljen idag. Det är härligt att se att de trivs och de inte ägnar sig åt ofog som att riva tapeter och krafsa i blomkrukor som de gjorde när de inte hade så stort utrymme. Ett bokrum och ett kattrum var de extra rum utöver sovrum, vardagsrum och kök som jag tyckte var nödvändiga när vi flyttade ihop. Citrus är lite skeptisk till Bokrummet – förutom skrivbordsstolen som även hon gillar att ligga i.

Pappa Carl-Eriks ryamatta är skön att ligga på, tycker Citrus.

Lucifer har upptäckt farfarsfåtöljne och det glädjer mig!

∼ ♦ ∼

Jag anses vara Morran av somliga.

Jag hade påbörjat det här inlägget på ett helt annat sätt, men så tänkte jag på nåt Anna sa och då bestämde jag mig för att behålla tankarna inuti och inte låta dem komma ut som ord. Men en som anses vara Morran och inte Tofflan har lite svårt att hålla tyst alla gånger. Det blir inte lättare med åren och det blir inte lättare när omgivningen anser att jag inte bör ha åsikter i vissa frågor eller ens ha några känslor. Men nu så, nu ska jag byta spår för jag vet ju inte vem som läser här. Det finns ju såna som låtsas att de inte läser det jag skriver här eller såna som jag bör ha en strikt och professionell relation med. Ingen ska emellertid kunna censurera mig förutom jag själv. Långnäsa!

∼ ♦ ∼

Lördagsstart.

Lördagen började med sovmorgon ända till 8.15. Och det berodde på att Anna hade varit smart och gett katterna lite mat när hon var uppe i sväng på natten. I morse var det Citrus som krafsade på sovrumsdörren upptäckte jag när jag klev upp. Lucifer låg bakom henne och såg på. Med utfodrade katter och påsatt kaffe kröp jag ner och snoozade en stund tills Anna vaknade. Sen blev det kaffe och läsning på sängen precis som vanligt en ledig dag. GISSA VAD JAG SKA ÄGNA MIG ÅT DE TVÅ VECKORNA ÖVER JUL OCH NYÅR OCH TRETTONHELGEN NÄR JAG ÄR LEDIG??? Ja, inte f*n ska jag städa och hålla på. Säger jag nu. Sen vet jag hur det blir. Jag hade bestämt mig för att inte städa ett dugg idag, men det kliar i fingrarna och när det här inlägget är publicerat ska jag damma lite i alla fall. Och kanske dammsuga nåt rum. Och vattna krukväxter och… NEJ! TYST PÅ MIG!!! 

Boken jag läser är djup. Jag känner igen så många av känslorna i den. Jaget i boken har nämligen förlorat nära och kära och dragit sig undan till ett kloster av två skäl: dels för att jobba (skriva), dels för att, gissar jag, bearbeta och försöka finna sig tillrätta i ensamheten, den som inte går att förändra. Döden är oåterkallelig och det ska gudarna veta att jag känner av. Varje dag. Igår begravdes min kollega. Idag fick jag en hint av hur min mamma kunde känna sig i vissa sammanhang. Det kan jag inte rätta till nu. Mamma är död.

Anna och jag gick och handlade på Korgtassen efter frukosten. Barn och katter och jag behövde mat, bland annat. En liten stund kunde Anna vila hemma innan det var dags för henne att traska till jobbet. Själv tog jag mig upp till stan av två skäl: dels för att få ljus och luft, dels för att köpa en bok. Boken säljs till Vänpris just nu och sånt kan en inte missa. Vidare tittade jag på fina anteckningsböcker. Jag skulle behöva en ny läsdagbok – ja, jag skriver en sån för hand också, jag skriver inte bara om böcker här. Men det blev ingen, de var för dyra. Kanske köper jag en i julklapp till mig själv? Den omyndige var vaken, men har blivit förkyld och hostig igen, så det var inte tal om att h*n skulle följa med ut.

På Akademibokhandeln rensas det och vi kunder kan fynda.

Jag köpte emellertid bara den här lilla pocketen till Vänpris

Jag tog ett varv på gågatan och längs ån och tittade in i ett par affärer, men det är fan inte roligt att promenera ensam alla gånger. Inte är det kul att glo i affärer eller fnissa åt folk ensam heller. Fast fem kilometer har jag i alla fall gått och ljus och luft har jag fått. Det får räcka för idag. Nu blir det en promenad med vattenkannan och en stunds läsning innan jag ska ordna middag åt oss som är hemma. Anna jobbar bara till klockan 20 och ska få goda ostar, fröknäcke och ett glas gott rött av nåt slag när hon har blivit hemhämtad i limousine av Clark Kent* och mig.

Här är några Uppsalabilder från idag:

Vid Fyrisån med utblick mot pumphuset.

På Östra Ågatan låg uppenbarligen Tidningen Uppsala en gång.

Åhléns har fina Astrid Lindgrenmuggar. Kanske blir en i julklapp till mig själv.

Solen sjunker tidigt…

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.